Vi adhd:are har ju svårt att tag i det som är tråkigt och det som är roligt blir gjort. Sån är jag med. Skolarbete är inte så roligt medan Träning är roligare.

jo men blir inte klok på det ändå, det jag pluggar tycker jag ju är kul, men göra uppgifter är tråkigt, specielt när man måste och någon annan ju på sätt och vis bestämmer.

Minns min skoltid (låg/mellan/hög) många lärare hatade mig nog, för saker skulle alltid göras på mitt sätt och mina vilkor och jag frågade alltid varför och ville veta det mesta mer ingående på djupet än vad man får lära i skolan.

Läser nu på distans på högskola och tycker att det även där är för ytligt, men men med lite varje dag kanske kanske jag får gjort det som ska göras.

Ingen aning.. De strukturerar upp och sedan genomför de. Jag strukturerar, sedan genomför jag ändå inte efter strukturen jag lagt upp..

Men då jag har ADHD också..

Gymnasiet klarade jag mig igenom utan att plugga, fick rätt bra betyg ändå. Gjorde inlämningsuppgifter natten innan de skulle vara inne, har alltid varit bra på att veta vad läraren är ute efter, och sedan är det bara att skriva ned det lite snabbt och fått bra betyg ändå. Läste inte ens igenom det jag skrivit oftast..

Jag har alltid varit bra på att framstå som duktig, fast jag inte varit det egentligen. Saker som att alltid sitta längst fram i klassrummet och låtsas lyssna fast jag tänkte på annat. När man väl lyckas ha fokus så får man vara snabb med att ställa frågor om det läraren sagt och därmed verka intresserad. Gå fram till läraren efter lektionen med frågor "Hur menade du med blablabla, skulle du kunna förklara lite mer?" "Varför fungerar det då?" o.s.v.
Alltid vara med och prata mycket i diskussioner och ordbajsa i mängder.

Att man sedan skrev dåligt på proven eller alltid lyckades vara sjuk och istället få inlämningsuppgifter att göra, det gjorde inget då läraren trodde att man kunde ändå..

På universitetet blev det annorlunda, då blev man ju tvungen att faktiskt ha kunskap och lyckas bra på tentor. Då brände jag ut mig totalt och lyckades inte alls..

Tips för sitansstudier är väl att varje morgon lägga upp en plan för dagen, skriva ned vad du ska göra, vilken tid du ska göra dte och planera in pauser som du ska göra annat på. Sitt inte 8 timmar i sträck, utan dela upp det på många och korta stunder över dagen istället.

Strunta i att du vill fördjupa dig i något när du har andra saker du behöver göra, lämna det och gå vidare fast du så gärna vill nörda in dig på en specifik sak. Det får du göra om du ska doktorera.. :)

Haha tack ska du ha zaphix :) nörda in sig på saker är ganska så lätt :)

Har försökt det där med att skriva upp vad jag ska göra om dagarna och se till att det inte är så avskräckande mycket. Men blir så lätt att man gör annat vid datorn. Men ska testa att skriva tider när saker ska utföras med kanske sätta larm och grejor. Blir till att testa på onsdag. Fokus 15 minuter kanske och larva sig i 30 min :) springa några varv runt huset kanske funkar. Brukar kännas som att man behöver det samtidigt som man är för trött och seg för att göra det. Men händer att jag får tok ryck att springa på kvällarna för det är så mycket rastlöshet i kroppen.

I morgon blir det till att jobba extra på dagiset och larva sig med ungarna.

Men planera in en springtur då om du vet att du behöver det, kanske någon gång mitt på dagen, innan rastlösheten kommer.

Handlar alltså om att förebygga rastlösheten, veta vad man behöver för att klara av att hålla fokus, och sedan ha disciplinen nog att genomföra det man behöver.

Ta ett par dagar, gör ingen skillnad, men skriv upp vad du gör varje timma och sedan skriver du vad du känner. Hur mycket fokus du hade den timman, om du är trött och hur mycket det kryper i kroppen just då.

Efter det så kan du se mönster, och sedan fundera ut sätt du kan ändra dagen på för att göra saker mer effektiva.

Ät ordentligt och bra mat, ha mellanmål som du kan ta om du känner att blodsockret faller, förhindra trötthet och maxa prestationsförmågan.

Tack zaphix ska försöka allt det där, äter dåligt om dagarna gör jag det vet jag, men om man inte är hungrig vad gör man åt saken. Får köpa lite äpplen och tärna upp kanske som man kan mumsa på.

Precis, ät saker som är lätta att få i sig även om man inte är sugen. Men inte saker som ger snabb energi, typ godis, utan saker som man slipper dalen på efteråt. Just frukt är väl rätt snabb energi, så jag skulle hellre välja nåt annat. Har inga bra förslag nu, men ska fundera och återkomma. :)

Hur är det med vitaminer? Äter du allsidigt? Vegetarian?

Testa vitamintillskott om du inte får i dig allt, det kan också göra att man blir ofokuserad och trött.

Jag äter vitaminer för vegetarianer varje dag, mest B12 och märker skillnad, var tröttare innan.

Haha, jag undrar också hur man gör! Jag fullkomligt AVSKYR struktur och rutin, har alltid lämnat in allt i sista minuten. Pluggar också på distans och de senaste 10 inlämningarna har skett allt från en timme (wohoo!) till 3 minuter innan deadline. Kan inte förmå mig att ha framförhållning. Nu har jag ingen diagnos på papper men både mina två bröder och min far har diagnoser (AS och ADHD) och jag känner igen mig i de flesta symtom så…

Skriver jag på min anslagstavla vad jag ska göra glömmer jag bort att titta på den, och tittar jag på den skiter jag i att göra det ändå så det håller liksom inte :P

Toleranströsken för det som inte är tillräckligt stimulerande är sjuukt låg och jag kan inte upprätthålla intresset för samma sak under en längre tid - vilket tyvärr krävs när man ska skriva uppsats :/ Herreminjävlagud vad trött jag är på't nu; nästa kurs tack!! Haha

Äh, nu ser jag att jag bara vill ge mig till känna och skriva av mig lite :) Tack för ordet, ska bidra med några konkreta, konstruktiva tips när jag kommer på :D

Puss på er!

Men egentligen..

Finns nåt som heter operant betingning, det betyder att man kan förstärka eller ta bort beteenden genom olika konsekvenser med ett beteende.

Så anta att du vill få den där hemtentan gjord. Då finns det enligt den läran fyra sätt att handskas med problemet.

Positiv förstärkning: Tillför en belöning till dig själv, du får ta en shoppingrunda, en springrunda eller nåt annat du gillar.

Negativ förstärkning: Du tar bort något obehagligt, alltså när du håller på med hemtentan så kanske du har en taggtråd hårt lindad runt midjan, när du är klar med hemtentan får du ta bort den.

Positiv bestraffning: Om du inte klarar hemtentan inom en viss tidsram så får du som straff att göra tjugo armhävningar, hoppa en stundn på krossat glas eller nåt annat otrevligt.

Negativ bestraffning: Du tar bort något du gillar om du inte klarar hemtentan inom en viss tidsram, du får inte längre sitta i din sköna datorstol, utan du måste sitta på ett hårt stengolv.

Bara att välja vad som passar dig bäst. ;)

Jaaaaaaaaaa….hur gör man?

tyvärr har jag gett upp… det e ingen ordning på allting…

och det går fan ej att förklara för utomstående.blir dagligen påmind om mina vardags-misslyckanden ….

en aningen tröstlöst…

kramar om å hoppas du / ni andra hittar en ok lösning för dig/er.

#8 nosig

Du skrev:

"Toleranströsken för det som inte är tillräckligt stimulerande är sjuukt låg och jag kan inte upprätthålla intresset för samma sak under en längre tid."

Jag kan känna igen mig idetdär. Kan inte du och jag ha en seriös palaver omkring det temat?

Det vore nåt det, Varulv :) Vad kommer det sig av, egentligen? Jisses, skriva uppsats under 5 månaders tid - tyckte det var jätteroligt från början(eftersom jag fick välja ämne) men efter två veckor ville jag skriva om nåt nytt. Ååhh!! Jag struntade helt i projektarbetet under gymnasietiden - visste att jag ändå inte skulle orka slutföra det :S

Och ja, det är säkert för att vi är slöa, lata, bortskämda, odisciplinerade och dumma, som många dessvärre verkar tro. Jag har pms idag och då är jag extra grinig, men fan vad jag har börjat ledsna på folks fördomar och oförståelse.

#12 nosig.

"PMS" uttyds förmodligen "post-menstruell-stress" eller någonting ditåt? I så fall förlåter det ju mycket…!

"Och ja, det är säkert för att vi är slöa, lata, bortskämda, odisciplinerade och dumma, som många dessvärre verkar tro."

Nej, det tror inte jag, och det är därför som jag vill föra en dialog med dig. Jag tror att du är sådan naturligt. Och anledningen till att jag tror det är, att jag känner mig mer eller mindre övertygad om, att jag själv är sådan naturligen. Och har alltid varit sådan.

Det tycks således vara något fundamentalt fel med utbildningssystemet, vilket inte på något enda vis verkar bejaka sådana naturbegåvningar som du och jag. Ett stort resursslöseri med mänsklig råvara! är min mening. - Vilken mening är din?

Äh det jag skrev i går kväll verkar ha försvunnit :( Är inte vegetarian, har ätit extra vitaminer och mineraler men så tog de slut… Äter just nu bara extra b vitamin i form av öljäst när jag kommer ihåg.

nosig ja specialarbetet eller vad det heter på gymnasiet sket jag i, hade 100 ämnn jag tänkte skriva om men blev inget alls, det fanns inte ens med på mit betyg i form av ig eller streck så måste vart kasst :)

Naj det där med positiv förstärkning mm ser ju bra ut och låter bra, men jag har inte lyckats hitils, tänkte att när jag är klar kan jag få spela wow eller köpa/ göra något skoj, men det lockade tydligen inte tillräckligt.

Ja du svea det ska tydligen inte vara lätt att leva, tur att jag är begåvad med envishet annars hade jag kastat in handuken för länge sedan.

Trött som en gnu efter 8 timmars jobb på dagiset men ska nu försöka plita ner några rader så kanske jag kan sova gott sedan.

Sov gott, zatanica! Jag ska försöka tänka på dig under natten och önska ditt välmående.

#13,

Jag ser nu att jag var ironisk, jag menade förstås att många TROR att vi är lata och bortskämda men att så är det självallet inte. Du får ursäkta, jag använder ganska mycket ironi och tänker inte själv på det. Det vore enklare om vi alla kunde tala klarspråk med varandra, eller hur :)

Ja, jag har alltid varit sådan. Det spelar ingen roll hur mycket man tjatar, gnatar, ser ner på, raljerar över eller skäller på - jag är som jag är ändå; Problem med struktur, ordning och planering är inget man direkt kan bota eller uppfostra bort. Sen tror jag dessvärre att det kan bli en självuppfyllande profetia ibland - pygmalioneffekten. Den går ut på att man lever upp till omvärldens förväntningar på hur man är - utan att ibland ens stanna upp och reflektera över hur man FAKTISKT är. Jag hade länge exempelvis fått höra att jag är slarvig och slackig, i själva verket är jag väldigt estetiskt lagd och avskyr när det är rörigt och stökigt omring mig. Men i många år levde jag upp till den fördomen om mig, det gav mig en identitet.

Ubildningsväsendet ja, åh, jag blir så less. Jag pluggar till beteendevetare med pedagogikinriktning och håller precis på med en uppsats om inkludering (vilket ska särskiljas från integrering) av elever med AS i skolan. Det finns myyycket att göra på den fronten, inte minst för att - som du beskriver det - ta tillvara alla dessa otroliga begåvningar, men också för att det bara är så jävla självklart, ur både moraliskt, etiskt och humanistisk synvinkel! Alla människor - diagnos eller inte - är unika och så fantastiska på sitt sätt, och världen behöver alla! Sååå många med AS som sitter hemma och kurar i sina stugor och går på handikappsersättning fast de behövs, överallt! Brrr, jag blir ledsen och frustrerad när jag tänker på det.

Oj, nu blev det långt.

Annars vill jag bara avsluta med att jag tycker du verkar vara en så härligt person varulv - en sån jag gillar direkt och instinktivt; ärlig, rak, uppriktig och medmänsklig Sådant värdesätter jag verkligen! :)

#16 Vad kul, nosig! att du tycker så. Det uppskattar jag verkligen. Och dig gillade jag från första stund, ska du veta.

Men det var en annan sak som jag ville påkalla uppmärksamhet på. Det du sa:

• Den går ut på att man lever upp till omvärldens förväntningar på hur man är - utan att ibland ens stanna upp och reflektera över hur man FAKTISKT är. Jag hade länge exempelvis fått höra att jag är slarvig och slackig, i själva verket är jag väldigt estetiskt lagd och avskyr när det är rörigt och stökigt omring mig. Men i många år levde jag upp till den fördomen om mig, det gav mig en identitet.

Får mig (kanske också tillsammans med det, du sa innan) att fundera i dessa banor:

Kanske är enda skillnaden mellan oss AS och er ADHD den, att vi aspergare strikt håller oss till Sz3, medan ni ADHD i viss mån har glidit över i Sz4, och därför har en stark social önskan? Och att ni därför ofta faller offer för det sociala spel, som du nämner…?

Jag har nämligen träffat många adhd:are, som, när vi har fått bra kontakt, avslöjat sin "sanningssida" för mig. Detta har alltid framstått som motsägelsefulla personlighetsdrag i mina ögon. Här får detta nu dock en rimlig förklaring…

Vad roligt att höra varulv, det glädjer mig :)

Jag vet inte riktigt vad som menas med Sz3 och Sz4 - du får gärna förklara för mig! Mm, det sociala är en komplex historia - iaf för mig! För andra är det hur sjävklart som helst, jag tror inte att ADHD och det sociala per definition måste innebära "svårigheter". Jag är lite av en social kameleont; jag är bra på att imitera och "spela" även om jag många gånger avskyr det, avskyr "medelklasskonventioner" och kallprat. Men jag KAN köra den harangen om jag ser att det leder till något bra i förlängningen. Jag kan vara väldigt populär i kretser där det är okej att vara frispråkig, spontan och lite "galen" - i andra blir jag lägst i rang direkt och känner mig väldigt illa till mods. (Har också ALLTID fungerat otroligt bra ihop med män, sämre med kvinnor.) Jag är väldigt intuitiv för det sociala och känner lätt av vad som förväntas av mig, vilka informella ledare som finns i en grupp och vilka dynamiker som påverkar sinsemellan. Detta kan vara smärtsamt då jag känner av härskartekniker och mobbarbeteende, även på det mest subtila plan. Jag kan ibland känna att jag passerat en gräns, att jag pratat för mycket om något eller varit för öppen om något - men det är min person, ADHD eller inte, och jag är less på att anpassa ihjäl mig för att passa in i den ofta rigida och kalla normen. Något som jag ibland uppfattar som typiskt svenskt. Jag tänkte på det när jag borstade tänderna nyss - att synen på bokstavsdiagnoser och den gängse synen på att det sociala innebär problem inom AS/adhd-spektrumen måste vara väldigt kulturkontextuell. Herregud, i ett latinamerikanskt klimat - eller i en teatergrupp för den delen - råder helt andra sociala normer och där mottages vissa karaktärsdrag med större öppenhet än i kalla "Svensson-kulturen", dessa karaktärsdrag är snarare självklarheter! Ärlighet och uppriktighet är egenskaper jag uppskattar mest hos andra människor, glimrande fasader och spel för galleriet imponerar föga på mig. Jag skiter i fina bilen, nya villan och flashiga jobbet - ett rent, okonstlat hjärta är viktigare att eftersträva i min värld.

Jag vet inte om det var något sådant här du undrade om, varulv? Nu fick du en mindre uppsats iaf; jag som inte brukar orka skriva så mkt annars ;)

#18 Helt underbart, nosig!

Din uppsats tar jag till mig till hundra procent. Skulle kunna kommentera varenda mening (på ett positivt sätt) men kan lika gärna (och bättre) avstå. Ditt skrivna finner jag fulländat i sitt slag. Jag är med dig i varje kommatecken, i princip. Vi har en total själslig gemenskap här, du och jag, vill jag hävda. Det du skriver här, kunde jag lika gärna ha skrivit.

Det bästa av allt: genom det du skriver, ser jag hela vår problematik mycket klarare än förut. Du liksom bekräftar mina förut blott undermedvetna aningar. Tack vare dig blir mina aningar nu mera medvetna.

Och det som jag blir medveten om är detta: Det är förmodligen ingen skillnad mellan en aspergare och en ADHD:are; vi har samma problematik i grunden, men vi har antagit (två) olika strategier: en mera social (ADHD), och en mera tillbakadragen (Aspergers syndrom).

Men ett tillägg. Jag själv kan utmärkt väl - liksom du, enligt vad du beskriver - "spela spelet" - förutsatt jag har lust till det och finner rätta motivationen. Men jag mår inte i längden bra av det - precis som tydligen du. Vilket allt tyder på att vi - både du och jag - gör våld på våra "själv". Vilket är ganska så förkastligt.

Vad härligt - och på något sätt också tragiskt - att du känner igen dig! Jag har aldrig riktigt velat se att det sociala skulle vara ett problem för mig, för jag är ju så social och jag har ju haft/har så många vänner och umgås med folk hit och dit och i olika kretsar och hej och hå. Det är väl just det - att hitta hem. Det känner jag är det svåraste; var hör JAG hemma?! Med vilken typ av människor kan JAG få en riktigt nära och djup relation? Jag orkar inte kallprat, menigslöst dravel och artighetsfraaser - jag vill gå direkt på kärnan, lära känna människor på djupet men SAMTIDIGT ha lättsamma, avslappnade och tokroliga relationer - hur går det ihop? Kanske man kommer dit när man verkligen känner varandra, och "hittat hem"? Jag är ju väldigt ambivalent när det gäller relationer - längtar efter tillit och närhet, men kan samtidigt också undvika relationer, människor och kontakt. Men det är iofs inget jag i första hand kopplar till min förmodade diagnos, utan något som primärt handlar om mina livserfarenheter. Nu är jag jättetrött och bara skiver vad som kommer till mig, det behöver inte nödvändigtvis vara särskilt stringent eller lättförståeligt men vafffan, det är så skööönt att bara flowskriva ibland :D

Kram på er, fina människor!

Oj nosig och varulv vad ni skrivit, precis sådant som jag själv skulle kunnat skriva. Sitter bara och nickar och håller med.

Det är så skönt när andra verkligen förstår och känner igen, det har jag längtat efter hela livet. Har alltid kännt mig annorlunda, antar att det kan ha varit så för dig också zatanica? Jag är så nyfiken på hur andra upplever det jag skrivit om härovan, ni får gärna kommentera :D

Jo visst har jag känt mig annorlunda så länge jag kan minnas :)

NÄr andra små flickor lekte med barbi och var besatta av hästar läste jag om rymden eller drömde om att gräva dinousarieben i gobiöknen :) så samma intressen hade man ju inte direkt tyckte alla andra var konstiga och knäppa förstog mig inte alls på det dom gjorde.

Är fortfarande så kan jag ju tilägga fast jag närmar mig 30 :)

# 23

har ej orkat läsa allt ovanstående… men dina ord läste jag och fick en Flashback till min egen barndom.Lilla flickan med stora svarta hunden,som alltid var ute…ute med sin svarta hund,ganska oberoende av dom andra barnen,då och då ville jag vara med dom andra barnen men misslyckades alltid.Jag tog sönder mina barbies,för jag ville veta hur dom såg ut inuti.Sen drömde jag om att bli stridspilot som liten och tyckte jag behövde träna mig att spränga saker så mina barbies fick kinapuff instoppat lite härå var och sen var dom ej användbara….ääähh…jaa…nu tog min miniFlashback slut…__

Barbies och hästar var det absolut tråkigaste och töntigaste jag visste; jag ville spela kula, byta hockeybilder, snickra och bygga trädkojor men älskade också att rita, måla och sjunga. Jag förstod aldrig det typiskt "tjejiga" beteendet med hemlisar, att viska, flirta, skriva dagbok och verka "svår", det gick mig helt förbi. Jag minns också att jag inte var så socialt "offensiv" som fordras av en för att man inte ska hamna utanför - säger fröken att man ska gå ihop två och två hugger man någon fort som attan, på gympan går man ihop i grupper inom vilken man står och pratar, och dessutom så markerar man revir i skolmatsalen genom bordet man sätter sig vid. Det var inte min grej, jag gjorde aldrig så. Jag minns att det fanns en mängd konventioner jag aldrig begrep, jag ville vara ärlig och rak bara men det passar sig inte överallt. Fick jag lära mig den hårda vägen :)