Skrev i ett tidigare inlägg om min sons utredning som pågår. Jag kan inte jättemycket om olika diagnoser men försöker läsa på så gott jag kan och att läsa vad ni andra skriver här i forumet ger en bra bild av hur det är att leva med någon form av diagnos. Problemet är att ju mer jag lär mig, desto mer börjar jag fundera på om jag också hör hit.  Det är så mycket som jag känner igen mig i.  Dels som barn, men framför allt som tonåring och vuxen. Det finns saker som liksom faller på plats. Det skulle kunna förklara en hel del.

Jag har alltid kännt mig lite udda. Som att jag inte platsar med andra människor och att det är svårt att vara "rätt" i umgänget med andra. Som barn kunde jag leka, hade väldens bästa fantasi, hade vänner, men som tonåring, när leken försvann, hamnade jag utanför. Jag vet aldrig vad jag ska säga när jag är med andra. Har enormt svårt med första kontakten med folk. Jag har egentligen inga vänner. Ingen jag umgås med på fritiden och som förälder hamnar jag alltid utanför gemenskapen med andra föräldrar på tex fotbollsträningen. Det är som att jag inte vet hur man gör när man umgås. Det blir bara fel och jag säger fel saker. Det är ett fåtal personer jag trivs med och som verkar trivas med mig. Antingen kommer jag inte på något att säga eller så pratar jag oavbrutet. Jag kan bestämma mig för att idag ska jag vara tyst och sen sitter jag där och håller låda ändå en stund senare.

En sån där sak som jag skäms över är att jag ofta upplever mig själv som ganska oempatisk. Jag vet liksom om i huvudet att det är synd om någon eller så, men jag känner det inte. Min man har varit sjuk en del och visst känner jag empati också, men också väldigt mycket irritation över att saker och ting inte är som de ska vara. Blir liksom arg på honom för att han stökar till det i min vardag. Vet inte hur jag ska förklara det utan att låta som värsta superegot.  Och jag KAN känna empati och medlidande, men inte på samma sätt som andra. Inte lika självklart.

Jag är alltid rastlös och även om jag sitter ner så vickar jag på fötter och tår om inte annat. Pillar på något-nagelbanden, fötterna…..

Jag har också ofta kort stubin och blir arg snabbare än vad jag har tänkt mig. Blir tex lätt arg på mina barn även när jag försöker  låta bli. Inte så att jag slår sönder saker eller så, men går igång för minsta lilla.

Jag har svårt för att ta mig för saker. Jag vet vad jag behöver göra men får det inte gjort. Hela skoltiden har jag gjort alla läxor i absolut sista minuten. Så även när jag pluggat som vuxen. Även om jag har månader på mig innan en uppgift ska in, så sitter jag sista timmarna och får slita ihjäl mig. Samma gäller att sköta om hemmet. Jag lovar mig själv att göra lite i taget, något varje dag men det blir inte av. Till slut är allt så stökigt att det tar mig en hel dag att bli klar.

Jag är alltid ute i sista minuten. Kommer iofs sällan för sent, men får alltid stressa för att jag börjar göra mig iordning för sent. Min tidsplanering håller liksom inte.

Har jättesvårt att behålla uppmärksamheten på tex en föreläsning eller på en utbildning. Det är som att hjärnan inte klarar av att ta in informationen så långa stunder i taget. Tankarna flyr iväg till annat hela tiden. Även svårt att läsa en del facklitteratur. Det är som att jag inte kan förstå texten. Känner mig ofta ganska korkad i de lägena. Alla andra verkar ju fatta.

I skolan var jag den duktiga. Den som alltid hade bäst på alla proven. Var en lugn tonåring som tog mycket ansvar och aldrig var ute och "röjde" som de andra.

Det är fler saker än så här, men framför allt är det den där känslan av att vara udda och inte kunna samspela med andra som påverkar mitt liv. Jag VILL ju vara social. Jag ÄR egentligen social, men det är som att jag inte förstår hur man gör. Jag hamnar utanför och har ingen aning om hur det hände. Igen!

Är det här något som stämmer. Bör jag be om att bli utredd också? Eller är det bara jag som har börjat läsa för mycket?