Är det någon som har berättat för henne hur man brukar vara när man har ADHD?

Om hon t.ex har hört att det är vanligt att man är hyper och sånt, att hon på nåt sätt blir det mer.. vet inte hur jag ska förklara tyvärr.

Om jag tänker på mig själv så hade jag med största sanolikhet reagerat på samma vis som din dotter om jag blivit utredd vid den åldern.

Fick själv min diagnos (adhd) för några veckor sedan och är inne på mitt 28 år. Kan ju bara säga att även vid den åldern känns det som man "släppt" på sig själv, man behövde inte längre låtsas att man var någon annan.

Några direkta tips har jag nog tuvärr inte :( Men fins det kanske något hon tycker mycket om att göra där man kan få avreagera sig lite och bli av med en gnutta energi? Själv älskade jag att kuta runt i skogen och ha diverse konstiga projekt igång och bygga stora kojor och släpa runt på grenar. så kanske en tur i skogen kan vara en ide?

håller tummarna för er

Eller att en utredning är krävande, tar energi. Vet inte hur en utredning för barn går till, men jag var iaf rejält slut efter varje utredningstillfälle.

Var nerväst då det var en människa jag inte kände, kände att jag ville prestera och göra mitt bästa, och var väldigt spänd och orolig för att jag skulle ha ADHD. Rädd för att jag faktiskt skulle ha en diagnos, vara konstig.

Så det kan ju ha att göra med att hon blir trött av att det är nåt hon är ovan vid, och att det är krävande.

Vi har inte riktigt satt i gång utredning ännu. Min son är 11. Men vi har gått till BUP och gjort QBtest och de ska utreda. Vi har hemma pratat en del om vad ADHD innebär och vad han kan få hjälp med om han får diagnos (skolstöd).

Han har också blivit trotsigare och jag är glad för det. Han har tidigare fått tjat varje dag om att lugna ner sig. Men nu svarar han emot min sambo och säger "Ja, BLI arg då om du så gärna vill det!!!" Jag ser en strimma av självförtroende och den är efterlängtad.

Jag tror att han börjar förstå att det inte är "fel på honom" utan att han har en "sjukdom". Det ligger säkert mycket känslor bakom. Kanske som #2 skrev, att han slipper låtsas.

#2    Skogen är jättebra, speciellt om man kan vara för sig själv, när ingen ser hur man försöker bygga, eller ränna runt, eller lägga sig ner och bara lyssna på marken…

#3 har en stor poäng i att man blir helt trött och nervös, efter varje möte jag har, tja, efter allt faktiskt, blir jag helt uppåtväggarna SLUT!
Jag är så trött att jag inta kan vara still ellertyst, eller så är jag så låg och tom så det ekar när jag tänker.

Är dottern 'klättrig' före, under, elller efter samtalen och det?
Före kan det ju vara att hon är spänd; man vet var man ska, men inte vad som ska hända. inte i exakt detalj ialla fall.
Under tidne kan det vara att det är jobbigt att bara vara där, efteråt blir man så lättad att man bara flyger iväg. *aelryckning* jag vet inte, men sån kan iallafall jag vara.

Säg alltid till henne i GOD tid när något ska hända. Jag vill gärna ha minst en veckas förvarning innan jag ska göra något speciellt. Men det ör ju olika.

#4  Nejnejnej! se för alldel inte ADHD som en sjukdom! Nej usch! O.O
Se det som en gåva! Det finns nackdelar, ja, men fördelarna är ofta större! ;D