Jag förstår inte riktigt vad som har hänt, varför har ett år gått åt helvete?

Och vad då garanterad diagnos som är borta?

Hej Knaprig! Jag trillade just in här, och är alltså ovetande om din historia och vad som hänt. Men har jag uppfattat det rätt så har du utretts under ett år, och förväntat dig en diagnos, som nu alltså inte sattes? En diagnos är ingenting man normalt ÖNSKAR sig, men om man som du (och jag) känner att "något är galet" så ger en diagnos svaret på vad som är annorlunda, och ffa VAD MAN KAN GÖRA för att må bättre! Nu fick du inte den förväntade diagnosen… :( Jag förstår din besvikelse och din frustration! Men det är inte så att detta betyder att du INTE har problem eller mår dåligt. Det betyder bara att just denna läkare inte kan diagnisticera dig på just detta du utretts för. Det kan bero på : 1-läkaren är inkompetent eller inte tillräckligt insatt i din problematik, eller 2-du har inte ADD/ADHD, men det finns andra funktionsnedsättningar, handikapp eller sjukdomar, som kanske bättre passar in på din problematik? Detta betyder inte att du mår bra och inte har bekymmer! Det betyder bara att ni inte hittat in på rätt spår ännu. Låt inte detta slå ned dig, utan kämpa vidare. Mår du inte bra, behöver du få veta VARFÖR. Jag önskar dig stort lycka till, och hoppas du får den hjälp du behöver! Under tiden kan du kanske själv söka på nätet efter andra "diagnoser" och se om du kan hitta något som du känner igen dig i. Men om du själv är säker på ADHD/ADD, så försök få en ny utredning av annan läkare. Tyvärr är det sedan länge känt att man i detta land måste vara frisk för att orka vara sjuk, eftersom man inte erbjuds hjälp förrän man skriker högst… Ge inte upp!

Nä men det va en som va med när jag gjorde tester osv, hon tyckte att det va ganska klart att jag hade det.

Sen ska alltså en psykolog kolla igenom det här och göra sin bedömning, på tester + frågor till föräldrar osv..

Sen blev det träff med överläkare som kollade igenom och sa att jo men det ser ju ut som diagnos men kunde inte ställa den pga att psykologen inte va klar tydligen… konstigt nog…

Sen blev det träff med psykologen nu då och hon säger att nä det här går ju inte bedömma nåt alls av. Eftersom jag gick på Concerta när jag gjorde testerna (som iofs va rätt kassa på det mesta… ).

Sen har jag ptsd och det kan påvisa liknande resultat så därför tyckte hon inte det funkade alls det här typ.

Sen fick hon reda på att jag haft besvär även före "sånna" jobbiga bitar och då sa hon att ja men då kanske det ligger nåt i det ändå men pga concertan så går det inte säga nåt.

men ingen av dom har ju pratat med nån annan så ingen har ju nån koll. Anledningen att jag skulle göra testet trots ptsd var ju att jag hade kommit igenom depression och ångest bitarna så pass mycket.

Eftersom jag inte fick nån effekt direkt, som jag kände av, på concertan 54mg, så är ju dom månaderna bortkastade, speciellt eftersom dom dessutom gjorde att alla tester och all väntan inte räknas.

Eftersom överläkaren sa att hans bedömning av det han hade (alltså inte alla resultaten) var mild till måttlig ADHD så antog jag att jag skulle få diagnosen. han hann däremot inte skriva ner det mer pga att han blev tvungen springa till akuten, men eftersom han var överläkare och sa det så trodde jag ju det.

har sagt till några vänner nu att jag har det, men nu har jag ju ljugit eftersom jag inte har det. Och nu vet jag ju inte om jag har det eller inte, osäker igen och vet inte vad fan som är fel på mig, bara att nåt är fel. och orkar inte gå dit och prata med en person sen gå dit igen prata med en annan när inget av det ger nåt blir bara så trött och ledsen

jag va glad idag före, trots att jag va nervös. nu är jag helt nere och vill inte mer

förlåt jag skriver så mycket.. är bara så mycket förvirrade tankar

Jag förstår hur du känner!… Sitter själv i en liknande situation, då jag efter ADHD- diagnos med medicinering, kände att detta inte var "allt". Mina höga berg och djupa dalar, försvann inte alls. Minskade inte ens, och jag började själv fundera i banor som bipolär. Gick tillbaka till överläkaren och sa just så, och krävde en mer omfattande utredning. En utredning om just bipolär. (förväntade mig ett svar som "visst, vi ställer dig i kö, kan ta ett halvår") Men min läkare svarade direkt att "det är svårt att vara säker på en sådan diagnos, men det finns inget som talar emot att du har bopolär typ 2, så här får du medicin". Så nu sitter jag här med medicin, men begriper inte om jag HAR bopolär eller INTE. Då bad jag i veckan om remiss till affektiva mottagningen, som är proffs på just detta, men fick till svar att min läkare var fullt kapabel att sätta diagnosen, så jag behövde inte alls någon remiss… Man känner sig oförstådd, maktlös, och förvirrad. Vad ska man tro, och vad ska man göra? Man vill ju hitta "sin" diagnos, och känna sig trygg i den och veta att man hittat rätt! Jag förstår din känsla av vanmakt just nu, och hur "pinsamt" det känns att inte få en diagnos man berättat för bekanta om att man troligen har. Jag har två kvinnliga bekanta, med ADHD- barn, som i vuxen ålder själva förstått att de har ADHD själva. Båda har till slut vänt sig till övm-psyk för utredning, och båda har fått svaret att de HADE ADHD men nu har "vuxit ifrån" den, och således får de inte sin diagnos. Problemet här är denna syn att problemet "vuxit bort". Det som hänt är att dessa kvinnor, efter ca 40 år, lyckats skapa egna strategier för att klara av att leva med sitt handikapp. De har lärt sig hur de fungerar (=inte fungerar) och ställer alarm, skriver lappar, och skojar bort sina missade möten eller pinsamheter. Det betyder inte att problemen inte finns. Bara att de lärt sig hantera dem. Kan det vara så i ditt fall också kanske? Att du, genom att hitta lösningar på problemen, framstår som mindre "funktionshindrad"? Fundera ikring det… Sen tycker jag det är BRA att du skriver! Och det kan du faktiskt utnyttja till din fördel i detta fall: varför inte skriva ner det du känner nu, hur du resonerar och mår, och GE TILL DIN LÄKARE? Du kommer inte vara den första patient som gör så, och han kanske får sig en tankeställare tills ni ska ses nästa gång? Lycka till nu!!!

Jo alltså är ju som det som är grejen, jag ställer massa larm och skriver ner saker på lappar som jag iofs glömmer ändå ofta, och alla liksom vet ju jag e glömsk.

Om jag går över till nån kompis eller så på kvällen och ska tvärhandla nåt litet på vägen, tex en mjölk, så brukar jag lägga in nycklarna i kylen hos dom ovanpå mjölken för då går det som inte glömma. Eller går ju men då måste man ju gå och hämta ändå.

Men det räcker ju inte. Jag missar och glömmer en massa ändå, gick mot grönt ljus (inte gubbe) för nån dag sen. Tittade på trafiklyset och de va grönt så jag gick, han just så pass stanna så jag inte blev påkörd.

Och pallar ju inte jobba heltid såhär, allt är ju jobbigt när det e så svårt koncentrera sig och man vet om det för blir ju stressad jämt av att jag måste vara säker jag stängt av spisen och undra om jag glömt saker, undra VARFÖR jag just öppnade skåpet jag gjorde (händer ofta att jag går och ska hämta nåt eller så, och glömmer vad).

Vill ju ha hjälp och veta vad som är "fel" på mig. Vill fungera bättre.

Men orkar inte gå på en massa jobbiga möten när dom inte ger nåt, för så är det ju nu. Gå på ett möte, prata massa, gå på ett annat möte, prata mer… Sen har dom ändå inte snackat med varandra så måste ju börja om varje gång och kommer ingenstans.

Skrev ner till terapeuten om allt de här osv och hon har snackat med överläkaren och han ville träffa mig igen.. men jag vet inte. Eller han sa väl typ att det är han inte psykologen som ställer diagnosen ändå så vad hon sa behöver inte spela nån roll…

Men då känns det ju som att.. dom tror jag bara vill ha ADHD. jag vill ju bara veta. på riktigt. och när alla tester inte räknas så ger det ju inget. vet inte. sa jag inte vill träffa nån av dom längre.

nä fy knaprig låter inget kul alls det där :( förstår helt att du inte orkar med allt det där när det bara ska strula och krångla. Tycker inte de ska behöva göra allt så invecklat och så. Det är ju ganska enkelt egentligen, träffa alla man ska prata göra tester mm, sedan så måste de ju komunicera med varandra och prata fram och tillbaka och tilsammans komma överens om ett beslut. Börjar själv undra hur min utredning gick till och kommer sluta.

Psykologen började utredningen på engång för hon tyckte det var viktigt, sedan mitt i utredningen träffade jag läkaren. Sedan fick jag utlåtandet av psykologen på alla tester papper och så att jag har ADHD. Men har inte hört ett knyst från läkaren. Idag var jag hos en arbetsteraput som det visade sig inte ens viste att min utredning var klar och att jag fått ADHD diagnos. Hur funkar komunikationen egentligen i vårt högteknologiska samhälle?

Kasnke någon som vill följa med mig i min tidsmaskin till typ vikingatiden eller något? Där jag torr att man fick vara som man var och alla ändå var behövda.

Hej Knaprig,

Va tråking att du känner så! Jag förstår helt klart. När man får så olka budskap så är det ju svårt att veta vad man skall tro.

Ville de att du skulle göra testerna på Concerta? Fick du göra några tester utan?

Och vad säger de om självskattningstesterna och barndomsfrågorna?

Och vilka är "de" som nu har sagt att du inte har ADHD? Har de sagt att det beror på något annat? Och kan det göra det? Ptsd kan ju ge många symtom som liknar ADHD. Hur såg det ut i din barndom? Hade du symptom då?

Har du något nytt besök bokat? Har de sagt vad som händer härnäst?

Ta hand om dig och tänk på att det finns en ljusning, även om den är svår att se.

concertan fick jag i väntan på att utredningen skulle göras 6 månader senare (väntetid), blev aldrig prat om att jag skulle sluta före eller nåt sånt så aldrig gjort nåt prov utan.

Självskattningstest fick jag göra före jag började med concertan och sen igen efter 6 månader eller nåt sånt. Fick nästan exakt samma resultat.

Barndomsfrågorna och sånt vet jag inte, ingen som nämnt dom sen jag svarat på det.

Det är väl främst psykologen som egentligen brukar ha hand om dessa frågor som sa att det beror på ptsd, hon har dessutom hand om många som har just ptsd så därför skulle det vara "extra bra" att just hon kollade det.

Klart det kan bero på det.. hände lite tråkiga saker när jag va mindre så därför jag har ptsd. men även före det så hade jag iaf sömnproblem, och vad jag vet så sprang jag alltid om jag skulle nånstans tex. sen så va jag väl mycket för mig själv och inte så många som hade tid med mig så svårt veta.

men grejen är just att dom inte pratat med varandra, anledningen att jag skulle få börja göra utredningen om ADHD, trots ptsd var just att jag börjat må så pass mycket bättre redan där när concertan sattes in. Fick inte komma på kö före vi var mer säkra på att depp osv va "över", eller åtminstone bättre.

En kort fråga bara: de gav dig Concerta, och du blev bättre? Stämmer det? Ska du stå kvar på Concerta? Vad jag vet så behandlas inte PTSD med cs….? Hur tänker de då??? Om någon utan ADHD får cs brukar de inte må bättre, snarare bli stressade, eller har jag fel? Om du fick cs utskrivet, måste läkaren varit ganska säker på att du HAR ADHD/ADD? Hmm…..

Det som är värst nu är väl att hela min uppväxt så har jag mått skit, men ingen har märkt eller gjort nåt.

Trots att jag tex hela tiden sprang från lektioner, grät hela tiden typ, inte gjorde läxor osv. Lärarna va less på mig. Dom gjorde inget.

Mina föräldrar va upptagna me syrran som va sjuk mycket så jag fick klara mig själv en massa. Blev mobbad i skolan och så, så hade inte så många kompisar heller. Ensam mycket.

Sen själva grejen som ledde till ptsd, litade på någon jag inte borde. Han brydde sig när ingen annan gjorde det.

Allt det där innan jag fyllt 11. Så fattar ju att jag är skadad. Ledde till att jag åkt ur skola och varit deprimerad osv väldigt länge. Svårt att lita på folk, till viss del går det bra och har blivit väldigt duktig socialt.. Få som inte gillar mig när dom träffar mig. Men svårt släppa in nån.

Efter ett tag så kraschade jag och kunde inte jobba mer. Sen dess har jag jobbat med att komma ur depp och att hantera ptsd problemen.

Kände ju att jag klarat det, kommit ur det värsta, men att jag ändå, ju mer jag kände jag kom ur själva deppen, desto mer stressad och rastlös har jag blivit.

Nu med utredningen som blivit så har det varit problem med "vanliga" läkaren som jag träffat, psykologen, nån annan sköterska och överläkaren. Kanske nån mer som jag glömt.

Men allt det här för mig är precis som med alla lärare och mina föräldrar. Blir ett enormt svek. För det va så svårt att ens söka hjälp. Och att sen tro att man får det. Sen visar det sig att det inte va så. Känns ungefär som när jag insåg vad mannen som "brydde sig" egentligen ville.

Enorm besvikelse av att tro att äntligen, nu kommer saker ändra, nu kan det bli bättre, det kan bli rätt.. Sen tas det ifrån en.

jo alltså jag fick concertan för att överläkaren va ganska säker på att det kunde ligga nåt i det, så i väntan på att kunna göra testerna så fick jag Concerta på prov för att se om det blev skillnad.

Det skulle ske under övervakning men blev inget alls. Fick bara käka på. Min terapeut märkte lite skillnad tyckte hon, men själv kände jag mig iaf lika stressad så jag vet inte.

om jag ska träffa dom mer eller äta mer medicin vet jag inte. spelar inte så stor roll längre. spelar inte roll om jag får diagnos eller inte heller nu. litar inte på dom längre. vet inte nåt alls just nu

men alltså vad hade du förväntat dig? med en diagnos så tjoho så blir livet en fest eller?

visst får man en diagnos så blir det en liten lättnad att man vet varför det är som det är men fy fan vad det oxå kan göra att man mår dåligt att veta att man alltid kommer vara annorlunda utanför och så vidare och visst medicinering funkar för vissa och gör livet lite lättare men för andra som mig så funkar inte det

mitt råd till dig är att sluta hänga upp dig på diagnoser och istället försöka bearbeta vad du har varit med om

och tyvärr hårt men sant det är bara du som kan välja hur du vill att ditt liv ska se ut och det går inte o skylla på taskig barndom och så vidare

Jag mådde precis lika dåligt efter jag fått duagnosen ADHD som jag gjorde innan, jag mår precis lika dåligt med centralstimulerande som utan. Skillnaden är väl bara att nu kan jag ännu bättre koncentrera mig på panikattackerna, haha, nä, men nästan.

Att få en diagnos som ADHD gör inte att man mår bättre direkt efteråt, däremot så kan det motverka till att man börjar å kasst igen när man väl tagot sig up och kommit igång med livet igen.

Sluta vara sur över att de inte vill sätta en diagnos på dig, dom vet antagligen mycket bättre än dig vad som är ADHD och vad som är något annat.

Nä jag är inte så dum i huvet att jag tror att allt blir bra av att få diagnosen, inte det jag säger.

Jag vill inte ens ha diagnosen, om jag inte ska ha den, det jag vill är veta VAD som är problemet. Så här kommer jag vara resten av livet ändå det är jag redan inställd på men jag vill veta varför.

Och kanske få hjälp med att fungera bättre.

Och jag är inte sur över att dom inte vill sätta en diagnos. Men när man har att göra med flera olika personer som alla säger olika, ändrar sig fram och tillbaka för dom har bara vissa delar av all info, trots att det redan är gjort och FINNS, men dom har bara inte kollat igenom, eller pratat med varandra. Det är DET som är jobbigt.

Terapeuten har anmält dom två eller tre gånger redan för att det har blivit fel en massa, de har ändrat på en massa rutiner bara pga att det här har hänt mig nu och tidigare så, så konstigt är det väl ändå inte om man inte litar på dom längre?

Och visst så borde dom veta mer, men när dom inte visste att 54mg Concerta var max dos för barn, inte för vuxna, och lite annat sånt så kan man väl ändå börja undra?

Hej igen Knaprig! Jag förstår att du e bitter!… Inte alls konstigt efter den cirkusen du gått igenom! Men om vi bortser från den, så det som du behöver är att må bättre. Och att bränna din energi på att vara förbannad på att du fel-behandtats/bemötts, gör dig bara mer ledsen, arg och TRÖTT. Du är den enda som förlorar på det. Jag råder dig att lägga den cirkusen åt sidan ett tag, och fokusera på att må bättre. Hur ska du nå dit? Finns det någon möjlighet att få hjälp där du går, eller måste du börja på ny kula hos någon annan? Kolla runt lite i så fall, på nätet. Om du bor i storstad bör det finnas flera möjligheter att få hjälp någon annanstans. Och jag tror att du måste börja i PTSD-änden av dina problem. Lägg även ADHD-frågan åt sidan så länge. Det du varit med om har skapat stora ärr i dig, och det är inte att "leka" med. Du måste få bearbeta, gå igenom, och kunna gå vidare, innan du kan komma framåt. Så länge som du inte gör det, kommer du trampa runt i våt cement utan att komma loss. Och inte Concerta, och inte ADHDdiagnos, kommer lyfta dig ur den. Det är bara du själv som kan göra det. En vuxen man, som borde vetat bättre, har tyvärr ställt till med stor skada! Och mobbning, frånvarande föräldrar mm, har förvärrat situationen för ett barn. Och tyvärr är det bara DU som kan göra något åt detta. Fruktansvärt, eftersom du redan är den som lidit, men tyvärr den enda sanningen. DU måste göra jobbet. Och då behöver du stöd och hjälp på vägen, för att inte ta lättaste vägen ut, och bara blunda och vända blicken åt ett annat håll. Du måste se eländet i vitögat, och ta dig igenom skiten! Men när du väl är igenom, har du ett nytt liv att hänge dig åt! Skulle du då fortfarande känna att en ADHDdiagnos skulle vara på sin plats, så tar du tag i den biten då. Och sen, när du känner dig stabil, självsäker och "frisk", DÅ kan du se tillbaka på cirkusen du nyss gått igenom, och om det känns viktigt och rätt, ta det vidare. Kanske anmäla till socialstyrelsen om du tycker det bör göras. Men din prio ett idag, måste ligga på din bearbetning av barndomen. Det är vad jag tror. Men jag är ju inget proffs. Bara en medmänniska som önskar dig bättring och lycka till!

Ja, alltså, det är ju för PTSD och dom bitarna som jag varit på psyk för så länge, för att reda ut allt. Förut hade jag ångest nästan jämt, gjort mig illa ofta och varit självmordsbenägen osv.. Jag har kommit igenom det, till viss del.

Det går väl inte förändra allt, man formas ju eftersom man växer upp så klart att det alltid kommer finnas spår kvar. Och minnen som inte alltid är så bra. Men även saker som är bra på nåt sätt.

Det var för att jag mådde så pass bra men ändå kände att nåt inte stämde som ADHD kom på tal över huvudtaget. Och det som förut varit ångest konstant är mer rastlöshet nu. Det kanske har liknande symptom men jag tycker det är en jävligt stor skillnad.

Kanske fäste jag för stor bit i allt också, att jag ville ha en förklaring. Men jag kände mig "konstig" redan före allt hände, var inte som alla andra. Därför jag hamnade utanför kanske, vilket har lett till allt annat.

En ADHD-diagnos vore väl på ett sätt, både en förklaring till allt som hänt (eller hur det började alltså) och en förklaring till varför jag fortfarande är "konstig". Och då menar jag inte deppresiva drag och sådant utan liksom när jag mår bra och gör helt knäppa saker som man inte gör som vuxen egentligen och en hel del andra saker (inte direkt dåliga, inte allt iaf, men lite annorlunda).

Kanske la jag för mycket i att faktiskt få diagnosen, men det har bara varit så otroligt att komma hit och läsa saker, andras känslor och upplevelser och känna igen sig så mycket. Att sen komma vidare i utredningen, trots massa strul, och sen få höra av flera st (bland annat överläkaren) att det nog är så och sen få veta att det inte räknas längre, tog hårdare än jag trodde. Behöver nog inte göra någon egen anmälan då min terapeut redan anmält, flera ggr nu, en sån där lex maria grej.

blev väldigt mkt skrivet nu och har börjat kolla nyheter och lite annat medan jag skriver så tror det är dags sluta nu.

Tack