Hemskt, Svea - jag lider med dig. Förlorade en av mina allra bästa vänner på samma sätt för ja det är rättså många år sedan nu (tiden går…) men jag finner aldrig ett svar åt min vän som kan kännas okej för denna handling. Var och en av oss människor har (liksom alla levande individer) en unik chans till ett liv. Hur tragiskt blir det inte då, när somliga av oss till slut inte finner någon mening i att greppa den chansen…

#1: En unik chans till att leva, och en unik möjlighet att göra vad man vill at sitt liv och dessutom får man därmed ett val att avsluta det om man inte orkar mer. Jag valde inte att bli född, då kan jag heller inte få ett ansvar för att leva det.

Såklart det ska finnas en nollvision om självmord, det ska definitivt läggas mer resurser på psykiatrin i Sverige för att förhindra själmord. Det är trots allt en vanlig dödsorsak bland unga. Den vanligaste?

Har förlorat folk pga. självmord och varit nära att förlora en av mina närmaste människor pga. det. Har också varit nära att förloa mig själv i det, och tänker många gånger vcarje dag på det.

För mig är självmord inte bara negativt, utan för mig fungerar det som en slags trygghet. Jag känner ofta att jag kan ju lika gärna leva ett tag till ochse om livet blir bättre, blir det inte detg så kan jag alltid avsluta livet sedan. En trygghet om en utväg ifall jag behöver den.

#2 Låt nu inte detta bli en diskussion om huruvida "jag" har lust till eller rätt till självmord…

Sveas tråd, den hon tog upp här handlar om en helt annan sak, nämligen hur vi anhöriga tar en väns självmord. Själv mådde jag mycket dåligt under lång tid, och många av vederbörandes andra vänner tog det likaså hårt.

Hur skulle du reagera, Zaphix, om exempelvis din mamma eller din pappa valde denna utväg? Skulle du oberörd konstatera: "Ja det var hennes/hans val - det lägger jag mig inte i"?

# Tack så mycket Varulv

#3: Jag har haft vänner som tagit den vägen, inte så nära som familjen, men ändå nära.

Handlar inte ett dugg om att man ska vara oberörd, har inte ett dugg med saken att göra. Man kan vara ruskigt ledsen, arg eller whatever, men ändå anse att personen har rätt till självbestämmande över sitt liv.

Att intellektuellt anse att man har rätt att bestämma om sig själv har iaf inte för mig med känslorna av saknad och ledsamhet att göra. Onödigt att basera sin livsåskådning/livssyn/livsfilosofi på vilka känslor man har, mina känslor har inget att göra med andras själbestämmande att göra.

Såklart man mår dåligt av attg mista en nära, men att anse att ens egna känslor ska vara viktigare än andras rättigheter är för mig väldigt underligt.

Jag vet att självmord sker pga. psykisk ohälsa o.s.v. och att då anklaga någon sjuk person för att ha handflat fel för att andra blir ledsna över det, det går inte riktigt ihop för mig..

Jag ser inget fel i en diskussion, vill man inte att det ska efterfölja diskussioner efter ens inlägg på ett forum bör man nog skriva det i första inlägget, hur ska man annars veta när man har rätt att duskutera eller inte?

Ärligt talat så har jag ingen aning hur man ska kunna veta när man får skriva sina åsikter eller inte, så ursäkta om jag gör fel, men jag verkar ha noll koll på vad som är rätt och fel gällande sånt här.

#5 Det handlar väl inte om rätt och fel egentligen, utan om empati. Empati för de nära och anhöriga som drabbats av en kär väns självmord. Detta är ingalunda en fråga om logik utan om känsla.

Du, Zaphix må reagera blott med logik i en sådan situation, men nu skrev Svea denna tråden för att hon sörjer ett självmord. Det är vad tråden handlar om. I just det här fallet hjälper det inte trådskaparen ett dugg att skriva henne på näsan att den som begick självmordet hade rätt till det. Denna sanning tror jag inte heller att någon förnekar, förresten, inte Svea heller. Men det var inte det som hon ville dryfta här just nu. I ett annat sammanhang kanske hon gärna gör det, men inte i detta sammanhang. Så är min empatiska tolkning av Sveas behov av att skapa denna tråd.

Då har inte jag den känslan, empatin har jag, men hade ingen som helst aning om vad syftet med tråden var. Hur ska man veta det när det inte står i inlägget?

Jobbigt att kallas oempatisk för att man inte förstår avsikten med en tråd när det inte står skrivet någonstans. Jag skriver ingen på näsan, men du gör det.

Lägger ned detta nu, känns ändå inte som jag förstår vad det var tänkt att tråden skulle handla om.

Nu har jag länkat och skrivit ett inlägg precis så som dom skrev.

Själv tänkte jag ta livet av mig den 1 maj i år och det var nära att jag gjorde det. Men jag ville inte att mina barn skulle se mig död på morgonen så jag gjorde inte det. Vågade inte ens ringa till någon för jag var ju själv med barnen.

#8 Jag såg att du hade en länk till "Fotoalbum", gick dit och fann ett foto: en fin bild av maskrosor.

Jag tror att du är en bra människa, en fin tjej, som har barn (tydligen), har klarat sig hyggligt i livet så långt, och förmodligen har massor kvar av meningsfulla upplevelser - och massor av gemenskap med andra människor.

Själv skulle jag mycket gärna vilja lära känna dig närmare, för jag tror att du är en sällsynt levande och sann människa!

En presumtiv vän har du i

Varulv

Ja jag har inte så många bilder. Startade den idag eller om det var igår så jag har inte hunnit. Har en låst del på fotoalbumet med mina barn för familjens skull.

Se där, det var väl bra!

Du är helt okej, en värdefull människa, man kunde säkert berömma dej mycket mycket mer, men det avstår jag ifrån, för jag vet inget närmare om de sakerna. Men du har förmodligen kämpat på, i mycket i det tysta, utfört dina plikter, på ett bra sätt, men kanske samtidigt mött en hel del motgångar.

Du behöver kärlek, och den som kan ge dig det är din man. Och jag tror faktiskt att han kan ge dig det!

Kram!