mamma…jag älskar dig…

jag ser sommarens färger,jag känner solens värmade strålar mot min kind,jag låter vinden leka med mitt hår,jag hör hur alla träden spelar sin ljuva musik med vindens hjälp…jag ser,jag hör,jag känner för att jag vill ta med mig det till dig…för du tycker om sommarens blomster,vinden,färgerna…jag vill ta med mig allt jag ser,känner och hör till dig,om du så ens för en sekund då glömmer bort din smärta,ditt lidande,din sorg,din eviga kamp,så var det en bra sekund…om jag ens lyckas lindra minsta lilla med det jag kan ta med till dig så var det okej…

Jag ser din smärta,jag hör din sorg…Jag döljer min egen smärta,min egen sorg,för du har nog med din,du har alltid haft nog med smärta och sorg i ditt liv…därför gör det nu så väldigt ont inuti mig,för det var nu du älskade mamma skulle få njuta av livet på det sättet du önskade…Att du då ska bli så svårt sjuk kan jag inte ta…kan jag inte på något sätt förstå…

Mamma…

När du pratar om att du inte längre vill om än med dina egna inbäddade ord…vill jag inte höra,men jag hör,och jag förstår dig även om jag aldrig kan det för jag är inte den som är sjuk…jag förstår för om det här är resten av ditt liv,hur ska du då orka,orka mentalt,hur länge ska din redan trasiga trötta kropp orka?Jag förstår på så sätt,därför gör det så genomträngande ont i mig när jag tänker att du inte ska ge upp…Har jag ens den rätten till den tanken?..

Älskade mamma….jag ser,jag hör och jag känner världen,dagen,för dig,för dig…älskade lilla mamma min….