Jag hade mer problem med det förr, numera blir jag nästan aldrig arg då jag inte riktigt har nån anledning längre.

Men när jag bodde hemma så bråkade jag och pappa väldigt mycket, både han och jag kunde blir riktigt jättearga så man inte har kontroll över vad man gör. Jag har ADHD, och han och jag har väl kommit fram till att även han har det, dock skulle han inte få nåt ut av en diagnos på det.

Det eskalerar helt enkelt, och man blir snabbt riktigt arg. Man säger saker som man inte borde säga, det bara kommer liksom. Han har väl blivit fysisk i sin aggressivitet också, inte jag dock, jag slåss inte.

Kan fortfarande ryka ihop rejält även nu, men blir inte så samma nivå då man inte ständigt går runt och irriterar sig på varandra då jag inte bott hemma på flera år.

Jag blir väldigt sällan riktigt arg nu, får inte så ofta arga känslor alls. Skönt, då det varjobbigt förr.

Usch jag får dessa var och varannan dag speciellt när barnen inte lyder eller gör fel. :(

#2 Hoppas dock att dom inte är lika allvarliga som mina?!

För två månader sedan, vaknade jag med att jag hade tryckt upp en grabb, fysiskt sett dubbel så stor som jag men han satt i en vägg en bit över marken och jag var färdig att nita honom.

Men som tur var vaknade jag till innan jag slog, och släppte ner grabben och tittade på honom varpå han började gråta, för han insåg nog att hans sista stund var kommen.. Och jag blev livrädd för mig själv, för jag vet inte vad han hade gjort för att tända mig så kopiöst?
Men när jag bad om ursäkt för mitt beteende så rann det bara en massa tårar ifrån honom..
Träffade honom i helgen som passerat och åter igen bad om ursäkt för mitt beteende och åter igen så var han på väg att börja gråta??
Men förklarade för honom att jag nu äter medicin och att jag har bestämt mig för att aldrig mer hamna i den situationen!

För det är fruktansvärt obehagligt att vakna i den sitsen, Så jag kände mig tvungen att bjuda honom på ett par bira, så att han förstod att jag egentligen inte är sån som han fick se

Hejsan.Min son på 6,5år har problem när han blir arg. Blir svart i blicken och bara går igång. Har flera gånger fått rädda hans syskon undan honom. I förrgår kastade han e skruvmejsel på sin lille bror på 5år som gjorde en stor reva som blödd på hans nyckelben och det e svullet..

Jag ska själv gå en utredning snart för ADHD och jag har problem att hantera mig så du kan ju tänka dig hur det hela slutade haha. jag vann och han får aldrig ha en skruvmejsel fler ggr..Har brottats med honom många ggr och han slår och sparkar mig. Ritalinet har gjort att han kan hantera sig på ett helt annat sätt och anfallen blir inte så ofta..Men visst händer det och då gäller det att se det och vara snabb och abvryta det på nåt vis. Han e stor kille på 31kg och 127cm..Stark som en oxe. Fick hålla han på golvet tills han slutade sparka o slå..Tog en del kraft från min sida..När han blir tonåring får jag hoppas han inte går på mig för jag lär ju inte ha en suck som mamma i det läget..

Att han e impulsiv och inte tänker på konsikvenserna gör att han blir farlig när han får raseri..Jisses….

Så ilska och aggressions problem japp..

Javisst…känner igen mig. Visserligen inte så handgripligt i mitt fall. Men det får ju så stora konsekvenser relationsmässigt ändå. När ilskan slår till spelar det ingen roll om så kungen skulle stå framför…utskälld blir han i alla fall!

Gah…vara arg och samtidigt ha med myndigheter och göra…ujuj. Vilken dålig kombination eller hur…

(Är inte diagnostiserad, men det lutar starkt åt ADD enligt vissa)

Känner igen mig väldigt mycket.. usch.. det är jobbigt och många pinsamheter. Har lugnat ner mig betydligt idag.

kan vara väldigt aggressiv och impulsiv på samma gång :/ inte bra.. jag  tar gärna ut mina aggressioner och har inte riktigt lärt mig att handskas med dom… att svälja mina aggressioner mår jag ju heller inte riktigt bra av :/

#7 förstår dig precis…

tidigare, innan medicinering så var jag tok impulsiv och tok-aggressiv.

men så har man fått lite förklarat utöver diagnosen om vad och varför jag reagerar så som jag gjort.. Eftersom det har varit mitt enda sätt att kunna visa känslor. har inte riktigt varit som alla andra barn.. haha

Nu kan jag skratta åt det men det är fan sjukt det man levt igenom och att man inte varit kapabel till att förstå vad alla andra redan sagt till mig men jag har faktiskt inte förstått att jag varit ett sånt hopplöst fall.

Men nu jobbar jag benhårt på att ta igen alla dumheter och någonstans försöka be om ursäkt till dom som jag sårat och trampat på eller rent av fysiskt spöat..

Så jag har väl en rätt jobbig men ändå befriande tid framför mig.
För någonstans känns det ändå bra att komma till sans med sina sinnen och komma i en ny kontakt med mig själv..

#8 det låter härligt :)

Ja blackouter är ingen höjdare, har hänt flera gånger att jag gett mig på stora starka/grova killar som fallit som furor. När man "vaknar" upp står folk och gapar och själv undrar man vad det är som hänt.

Men nu är jag hyffsat lugn, var mer när man gick i skolan och hamnade i sådana situationer när folk hackade och var allmänt elaka som det tände till.

Även på krogen när kilar var närgångna mot mig eller de man kände, det bara tänder til och man tänker inte. Sedan står man där och fattar inte vad som hänt.

Är nog kanske så att man lugnar sig lite när man blir äldre och inte är i sådana situationer så ofta där det är risk att man tappar besiningen.

#10 Nja jag vet inte? 
Jag är 46 i år.. och det har väl inte blivit bättre, inte utan medicineringen.. det är inte en känsla som blivit mindre med åren.

jag har varit så här i 40år och först nu kunnat ta tag i det..

Men ändå… ni ADHD:are må ha era vredesutbrott, men respekterar mestadels era medmänniskor ändå.

Annat är det med oss aspergare. När väl den tändande gnistan har antänt våra sinnen, så kan vi göra vad som helst. Och det värsta av allt - vi ångrar oss inte efteråt. "Han/hon fick skylla sig själv" är en allt för vanlig förklaring till ett sådant vårt beteende, som vi ofta anför…

#11 nja kan ju vara för att jag inte längre sätter mig i sådana situationer som man var i när man var yngre, därav att det är lugnare.

Har en granne som jag skulle kunna flyga på, krävs all självkontroll man har och undvikande av nämnda person.

#13 Men när ni ADHD:are blir arga - då är det ändå på "den" alltså på en viss människa, på grund av att ni blir upprörda inom så att säga "den mänskliga sektorn"?

För oss aspergare är det annorlunda. Vi blir arga på andra grunder. Och när vi blir arga, så blir vi det bara. Och då gäller bara, att eliminera aggressionskällan.

Fast vi känner och visar respekt rättså långt, bör tilläggas.

#14 Oj, svår fråga det där..men intressant. Jag kan bli arg på allt möjligt, situationer, människor, att försöka göra saker som jag inte har kapacitet för dvs krav mm. Oftast beror det på någon press av något slag. Eftersom jag inte är utredd ordentligt kan jag ha flera diagnoser än ADD eller ADHD, kanske en släng av AS också vem vet….

På vilka grunder brukar ni aspergare bli arga?

#14 Så är det för oss oxå, men oftast är det för någon annans anledning.. Det är även lite beroende på ens uppväxt tror jag. Kan bara tala för mig själv!

Jag kan/kunde fullkommligt vara villig att döda om nån behandlade någon orätt, om dom gick på mig så var det väl skit vart, jag kan ta det. Tål allt, hur mycket som, det gjorde bara att jag kände mig levande om någon försökte eller slog på mig..

Men om nån rör nån jag känner, då hann jag inte tänka förrän det small. Och då var det med så att jag skulle kunna slå någon genom en vägg eller hoppa ner dom i gatan.

Press och Stress reagerar jag inte ett dugg på för jag går bara där ifrån om det är något som jag anser vara för svårt eller för lång tid innan resultat visar sig. 
Iskolan var det väl lite värre för om jag inte förstod, så skulle ingen annan heller förstå!

Så det är högst indivellt och personligt vad som får en att tända, men om man tänt så försvann det där med empati fullständigt.

Därav var jag tvungen att söka hjälp, när man inser att man utan att tveka kan slå ihjäl någon utan att vara medveten om att man gjort det?!
Sen har det väl inte varit bättre ifrån det hemmet man kommer ifrån och den uppväxten man haft, även det är bidragande orsaker.

#16 En god egenskap att se "orättvisor" tycker jag. Det finns det allför lite av. Ofta ingen ser eller vågar göra någonting. Extremt jobbigt att inte ha kontroll dock..glad att det fungerar bättre för dig nu

Jo nog är det individuellt vad som triggar igång agressivitet.

Jag har alldrig varit speciellt aggresiv utan det har ofast tagit väldigt lång tid innan jag blivit arg.

Så när jag fick remiss om utredning för ADHD så sa jag till läkaren att jag inte trodde jag hade ADHD eftersom jag inte var aggresiv.

Men läkaren förklarade att man behöver inte vara aggresiv bara för att man har ADHD detta är väldigt individuellt.

Men jag har andra i min närhet som drabbades av detta med aggresioner och blackouter och har diganosen explosiv ADHD.

Men när denna person började medicinera med Concerta så försvann dessa blackouter och det är mycket sällsynt att denna person blir aggresiv i dag.

Även här så har det blivit några polisingripande men detta har alldrig lett till ngt eftersom personen varit inskriven inom psykiatrin så har inte soc gått vidare med dessa saker.

Lasse

#18 Så har det varit för mig också när jag medicinerat har jag betydligt längre stubin än innan.

När jag självmedicinerade så hade jag inte heller några problem, men problemen var ett faktum när jag inte gjorde något..
Helt utan medicinering då var jag "livsfarlig" även för mig själv.

idag kan jag se det, något som jag inte ens var medveten om att jag va sån utan, för jag tyckte mig va som vanligt..

Men rättsväsendet och min omgivning tyckte annat men få vågade säga det till mig när jag var utan någon medicinering, har bara funnits en som vågat och hon visste att jag aldrig skulle göra henne något så därför kunde hon ställa sig i vägen för mig utan att vara ett dugg rädd.

Alla andra gick och gömde sig för mitt vrede!

Beror nog kanske vilken ålder man befinner sig i.

Denna person var inte myndig så då skickades ärendena till socialen som lämnade över det till BUP för samtal eftersom han redan var inskriven där.

Men medicineringen gjorde en enorm skillnad i tempramentet.

 Lasse

ekorren, Freke och tarotlasse!

Bra inlägg av er, och i #16 tycker jag att du visar prov på stort ädelmod, Freke. Ni bekräftar också än en gång min hypotes, att ADHD:are i grunden är godhjärtade.

Annat är det med oss aspergare. Vi är nog inte godhjärtade, trots allt. Men vi respekterar, och vi vill vara respektabla. Således är vi distanserade. Och där går skiljelinjen mellan oss och er ADHD samt NT.

I denna tråden tyckte jag att jag plötsligt förstod mig själv så bra. Därför ökar mitt behov av att dryfta min sak. Väl medveten om, att ingen utanför min egen krets tör förstå detta.

Men - om jag skulle försöka mig på en karaktäristik av mig som aspergare, så får jag i förstone anföra, att jag känner mig som - och vill verkligen vara - en fredlig individ. Jag önskar vara som jag är, och vinna respekt för det. Då är allting frid och fröjd. Men tyvärr så är freden oftast kortlivad där den förekommer. Alltför många intrigatörer "stör" ron. Och det är just sådana incidenter som kan få adrenalinet i rörelse hos mig. I det längsta vill jag utväxla respekt, men överskridandet av en viss gräns får mig att lägga i en annan växel, så att säga.

Tja, det var något av vad jag ville uttrycka i denna fråga.

#21 Det där med respekt kan jag faktiskt förstå. Tänker på mina djur…det jag vill helst är att respektera deras natur så att dom kan trivas och må bra och vara sig själva. Det är inte alltid jag förstår, men jag försöker. Kan man inte ta hänsyn eller förstå tillräckgt får man räkna med konsekvenser…ett litet protest bett kanske hihi. Men dom är inte elaka för det, hade jag bara respekterat deras gränser bättre så hade det inte hänt.

Så känner jag med mig själv ibland…försöker omgivningen bara köra på utan att se att man bara mår sämre och sämre av det…då har man faktiskt rätt att säga ifrån tycker jag…

#22 Bra och empatiskt uttryckt, ekorren!

#23 Tack! Att jämföra männsika med djur tas inte alltid så bra så jag var lite rädd…men du verkar ha förståt precis vad jag menade.

#24 Varför skulle man inte dra paralleller?
Jag och min hund vi dras precis inom samma mått och samma liknelser.

Ingen av oss startar idag en fight men vi drar oss inte för att avsluta en, vi är hellre tysta än att små låta, när vi låter så hörs det ordentligt.

Vi blixtrar på bråkdelen av en sekund, vi är snälla mot dom som kliar oss bakom örat..

Så jag ser inga fel med att dra likheter med djur.. Det enda är väl att man inte ska humanisera djuren..

men man kan utan tvekan likna djur med människor och tvärs om.

#25: Vad har du för hind?

Menar du hund, så är det en kaukasisk ovtjarka, på 4år och 70kg

#25 så sant!

(markerar)

Jag är väldigt irritabel och lättretlig men har vissa spärrar. Har hänt några få gånger att jag "flippat". Jag måste ta ut mig fysiskt varje dag för att hålla någorlunda balans.