Böla, tjuta, gråta...
Varför gråter jag så fort man börjar prata om mina svårigheter? Handlar det om att tycka synd om sig själv eller är det någon slags försvarsmekanism? Kan ju googla, men orka ;)

troligen som en del i ditt soge arbete en nödvändighet för att orka gå vidare och bli ett starkare jag som är stolt över att vara just den du är.
Gråt på du det läker
Jag börjar kämpa mot gråten nästan varje gång jag pratar om det…

Tror som #1 Periodvis så behöver man det…
Är det för länge kanske man skall fundera på hur man förhåller sig till sin diagnos, och jobba med det, men under en period kan man behöva det.

Är likadan,men är dum nog att oftas i nästan alltid hålla tillbaka gråten så bra så bra.. tills jag är hemma igen…då är det ingen stop på mina tårar,och jag blir ofta "orkeslös" 1-2 dagar efter såna samtal.
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.