Men kan inte du eller pojkvännen berätta för de som har hand om festen att du tycker det är jobbigt att sitta bredvid folk du inte känner väl, och då kan de istället placera dig brevid folk du är bekväm med?

Bör inte vara mer komplicerat än så.

Har samma problem som dig, har varit värre förut än det är nu dock, och förstår fullständing ditt problem. Men jag tror ändå att lösningen är att berätta för värdarna, de kommer antagligen tycka att det är bra att du berättar, de vill väl att alla ska ha det trevligt på festen.

Tror nog inte att de tycker det är en sån stor grej, utan ordnar nog så att det blir bra. :)

Brukar man inte få sitta bredvid sin partner även vid bordsplacering?

Skulle själv dra mig ur ett sånt arragemang (stavning?) och säga att vi har blivit sjuka, helst magsjuka och att ni inte vill smitta dom andra.

Fast frågan är om det verkligen är bra att dra sig ur någonting bara för att det är jobbigt. För då kommer det aldrig att bli bättre.

Jag vet själv hur det är. Jag är också den tysta musen som ingen ser. Men jag är ändå där. Jag tycker det är jobbigt, även om det bara är den närmsta familjen man ska träffa. Men samtidigt så vill jag ju bli bättre och även om jag inte pratar och håller mig undan, så är jag där. Och ibland blir det till och med roligt.

Ett alternativ är ju som #1 säger, be din pojkvän eller berätta själv att du har svårt med nya människor och att du gärna vill sitta vid din pojkvän. Och vill dem inte hjälpa er med det, då är det dem som förlorar på det.
Sen kan du även be din pojkvän att hålla sig nära dig. Säg att du behöver honom och vill han gå runt och prata med andra, så tar han med dig och inte låter dig sitta där själv.

Man behöver stödet för att bli bättre. Allt ändras inte på en natt. Men man måste också vilja och våga själv för att det ska bli bättre över huvud taget.

jag instämmer med dom andra här i tråden försök att se till att du får sitta jämte pojkvännen det borde väl gå att ordna

visst kan det va jobbigt att prata med okända och att ingen vill prata med en men om man vänder på det så herrejösses va mycket man kan få höra om man bara sitter tyst och lyssnar 

ett alternativ som jag brukar ta till på fester är att när jag inte orkar mer så går jag ifrån en stund tar en promenad och sen återkommer jag när jag orkar 
det brukar aldrig va nån som märker om man smiter iväg en stund
eller tja i värsta fall så funkar det ju o låsa in sig på toa en stund o låtas som om magen inte vill va med

om du kan så försök att prata med din pojkvän och förklara för honom hur det känns för dig kanske blir förståelsen lite bättre då

Håller med om att ni borde kunna säga till era vänner osm har festen att ni vill sitta tillsammans, och förklara varför.

Jag tycker inte heller att man ska strunta i sånt här för att det är jobbigt. Jag tror starkt på att det är bra Träning även om det är jobbigt. För som #3 skriver kan det aldrig bli bättre om man undviker det.

Men som sagt, att få sitta bredvid sin partner kan ju vara väldigt viktigt för att man ska orka med.

Låter rimligt det ni alla har sagt.

Fast: man bör aldrig glömma bort, att en aspergare aldrig, aldrig kan "träna bort" just denna oförmåga till social samvaro.

Nu vet jag gubevars inte om du, Trin, faktiskt är aspergare, men utifall du är det, så förstår jag ditt dilemma till fullo och det enda råd jag kan ge är att bli ännu mera medveten om hur du själv faktiskt fungerar. Detta är du. Varje sådan här tillställning innebär en stor eftergift från din sida. Det riktigt stora problemet i det hela är ju då, att de "normala" har så förtvivlat svårt att begripa ditt perspektiv. Stört omöjligt, tycks det.

Och hur ska du tackla problemet? Vad du än gör så är du förloraren. Vägrar du resolut (vilket egentligen vore det enda rätta) att gå på slika evenemang, så sårar du de andra: "Jasså, hon vill inte umgås med oss!" kan bli deras reaktion. Och "ställer du upp" - ja då gör du mer eller mindre bort dig. Vilket du ingalunda skulle behöva stå ut med. Du måste få ha din personliga integritet du, som alla andra.

Så - vad göra; hur bete sig…?

#6: Tycker snarare det låter som att TS lider av någon grad av social fobi, och det går att träna bort så man klarar av livet ändå.

#7 Så tycker du, ja. Och så kan det kanske vara.

Men jag ser på det annorlunda, som aspergare. Jag tar på allvar jag, att Trin mycket väl skulle kunna ge uttryck för en aspergerproblematik - och då kan jag förstå och känna empati.

Men om det nu skulle vara så, att Trin inte är aspergare, ja då kan det mycket väl vara så som du menar, Zaphix.

Fast även AS'are kan lida av social fobi. Bara för att man har AS behöver det inte betyda att man är extremt blyg och har en massa ångest över en social situation. Att ha så mycket ångest över en social tillställning som TS verkar ha är nåt man bör få hjälp med att hantera, inte bara undvika det.

Undviker man situationer blir det oftast värre och man undviker mer och mer tills man får in det som vana att undvika jobbiga situationer. Hindrar ens liv.

Tack för alla tips :) Jag sjukanmälda mig och gick inte på festen. Jag har bett om hjälp när det gäller dessa saker jag har frågat om det finns någon självförtroende kurs man kan gå på.

Jag tror mycket av det här bottnar i självförtroende , men de finns ingen hjälp att få inte via vuxenpsyk iaf. Det är iaf vad min arbetsterapeft samt överläkare har sakt. Alternativt är att gå på dagpsyk och det har jag redan gjort och det gick inte så bra.

Men någon hjälp borde ju finnas ? Jag kan ju inte gå och stänga in mig själv i mig själv varje gång jag blir blyg , rädd och osäker.

Tja, fast jag känner igen symptomen väldigt väl, och det som jag tänker på, har ingenting med social fobi att göra. Här finns tydligen en grogrund för en allvarlig missuppfattning - det gäller nog verkligen att försöka skilja agnarna från vetet i detta fall.

Jag är likadan som du Trin, men har inte ett spår av social fobi. Däremot är jag aspergare, och har med åren lärt mig att läsa mig själv i sådana här sammanhang så att jag har blivit mera medveten om mina egna reaktioner, och även vad de kan bero på.

Och det, menar jag, är absolut ingenting som man "tränar bort". Tyvärr. Men det kan ni NT aldrig, aldrig begripa ens ett litet uns utav.

#11: Inte visste jag att AS hade med ångest och oro att göra, intressant. Kan man kanske klassa det som en ångestsjukdom istället för ett NPF?

Jag tycker du är redigt nedvärderande mot alla som inte har AS, att vi inte skulle kunne begripa saker som andra förklarar. Tycker det är väldigt onödigt skrivet faktiskt.

# 11 De känns inte som det är något som kan tränas bort helt. Det är ju ändo en del av min personlighet att vars blyg och rädd , obekväm i vissa situationer om man säger så. Ända sen barnsben har jag haft svårt med detta och jag har hellre velat sitta hemma och leka själv eller läst en bok ( sedan jag lärde mig läsa ). Jag har alltid varit en hemma människa en som trivs bra hemma och gillar att vara hemma. Jag har aldrig varit någon som tyckt om att flänga runt ute eller med en massa olika människor. Mamma bruka få tvinga ut mig som liten. Så detta är ju inget som kan tränas bort , men de kanske kan bli lättare och hantera om jag lär mig mer om mig själv.

Och det där var väldigt nedvärderande mot Aspergers Zaphix. Även vi kan dras med ångest, panikångest, social fobi + Aspergers vilket gör att vi normalt sett inte utsätter oss för alltför mycket galej.

Kan du återkomma när du tagit antisnorkpillret för det är nog nödvändigt nu.

Varför envisas du med att nedvärdera aspergare och upphöja adhd:are och säga att allt går att träna bort..

Jo Skit i din GAD, din ADHD du kan ju jobba bort det.

Jisses vad förbannad jag blir när folk tror att det är bara att jobba bort oavsett vad f-n det är man har.

#11 Jag förstår TS precis och har samma svårigheter. Och jag har inte social fobi, utan helt enkelt autism.

Men ska man verkligen skylla allt på sin diagnos? Man är som man är, men man kan ändå försöka och inte springa och gömma sig! För av det blir ingenting bättre. Man måste lära känna sig själv och acceptera att man är som man är, gör man det, då är det lättare för andra att göra det också.

Det finns lika många olika versioner av Aspergers som det finns asbergare… inget som går att jobba bort.

Till TS, Jag förstår din känsla fullständigt, jag hade reagerat likadant… om jag ens hade tackat ja när jag trodde att det bara var några få kompisar…

Men det har ju redan hänt, hur gick det, hur mår du?

#14: Vad skrev jag för att förtjäna den otrevliga avhyvlingen?

Lägg ned nu, läs vad jag skriver instället för att anta en massa saker om vad jag skriver. Blir du fundersam över vad jag menar, uppför dig vuxet och fråga sitället för att använda en väldigt itrevlig attityd emot mig. Det uppskattas inte alls.

Har noll intresse av att förklara att det du tror att jag menar inte är vad jag skrev, du trivs nog bättre i din illusion om att jag är nedvärderande mot AS än att försäka förstå vad jag faktiskt menar.

Blir så frustrerad på allt accepterande och stagnerande livsföring.

Vad som fick mig att ge dig en avhyvling var att du har blivit mer och mer "men ryck upp dig" istället för den Zaphix jag lärde känna för något år sedan.

Jag stagnerar inte, jag blomstrar. Jag har mina problem visst men jag fejkar det så pass bra att jag kommer undan med det även om det resulterar i fullständig utmattning som resulterar i att sova i uppåt 2 dygn.

Du har förändrats, blivit cynisk och kall och jag blir ledsen och till slut så vippar det över och jag blir förbannad. Tänk på hur du låter, du var en varm människa, nu.. kall och cynisk.

#18: Jag tycker fortfarande att jag är en varm människa, snbarare ännu varmare än förut. Jag är inte ute efter att vara nedvärderande och en hurtig ryck upp dig-människa, jag är ute efter att ge råd och stödja människor.

För mig handlar inte stödjande om att säga tt man vet hur det är, och sedan inget mer. Jag kan vara förstående, men jag föredrar att hålla mig till att ge tips om hur folk kan förändra så de slipper må dåligt över saker längre.

Jag ser väl bara inte vitsen med att vara en av "internetkram"-människorna. Det ger inte mig något, och jag själv skulle uppskatta råd och tips mer än "internetkramar".

Vill man inte ha råd, då får man väl skriva att man bara vill ha gulligt och kramande medhåll så ska jag inte skriva i den tråden.

Men visst, jag är definitivt en cynisk människa, det är något jag jobba med att ändra på.

Du behöver inte vara kramig och snuttegullig men du är hård och ibland nedvärderande… Träna bort dittan och träna bort dattan… hur går det med att träna bort din GAD?

Var inte så burdus utan se människan du pratar med, för även om det är en skärm och en massa kablar så skriver du till en människa.

#20: Roligt att du frågar, det går faktiskt helt okej. Jag gör framsteg och har intge lika mycket ångest nu som tidigare. Såklart går det upp och ned, men overall så går det framåt.

Jag kommer alltid vara en människa som har lätt att oroa mig och vara rädd av mig, kommer alltid ha lätt att få ångest över saker. Är det typen av person, föddes som det. Men jag börjar lära mig sätt att hantera ångesten på som gör att den inte hindrar mitt liv lika mycket som innan.

Numera lyckas jag oftast ta mig utanför ytterdörren varje dag och lyckas nästan alltid ta mig upp ur sängen. Så det går framåt, jag tycker att jag lyckas rätt bra med att träna bort ångesten.

Jag har en väldigt orolig personlighet, men det behöver inte sätta stopp för mig att leva ett drägligt liv.

Det är så jag menar med att träna bort, lära sig hantera och hitta sätt att göra dte bästa av situationen.

Jag förstår inte hur jag ska kunna skriva det jag vill få fram utan att vara rak i min kommunikation? Hur lindar man in detg man vill säga för att det ska passa in i ditt tänk?

Ska jag vara ärlig så har jag ingen aning, blir ofta anklagad för att vara för rak i kommunikationen. Men så länge ingen berättar hur man gör så kommer jag vara undrande och ovetande..

Är du en sån som vill ha sanningen serverad rakt av utan krusiduller eller vill du att den som ska ge dig sanningen faktiskt ser till dig som person, och ge sanningen efter hur du är?

Jag gav dig sanningen utan krusiduller, var det kul? Är det så du vill att man ska tala/skriva till dig?  Eller hade du hellre velat att jag skrev till den person som du var/är och informerat dig på den nivån istället?

Du tog det som en utskällning och det var det för någonstans måste du se att alla kan inte ta sanningen som ett vedträ rakt i ansiktet.

Om det är jobbiga saker för personen så vill dom nog inte bli utskällda, för dina inlägg tar jag som utskällningar eller "äh, klipp dig och skaffa dig ett jobb ditt mjäk"

Och om då jag som inte ens är inblandad reagerar så, hur reagerar då den som du talar till.

Jag vet att du vill få fram din åsikt på effektivast sätt men på ditt sätt slutar man att läsa… man blir bara ledsen.

Men jag vet inte hur man skriver?

Jag har ingen aning om hur man ska skriva för att det ska tas på rätt sätt. Jag menar det inte som elakt, inte alls. Men framstår det som det så skriver jag på fel sätt, men jag vet helt enkelt inte hur jag ska skriva.

Ge gärna exempel, för jag vet inte.

Ett snabbt exempel. #12

Inte visste jag att AS hade med ångest och oro att göra, intressant. Kan man kanske klassa det som en ångestsjukdom istället för ett NPF?

Jag tycker du är redigt nedvärderande mot alla som inte har AS, att vi inte skulle kunne begripa saker som andra förklarar. Tycker det är väldigt onödigt skrivet faktiskt.

Aspergare dras mer ofta än sällan med oro, ångest och panikattacker. Det gör inte AS till en ångestsjukdom. Detta borde du ha lärt dig efter all tid du spenderat här.

En NT kan inte förstå hur en ADHD:are fungerar heller, är det då så att ADHD inte finns och borde klassas som en ångestsjukdom det med?

Du har ADHD, du har GAD. Anser du dig vara en NT? Har du ingen problematik alls? Sluta med medicinerna och sluta gnäll då

(detta är ett exempel på hur man skulle kunna sno det mot dig.)

Vad du kunde ha skrivit:

Inte visste jag att AS hade med ångest och oro att göra, intressant (stannat där istället för att fortsätta med en förolämpning)

Jag tycker du är redigt nedvärderande mot alla som inte har AS, att vi inte skulle kunne begripa saker som andra förklarar. Tycker det är väldigt onödigt skrivet faktiskt.

( En normaltänkande människa kan inte förstå hur en AS tänker. Dom kan få en bild av det men aldrig riktigt förstå. Så denna kommentar var fullständigt onödig)

Jag har en syster och en bror med ADHD, jag fattar, jag har själv ADD, så jag fattar. Men det är en oändlig kamp mellan oss syskon att förstå varandra ordentligt. När min syster framhåller sin åsikt så känner jag som att jag blir utskälld och jag vet inte varför.

Hon behöver lufta sina åsikter så att dom inte ligger och gror men jag försöker förklara för henne hur hennes utbrott känns. Hon fårstår inte det och kan inte, vi har kämpat i herrans massa år…

Och behöver jag säga att hon pratar med min bror betydligt oftare än jag… och hans lösning på all problematik är att skaffa jobb och barn.

(han har nu sprungit in i väggen så den åsikten ändrades rätt kvickt.)

Tack för råden, ska försäka tänka på dom.

Dock har jag aldrig någon avsikt med att vara otrevlig, du kanske kan tänka på det också.

Jo jag kan och försöker men det är svårt när det känns som du verbalt slår mig. Det är därför jag inte får utbrott så ofta.

Jag märker att ni enas på en bra måte till slut, Allamej och Zaphix, så jag vill inte intervenera på något vis. Kram till er båda!

Men måste ändå ge Allamej en stor applåd för #24! Och då är det inte avsett att nedvärdera Zaphix inlägg, utan bara konstatera att Allamej i det inlägget beskriver vår (vi aspergares) situation på ett alldeles lysande och sant sätt.