Fast vad är glädje? Hur känns glädje?

Man kanske har för högs krav på glädjen och märker den inte därför att den inte lever upp till ens föreställningar om den.

Glädje, Lycka eller Sorg?

Vet inte hur dessa infinner sig, eller hur man ska känna..
Visst har jag väl känslor men dom är inte riktigt som gemenemans mina är men ändå inte?!

Aggressioner däremot dom kan jag men dom andra känslospannen har jag inte riktigt kontakt med..

Det kan ses och kännas fel och avigt, men vet man inte annat så är det inte direkt några problem…

Känner mer för min omgivning som aldrig kunnat ge mig den glädjen, sorgen som man borde ha?!

Svammlar tror jag? det är för varmt så jag kan inte riktigt tänka klart..

Jag är aldrig glad längre. Jag kan vara mer uppåt, men glad? Nej.

Jag ser sällan fram emot något. Och de få gånger jag ser fram emot något, så blir jag alltid "besviken", för jag blir aldrig så glad som jag vet att man borde bli..

Sån här har jag varit i många år nu. Och det känns tråkigt. Jag känner mig tråkigt. Jag kan ju inte visa någon glädje.

Så jag känner absolut igen mig i det du skriver. Även det där med alkoholen. Dricker jag, då blir jag någon som är tvärtemot av vad jag är. Jag pratar, jag skrattar och tycker allt är bara så roligt.
Men det är väl ganska vanligt att man blir glad och uppåt av alkohol?

Maria92!

• Allafall så läste jag att adhdfolk har mindre dopamin & seratonin i hjärnan, stämmer det?

Nej, Maria92, det stämmer inte. Däremot så kan det säkert förekomma att folk - såväl ADHD:are som "vanliga" - har mindre av den varan i huvet än flertalet. Kan så vara.

Jag har för lite dopamin och noradrenalin, så jag får äta medicin för att höja nivåerna. Det hjälper, endel iaf.

Men det har inte med ADHD'n att göra, utan det är bara sån jag råkar vara ändå.

Vill fråga #3 om hon hört talas om dystemi?

Mild form av depression som kan vara under flera år. Jag har i långa perioder av mitt liv dragits med det, man vänjer sig lätt vid en svart syn på livet som i allmänhet är glädjelöst.

#5 Nej, det har jag inte hört talas om. Googlade lite och det känns ju som något som kan stämma in på mig faktiskt.

Bruka ni få någon ångest när ni vaknar? Jag får det, fast att jag inte har en anledning till det. (Min läkare sa att jag har lågt seratonin och dopamin i hjärnan.) Min teori är att när man sover så får man massa lugnade, men när man vaknar så slutar kroppen producera sånt för man ska ju vara vaken. Vad tror ni? :)

Nja… Jag tror så här: Sömnen har bland annat den funktionen att genom drömmen bearbeta föregående dags händelser (och även längre "projekt" vilka kanske är destinerade till sina upplösningar säg påföljande dag). När man vaknar, ska man således "vara redo" och väl förberedd. Detta kan kännas lugnande i sig - jag är "fit for fight", alla eventualiteter har jag klarat av i sömnen.

Men har man olösta problem kvar när man vaknar, ja då kan det givetvis skapa ångest.

Ganska självklart när man tänker efter.

Och hur lätt löst skulle det inte vara med lite hjälp av en psykiatri värd namnet…!

#7: Jag har nästan alltid ångest när jag vaknar, ångest över att det kom en ny dag ändå.Svårt att komma upp på morgonen pga. den ångesten. Sover dåligt, få timmar per natt och vaknar tidigt, men kan ligga i sängen många timmar med ångest utan att jag klarar av att gå upp.

Men jag har GAD, så problematiken för mig är just ångest. Kanske pga. låga värden av några hormon.. Ingen aning. Men äter dopamin och noradrenalinhöjand emedicin, vet ej om dte ger resultat, men ätit det i två år.