Stolt mamma.
Hej!
Jag har som mamma till en son med AS och ADD sökt stöd och tips på denna sida. Vill nu berätta en liten solskens historia.
Efter år av helvete för oss båda är jag nu tacksam för att jag tog era råd med att stå på mig trots all aggression jag blev utsatt för.Har slitit som en hund för att han ska få ett bra liv.
Han är nu 18 år (och ½) sköter skolan, bor i en träningslägenhet, har några vänner (nytt) som han lever ett normalt tonårs liv med och en flickvän. Han uppför sig utmärkt, är trevlig mot mig och vi kan prata på ett helt nytt sätt när vi har distans till varandra, en normalare relation.
Jag är så stolt!!
Han kämpar och klarar så mycket.
Kram på er alla som tidigare läst och svarat på mina desperata trådar.
![[YlvaP]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Härligt. 
Vad roligt attg höra. :)
Men jag blir såklart nyfiken, hur gick vägen till att det blev så bra nu? Nåt speciellt som gjort att det fungerar så bra nu?
wow så bra!
Va roligt att höra när det fungerar!
En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.
Jätteroligt för er båda. Tacvk för att du delar med dig!
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag tror jag vet varför det blev så bra. Själv aspergare fungerade allting utmärkt för mej när jag växte upp så länge ingen hemma lade sig i mitt liv - lät mig vara men ändå med respekt, om ni kan förstå hur jag menar.
Vi aspergare behöver socialt umgänge (vi, liksom alla andra), men drar öronen åt oss när det blir för påträngande. Vi behöver oändligt mycket av respekt - och, faktiskt, respekt är just det som vi visar alla våra medmänniskor, hela tiden, ständigt.
Så enkelt, men ändå så svårt att begripa för en nt!
underbart!!!
Vilken härlig historia. Sånt gläder mitt hjärta
Ville i vår solen sprida lite hopp och glädje.
Jag har alltid behandlat min son med respekt och annpassat mig till hans behov, men han har varit mycket krävande och inte behandlat mig med respekt( i tonåren). Vid aggression och med åldern har det blivit mer fysiskt, det ska man inte acceptera. Då jag stått på mig så har det lett till framsteg som han efteråt kan säga - Vad bra att du inte gav dig. Han blir passiv vid inga krav och aggressiv vid för höga krav. Framförhållning och pedagogik, säga rätt saker vid rätt tillfälle lagom ofta vid rätt tillfälle har gett honom motivation, om än motvilligt.
# pimmi
så jättesuperduperunderbart att få veta… så jjaa..jag saknar ord,helt makalöst fantastiskt för er båda två… som ni har kämpat båda två… jag e stolt över dig som ej gav upp,som orkade,underbara du! jättesuperglad e jag för eran skull på alla sätt och vis! kram!
Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartendaste dugg.
Tack alla underbara människor!! Kram och kämpa på.
Det är vägen inte målet som är livet. Vägen kan vara lite skumpig och slingrig men vem vet vad som hägrar runt hörnet om man inte kämpar sig dit, även i uppförs backe…..kanske en rolig rutchbana ned nya möjligheter.
Starta ny diskussion