Jag antar att dom flesta inte orkar läsa hela min oändligt långa text, haha ;P

Jag orkade läsa :) men inte svara :9

HAr inte fått så stor respons ännu när jag berättat för någon, har mest gjort det i förbifarten så de inte fått någon chans.

Men far min känns det som han ignorerar det lite. Tror det mest beror på att jag med största sanolikhet har ärvt det av honom precis som du.

#3 jag vet inte om jag har ärvt det av min pappa men det verkar ju tydligen så! Han vill typ helst inte prata om det Sen tror jag jag har det på mammas sida också (dock vet jag inte med säkerhet eftersom ingen vill eller har utredds),å  jag tror starkt att min farfar hade asberger (eller iallafall otroligt starka drag) och ADHD (men jag är ju inte proffs) och min kusin är diagnoserad med båda delarna. Min mamma är lite som jag också. Kan mycket väl vara så att min pappa OCH min mamma har ADHD :/

#4 Det finns mycket här i världen som kan vara på både det ena och det andra sättet, ladymiss. Ska jag vara ärlig så tror jag inte i förstone att jag skulle misstänka den diagnos som du föreslår. Men man kan ju inte vara säker på någonting.

Om man säger såhär: Den diagnos du pratar om, den sätts för det mesta av folk som inte är du, utan av sådana, som berörs av ditt speciella beteende.

#5 i förstone?

Tycker du verkar vara ett typexempel på en ADD'are, iaf den uppfattningen jag fått om diagnosen.

Bry dig inte om vad din pappa säger, han har nog tillräckligt med problem att få ihop sitt eget liv att han har mindre lätt att sätta sig in i någon annans problematik. Iaf om han som du tror har ADHD. Eller så saknar han bara empatin att sätta sig in i hur du känner digg.

#7 jo det verkar ju så… ska försöka inte ta så hårt på det han säger :P

Trodde det var du som skrattade åt din egen diagnos

#9 det var inte meningen!jag fick inte plats med ett "jag" framför rubriken.. så fel det kan bli :Pnär jag tänker efter så skulle nog det kunna vara jag som misstolka (eller om man skulle kunna kallade de eftersom jag skrev lite missvisande:P)

Oj vad jag känner igen mig i din beskrivning. Du får trösta dig med att dom kommer få på truten. 

Min mor har tex sagt att "Det är ju personlighetsdrag, alla är vi olika" osv men ska nu själv utredas hahahahahaha för att jag fått diagnos!

Min bror misstänkte lärarna i skolan att han hade DAMP, ja dom uttryckte det så, kanske det kallades så då, vet inte när DAMP blev ADHD i folkmun, men ingen utredning gjordes. Han störde lektionerna, "klättrade i gardinerna" det där klassiska ADHD som man fått beskrivet för sig. Han är en virvelvind utåt och klarar sig bra i livet. Mig märkte ingen på för jag riktar den mesta virvelvinden inåt, pågår i skallen.

I min släkt finns det många drag hit och dit och skulle säkert delas ut en hel del diagnoser om folk bara utreddes.  

Lycka till med din "jakt på svar" och ignorera de äldre som inte vill fatta, tänk att det är inte sååååå många som ens vet vad ADHD är. Eller så skriver du ut faktablad åt dom så kan dom få läsa :-P

#11 ja, och jag hoppas verkligen jag får hjälp :)

ja ;) det får bli så (antingen faktablad eller ignorera);)

Hej Ladymiss jag kan känna igen så mycket i det du berättar och hur andra mäniskor har dålig förståelse eftersom dom inte har kunskapen.

Sedan så kan jag förstå din pappa också om han levt med samma sak så kanske han inte ser detta som ngt ornormalt eller ngt man behöver hjälp för eftersom han klarat sig utan hjälp hela livet.

ADHD eller  andra neuropsykiatriska handikapp är ju ärftliga och en forsknings rapport som blev klar förra ¨året visar att alla med ADHD har fel i en speciell gen sammansättning.

Vilket också visar på en ärftligt faktor.

Min son fick diagnosen i skolåldern och under utredningen så kollar dom ju även om dessa problem finns i släkten.

Jag insåg ju att sonen hade stora problem och behövde hjälp

 men jag insåg inte själv att jag hade samma problem.

Även om min husläkare många gånger påpekat att jag hade koncentrations svårigheter och var rastlös vilket påverkade att jag gick in i väggen gång på gång och att jag hade svåra sömnproblem.

Men när sonen fått sin diagnos och jag  återigen blev sjukskriven för utmattnings depresion så ville min läkare att jag också  skulle utredas för ADHD.

Jag sa först nej eftersom jag inte kunde se att jag hade samma problem som sonen för jag blev ju alldrig aggresiv eller våldsam.

Men när jag fick lära mig mer om ADHD så förstod jag ju att man inte behövde vara utåt agerande för att ha ADHD.

Så jag gjorde en utredning som visade att även jag hade ADHD och började medicinera med Concerta vilket har hjälpt mig väldigt mycket att fungera bättre i min vardag.

I dag är det ju även känt att flickor och pojkar reagerar väldigt olika även om dom har samma diagnos.

Pojkar är mer utåtagerande och vilda och syns mer en flickor som kan vara inbundna och väldigt lugna och då inte uppfattas som ngt problem i skolan eftersom dom inte gjort så mycket väsen av sig.

Så väldigt många flickor har ju missats inom vården och inte fått den hjälp dom behöver eftersom omgivningen ser alla med ADHD som vilda och störiga

Men ngt som man idag uppmärksammar men för dom som inte har den kusnkapen har nog svårt att förstå det.

Kan ju tilläggas att finnas undantag både hos killar och tjejer för att ha ADHD är ju väldigt individuellt från person till person.

Det finns idag bra information om dessa problem både på nätet och olika brochyrer så be din pappa läsa det så kanske han får en annan förståelse.

Du kan ju vända dig till föreningen Attention som har väldigt mycket information om dessa Neuropsykiatriska handikapp.

Lasse

Många har det nog som du, ladymiss, och så även jag… Faktum är att jag lyckades prata med min gamla mamma om detta så sent som igår, utan att nämna "bokstäverna". Och simsalabim….det funkade!!! Det trodde jag ALDRIG! Brukar nämligen inte gå att diskutera sån't med henne. ;-) Det visade sig att hon tänker och känner väldigt mycket som jag och att vi är mer lika på vissa områden än vad jag trott. Hon har liksom jag säkert försökt "kamouflera" (hur det nu stavas) det i massor av år för att på nå't sätt hänga med eller passa in eller göra det som "förväntas" av omgivningen. Jag börjar tro att det ÄR MYCKET VANLIGARE med "bokstavsfolk" än man tror, och rätt vad det är borde det vara "normalt", och de som inte har dessa sk "avvikelser" blir de som är "annorlunda". Hela tiden upptäcker jag människor i min omgivning som definitivt skulle uppfylla kriterier för en och annan bokstav. Jag menar…människan har ju begränsningar, och nå'n gång måste det ju visa sig att vi inte klarar hur mycket påfrestningar som helst…. När ska det bli acceptabelt (utan bokstäver) att inte kunna jobba heltid, ha flera barn, köra till aktiviteter, träna, ha tid med familjen & vänner mm. Okej, jag kanske överdriver eller svamlar, men är det någon som är med på vad jag menar? Jag får som vanligt inte riktigt ut det jag har i skallen…. Hoppas nå'n fattar… :-)

Star68 fattar vad du försöker få ur dig, hade nog inte fått ur mig det bättre själv. Människan är helt enkelt inte gjord för att leva så som vi gör idag. Hade världen sett anorlunda ut hade våra bokstäver inte vart nåt problem.

#14: Grejen är att ska man uppfylla kriterierna för en diagnos så ska de hindra en i en vardag, problemet ska vara omfattande.

Det är inte speciellt vanligt, då skulle man inte sätta en diagnos på det.

Jag fattar egentligen… Men en fundering bara: Varför ska det finnas diagnoser på sådant som uppenbarligen är mycket vanligt? Iallafall om man har ögon och öron öppna så kan man märka en hel del sådant… Väldigt många har mycket svårt att få ihop sin vardag, synd bara att det behövs en diagnos för att få hjälp. Visst vill väl jag också få en diagnos, så jag kan få hjälp och bli "förstådd" men önskar att jag kunde bli tagen på allvar även utan diagnos… Detta är ju bara funderingar från min sida… Faktum är att jag hoppas att min utredning kommer igång snart, så jag kan få hjälp, för jag är fullständigt förvirrad och frustrerad av att känna så här. Oj, nu blev det långt igen…och kanske en aning virrigt.

#17: Fast vad är egentligen "mycket vanligt" för dig?

Många har säkert drag av olika bokstavsdiagnoser, men uppfylla dom så att de faktiskt skulle diagnostiseras är inte lika vanligt.

Det är inte så många som behöver hjälp för sina problem, det är inte så många som har så stora problem att de inte får ihop det med skola/arbete. Bevisligen, efterom de flesta klarar av att både jobba och gå ut ur skolan.

Det är inte så många som behöver medicinering för att få till sitt liv, såsom folk med ADHD ofta behöver.

Såklart att det vore bra om alla passade in i samhällset, det vore bra om olikheter accepterades mer och man kunde leva så att ens problem inte hade någon betydelse. Men i dagsläget fungerar inte det, som det ser ut idag så behöver folk en diagnos för att kunna få den hjälp de behöver.

För mig känns det rätt nedvärderande av mina problem som ADHD'are att det skulle vara mycket vanligt, jag tolkar det som att jag mest är fånig som behöver hjälp när så många andra har samma problematik och klarar av att leva sitt liv ändå. Eftersom det är inte mycket vanligt att man behöver medicinering för att klara av att leva som alla andra.

Okej, jag uttryckte mig klumpigt, som vanligt! Zaphix, jag vill be dig om ursäkt om jag sårat dig! Och andra som läser också. Det är aldrig min mening att vara dum mot någon, så jag är jätteledsen för det. Jag håller egentligen med dig, och jag tycker du verkar mycket klok, och definitivt INTE fånig. Du har dessutom mer erfarenhet av ämnet i fråga än jag. Det enda jag ville var att dela funderingar som så många andra här, men borde insett att det ju inte funkar då jag uppenbarligen har svårt att kommunicera så att andra inte missuppfattar mig, det blir bara en massa ord… Det händer hela tiden, så det är bäst att jag nöjer mig med att bara läsa i fortsättningen. Jag är verkligen ledsen!!! :-( Någon på detta forum sa "Jag passar inte in någonstans". Så känner verkligen jag också. Kram till er alla!

Skriv på du, klart att man missupfattar varandra ibland, specielt här när det är lätt att skriva först och tänka sedan. Eller ja ni fattar nog vad jag menar. Men har inte sett något som inte rett ut sig här ännu.

Missförstånd eller ej är det bra att få ur sig saker ibland, så skriv på. Det mesta reder ut sig. Kan ju erkänna att jag funderat lite i dina banor som ny diagnostiserad adhd:are. Tror man går och överanalyserar allt och alla inklusive sig själv. Som sagt ovan så har nog de flesta en släng av både det ena och det andra. MEn det är när man inte fungerar i denna värld som en diagnos kan underlätta.

Vem vet i en annan dimesion kanske det är vi Bokstavsfolk som sätter normerna och nt blir klassade som anorlunda och får knapra piller.

Oj nu svävade jag ut som vanligt :) Hoppas något vettigt kom ur detta.

#19: Fast du har lika mycket erfarenhet som mig av att vara bokstavsmänniska, kanske till och med mer (beror väl på hur gammal du är), så handlar inte om det. Handlar snarare om att du berättar ett sätt att se på en sak, och jag berättar ett annat.

Inte så mycket mer än så, jag respekterar ditt sätt att se på saker, men måste få berätta mitt sätt också utan att du ska ta det som att jag försöker rätta dig. Det är ett diskussionsforum, skriv på bäst du vill. :)

Varför skulle inte du passa in bara för att du har ett annat sätt att vse på saker än mig?

Förstår inte alls hur vårt samtal ledde in på det här spåret.. Ser inte sambandet.

Texten var visserligen oändligt lång, men du har delat upp den i behändiga stycken vilket gör det enormt mycket lättare att läsa.

Jag vet inte varför människor gör som din pappa gjorde, men av någon anledning vill han inte låtsas om bokstavsdiagnoser, jag tror tyvärr inte chanse att få någon av dem att se det annorlunda är så stor.

Släpp det för nu, det kommer bara att stjäla energi. Fokusera på utredningen och försök igen när du har din utredning att stödja dig på.

Fråga de som gör utredningen om råd och stöd för att få den delen av din familj att förstå.

tack för era fina inläggen ni skrivit! Jag har verkligen tagit till mig råden och det känns lite bättre nu :)