Nu, efter snart 2 år, har äntligen utredningen gått till en ände! Och det var som jag förfarade.. diagnosen blev ADHD.

Ända sen min dotter fick sin diagnos add/autism, eller egentligen när hennes utredning började, så började jag att analysera mitt eget liv och en glödlampa tändes ovanför mitt huvud kanske det är den felande länken i mitt liv!

Jag kände igen mig mer och mer, ju mer jag läste om neuropsykiatriska funktionshinder och jag har ju gått i nästan 50 år och provat allt, men inget har hjälpt!

Jag har aldrig mått direkt bra och sämre har det blivit efter alla år.

Men nu kom då ytterligare en diagnos till i mitt liv: ADHD:n.

Tillsammans med OCD, Ångest, social fobi, Fibromyalgi m.m.

Men ändå känns det skönt att äntligen fått det bekräftat, det som jag nu trott så länge!

Så jag hoppas nu att jag äntligen kan få hjälp, äntligen hittar den röda tråden i mitt liv och kan få den evigt snurrande karusellen i huvudet att snurra långsammare!

Jag säger som min 15-åriga dotter sa när hon fick sin diagnos: Man vill ju inte ha en diagnos men har jag det, då vet jag iallafall att det är inte mig det är fel på Klokt sagt, dotter min!