ny här med utredning på gång.
hej
hittade hit i dag. har läst lite olika inlägg och väldigt intressant läsa hur andra har det.
jag 27 år och är mitt i en utredning som började den 29 juli och varit på 3 möten med en massa tester. så nu väntar jag på att få trätt en överläkare och en arbetsterapeut. har dock inte fått diagnos än. fick vänta i 2 år innan utredningen gick i gång. men min ytredning verkar ändå gå ganska snabbt. ska till överläkaren den 1 sep och på återbesök den 26 aug om resultatet på alla tester. arbetsterapeut har jag inte fått tid hos än.
testerna tar grymt mycket energi i från en och kan komma hem o sova 3 timmar och även somna på kvällen sen.
själv måste jag sova typ 12 tim för att kunna vara människa. är alltid trött. sen har jag dessa humörsvägningarna o vredesuttbrotten. blir lätt på dåligt humör. och får jag inte sova mina 12 tim går det lätt ut över omgivningen omedvetet. har svårt o koncentrera mig o tankarna flyger ofta i väg på annat. har svårt att utföra saker eller slutföra saker.
har haft problem igeonom hela skolgången. inte många vänner alls då jag har svårt för nya människor och även att kunna ta kontakten.
även svårt för stora folkmassor. går inte in i affärer där det är fullt med folk.
har även mycket ångest o en del panikattacker. dock har jag lärt mig lite nu hur jag ska hålla ner panikattackerna men inte alltid det går.
får oftast ångest när jag ska försöka sova. spelar ingen roll hur trött jag än är så har jag problem att sova. men när jag väl somnar så kan jag sova minst 12 tim. vissa nätter är dock lättare och hinner knappt lägga huvudet på kudden försen jag somnar.
är just nu sjukskriven sen lite mer än 1 år tillbaka. hade praktik innan dess i 1 år 4 tim/3 ggr i veckan. men även det var jätte kämpigt. efter ett år med detta bröt jag i hop och fick åka in till psyket o bli sjukskriven då jag inte klarade detta mer.
hur får ni eran omgivning att förstå? har försökt i flera år nu att förklara för mina föräldrar och kompisar att förstå mig hur jag funkar och att jag inte orka med allt som dom gör och att jag är trött och behöver 12 tim sömn. men dom verkar tro att jag bara e lat osv. så nu har jag slutat med att försöka förklara. kommer det på tal så det ända jag säger är att jag tar inte den diskutionen mer er för vi kommer ändå inte vatt med det.
är nyfiken på er andra hur ni har det med trötthet och jobb o vardagslivet.
kan ni jobba?
hur klarar ni av vardagslivet?
hur mycket sovar ni?
hur funkar ni men folk?
brukar har svårt att skriva eller yttra mig hur jag har det och mår eftersom ingen förstår än men känns annorlunda här då man vet att människor förstår här på helt annat sätt en ens omgivning. känns bra att man hittat ett forum där det finns andra som har samma diagnos som man själv utreds för nu.
kan ni jobba?
- nope
hur klarar ni av vardagslivet?
- Inte så bra till och från, varierar mkt växlar rätt regält mellan att vara hyperaktiv och sedan hypoaktiv. "tummen i röven" brukar jag drabbas av. Svårt med lagom, pauser, stressa ner. Varvar hyperaktiv hjärna med att fysiskt inte kunna sitta ner en sekund. Fokuserar mest på att vara en bra mamma (och fru ibland då när jag orkar hehehe).
hur mycket sovar ni?
- ca 6 tim natt, är morgonmänniska, försöker sova 8 tim (mellan 22-06). Är jag deprimerad snittar jag 16h/dygn
hur funkar ni men folk?
- Funkar enbart med likasinnade dvs psykiskt sjuka eller de med funktionshinder :-) Eller "udda" personer, under skoltiden umgicks jag gärna med de som var "utanför", självvalt, alltid dragits till speciella människor. Speciella menar jag är positivt inte negativt. Jag tycker ofta "normala" saknar empati, kunskap, förmåga att se nyanser, trögtänkta, sen vet dom ju inte alls hur det är att vara manisk eller djupt deprimerad, de har ofta på sin höjd varit "nedstämda". (jag är även bipolär)
Hej och välkommen hit till att börja med. Hoppas du kommer trivas.
kan ni jobba?
Nej inte just nu men det är ju egentligen inte adhdns fel, det är alla ångest och nedstämdhet och panik och ätstörning och fan och has moster som stäler till det.
hur klarar ni av vardagslivet?
Så länge inget oväntat händer som besök hemma eller möten eller ring ao ch jaga folk så… går det. Oftast. Det går ju alltid att göra en annan dag vad jag inte orkar idag. Sen är vi ju två hemma också.
hur mycket sovar ni?
Mycket. Får jag välja så runt tio timmar eller strax över.
hur funkar ni men folk?
Jag ogillar folk. Jag kan umgås med människor och fungerar oftast rätt bra med dom jag tycker om. Handlar det om kortare stunder kan jag kameleontera mig rätt bra och spela teater och verka trevlig om jag känner att jag måste.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
hej ..jag är 31 fick diagnos för nåt år sen ..fick stå i kö ca 5 år..har väl haft lite svårt o acceptera men det får man ju lov o göra..iaf..jag vill sova minst 8 timmar men tycker jag börjar bli tröttare för varje dag..nån dag kan jag ha mycket energi men många dagar är trötta..jag har vart på diverse jobb /praktik arbetsterapi..en hel del arbetslöshet..fick sk anpassad handledare på AF men gav väl inte så mycket hjälp ..fick göra va jag kunde själv ..jobbar lite 50% ..hmm men kunde nog funka med 75% om det va nåt jag gillade mycket..man måste ju ha pengar..har gått på soc några vändor oxå ..för sjukskrivning får man ej till så lätt pga AS har jag fått höra o jag e inte så dysfunktionell så jag ej kan städa sköta hygien osv..boendestödjare o den grejen känns mycket avlägset..ja nä..samhället e inte anpassat för icke normala typ..synd skit oxå..känner mig orolig för framtiden osv..har ju jobb o sambo nu men..otryggheten finns där..man undrar vad som ska hända..man e inte helt normal o själv vill jag ej avslöja för andra om diagnos för den e fylld av stigman..känns som man blir dömd (min pojkvän o familj vet..känner igen AS hos syskon o min mor men de vägrar ta det till sig..de e ju helt normala..att alla barnen som e över 30 ej har barn kanske talar lite om hur läget är..jag är enda barnet med partner)..hmm o sen kollegor som frågar'när ska ni skaffa barn'..tänk om folk kunde tänka lite att alla har inte glidit på en räkmacka..
nåja..jag klarar av lite ytligt snack med folk o så..men blir trött sen förstås..men jag anstränger mig o pressar mig själv en del tror jag..för jag vill ju inte gå på socialen eller hamna på ett handikappboende haha….ibland kan jag tycka att man fått en lite väl tuff börda på sina axlar men det är väl gener..då får man försöka skratta åt skiten o hylla kärleken..nä nu börjar jag flumma lite..men måste skriva av mej till liknande folk här på nätet nu..inte en dag för tidigt..
Kram
Starta ny diskussion