Jag på en fest
Jag har bävat för denna fest i en vecka, en social och mycket formell tillställning som min man ingår i styrelsen i. Man ser till att klä sig iögonfallande och ser till att fixa en schysst hårupsättning. Sedan sätter man på sig ett vackert leende, hälsar och tar i hand (en rak och stel kroppshållning har jag av naturen…)och presenterar sig med sitt namn. Svårigheten är minglet, småpratet, det sociala. Jag svarar kort och konsist på de frågor jag får, men ställer inte några egna för att vara artig eftersom jag inte har några frågor. De andra dricker glas efter glas medan jag smuttar på ett och samma glas hela tiden. Jag är ju kontrollfreak. Dricker man förlorar man kontrollen.
Som tur är har jag en man som förstår, han gillar tillställningar och jag gör det inte. Han stannar och jag går. En perfekt lösning för oss! Ett lugn sprider sig i min själ när jag kommit där ifrån och kommer hem till min lugna vrå:)
Kan tänka mig att fler känner så här?
Make things happen
jodå så funkar jag oxå….
men oftast så försöker jag att inte lämna festen utan jag tar mig en promenad när det känns jobbigt eller om jag inte står ut längre och då orkar jag förhoppningsvis nån timme till
kan väl tillägga att det är ändå rätt sällan jag går på fest och det är därför jag försöker att vara med så länge så möjligt
Jag går aldrig på formella tillställningar, informella tillställningar är nog jobbigt för mig.
Förut drack jag och annat sånt för att underlätta, numera underlättar jag genom att stanna hemma. För mycket ångest.
Känner mig så vilsen på fest med många personer, dock brukar det gå bra bara jag har någon jag kan prata med, någon som jag har något gemensamt att prata om. Har jag inte det så börjar jag hypertänka och få ångest och flyr hem.
Mina närmaste vänner har vant sig vid att jag plötsligt kan ha gått hem väldigt tidigt. Men jag brukar oftast tala om innan jag går, och då brukar mina närmaste vänner förstå vad det handlar om, tjatar inte om att jag ska vara kvar utan säger att de tycker det var roligt att jag kom o.s.v.
Känner mig väldigt lätt utanför, och då går jag hem.
Jag känner bra igen mig där, Zaphix, om jag har någon att prata med så går det bättre. Jag är också den som går hem först. Det går inte att vara kvar helt enkelt. Det är sån frihet att komma ut från festlokalen så att det nästan känns som att man flyger!;)) Jag går nästan aldrig på fest, men ibland, väldigt sällan är det näst intill oundvikligt och då får jag vika mig för min mans skull. Han förstår ju att det är jobbigt.
Make things happen
Låter som jag, väldigt likt. Kommer inte ens på att ställa följdfrågor men svarar ju rakt och kort när någon frågar. Och att komma därifrån är alltid… underbart.
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Tänk, ni låter verkligen som aspergare allihopa! Visst är det så för oss på tillställningar.
Jag har ingen diagnos men upplever liknande tillställningar på samma sätt.
Jag tror det är ganska normalt att man kan bli väldigt obekväm i situationer som man inte är så van vid oavsett diagnos eller inte.
/Maria
Jag kan känna motstånd först till att gå på en fest, men när jag väl är där, ja då ger jag ju mycket av mig själv, liksom tvingar mig att vara supertrevlig eller kan inte låta bli..typiskt ADHD?..men ett, tu, tre kan jag känna, att nu orkar jag inte med folk mer och jag brukar ofta inte säga till någon, utom gubben då förstås, att jag går.
Jag orkar inte med att folk ska tjata på mig, att jag ska stanna kvar, så jag tar det säkra före det osäkra och bara går! Flyr, rättare sagt.
Och jag kan känna igen mig i den frihetskänsla det ger
när man väl blir ensam och får komma hem, hem, hem!
Tänk så det kan vara..eller tänk som MAN kan vara..he he..
Carpe Diem….Fånga dagen
Starta ny diskussion