ADD - Bättre med diagnos?
Min mor har ADHD, och min storasyster har ADHD + 3 andra diagnoser.
Mamma fick sin diagnos för bara några år sedan, och hon har sagt att ända sedan hon fick diagnosen ställd så har hennes liv förändrats, hon har äntligen kunnat andas ut och förstå varför hon är som hon är.
Och hon är glad över att min syster fick diagnosen i ung ålder, så hon fick tidig medicinering, och att det var mycket lättare att ta hand om henne efter diagnosen fastställts.
Jag är 100% säker på att jag har ADD. Min mor har själv sagt att "ja, du skulle nog kunna ha ADD" men hon säger alltid att "Varför ska du ha en diagnos? Inget blir bättre ändå, vad spelar det för roll om du får en diagnos eller inte? Det är väl bättre att låta bli."
Men varför skulle det vara skillnad för henne och mig? Bara för att inte jag är hyperaktiv och har grav ADHD som min syster och mor så betyder inte det att jag mår bättre odiagnostiserad. Min pojkvän har ADD, och han har det bättre med diagnosen än utan den.
Jag vill också ha en fastställd diagnos så jag vet att det inte är JAG som är problemet. Jag har alltid varit väldigt speciell. Redan från 3:an så har jag varit en sådan som inte kan avsluta någonting. Jag påbörjar, lägger undan för att fortsätta, och så får det ligga tills det slängs bort.
Både med uppsatser, böcker, teckningar och allt möjligt. Det har skapat problem för mig då jag ska skriva skolarbeten, då jag måste skriva allt på en gång eller börja om flera gånger.
Det påverkar också min dröm att bli författare, då jag vill kunna skriva en hel bok, men att skriva en hel bok i ett enda kör är ju omöjligt..
Jag har oerhörda problem med koncentration. Jag kan inte ens koncentrera mig på att kolla på film om jag blir distraherad av minsta lilla - många klagar på att jag har svårt att göra två saker samtidigt, men när jag måste anstränga mig helt för att göra en sak så är det ganska omöjligt att göra två. Om jag t.ex smsar med någon och samtidigt pratar med någon som står bredvid så blir det antingen att jag helt plötsligt går in i ett blurr där jag varken kan lyssna eller skriva sms, eller så blir det så att jag får be personen upprepa sig då jag skrivit klart, eller så glömmer jag bort att skriva smset för att lyssnat på personen.
Jag är en detaljmärkare. Min mor har alltid förundrats över min förmåga att kunna hitta små, obetydliga detaljer i allt, som t.ex då vi åker bil. Jag är helt knäpptyst och beskådar allt som susar förbi, och lägger märke till allt. Lika när jag åker buss eller tåg - därför brukar jag inte vilja sitta med någon jag känner vid dessa tillfällen, för jag tycker inte om att prata när jag kan vara tyst och kolla på allt som finns.
Jag har även svårt för att samarbeta, och jag måste ständigt hålla på med någonting för att inte bli understimulerad.
Detta är det jag märker allra mest som kan tyda på ADD. Men det är endast av egna tankar, och det är saker som verkligen märks av i mitt liv. Oavsett om det är ADD eller inte, så vill jag försöka att få veta.
Finns det fler här med ADD som kan fastställa att det blivit lättare/sämre efter diagnos? Är det jag beskriver, något som kan tyda på ADD, eller låter det helt enkelt bara som att jag är en knasig person? (ordet knasig är skojigt)
Hur startar man en utredning?
Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?
Svarar lite snabbt, kontakta vården (VC eller psyk direkt) säg att du vill ha remiss och påtala hur många i familjen som har diagnos. Skulle tippa på att du får komma ganska fort för första bedömningssamtal och så hamna i kö? I min familj är det så att min (halv)bror utretts eller tja varit på samtal på bup, det var skolan som uppmärksammade DAMP-indikationer ja det kallades väl så, han fick ej diagnos (tror dock han skulle få det idag, han gjorde ju inte samma utredning som idag som jag förstått det), jag har fått diagnos samt att nu vill dom utreda min mamma 
(kanske mitt "fel" jag brukar säga att hon är typiskt ADD när jag är på psyk).
Tycker det låter konstigt hur din mamma reagerar, men kan ju vara allt från skuldkänslor att ännu ett barn ev ska diagnostiserats eller att hon tycker att man måste vara hyper utåt. osv.
Jag kanske läste för fort men tolkade det som att du fick problem först i tredje klass, en av kriterierna är ju att man ska haft problem väldigt tidigt, men det behöver ju inte vara något man själv kommer ihåg osv. Antar att det är därför utredning lägger stor vikt vid anhörigintervju.
Jag tycker ju själv diagnos ger ffa en aha-upplevelse, bekräftelse, känsla av att man inte är ensam, man får hjälp att lära sig leva och hitta strategier kring sina problem. Och så hjälper ju även medicin för många.
:) Oavsett så upplever ju du det som att dina problem är stora och även om inte diagnos blir satt så kan du ju få hjälp :)
Att gå och undra är ju i sig väldigt påfrestande :/
Jag känner igen mig lite i din situation. Jag var långt efter i skolan, struntade i att göra allt som jag visste att jag ändå skulle vara tvungen att göra senare och mådde allmänt dåligt. Under min praktik Arbetade jag med en tjej som har ADD. Då jag aldrig hört talas om det tidigare förklarade hon för mig. Jag kände igen mig väldigt mycket och började läsa ungefär allt jag hittade på internet om det. Kände mig mer och mer övertygad och gick till min skolsköterska. Jag började med att ta upp själva problemen och svårigheterna jag har, och nämnde sen att jag misstänkte ADD. Hon var inte till så stor hjälp. Det enda hon gjorde var att sätta upp en ny tid, varje vecka, då jag kunde komma och prata med henne. Det mesta hon sa var "Och vad tror du skulle förändras om du fick en diagnos?" Jag slutade gå till henne då jag inte fick ut något av det.
När jag pratade med mina föräldrar om det sa dom typ "ääh, nejdå, du är helt normal". När det gått någon månad fick jag min mamma att läsa om ADD, och hennes inställning ändrades till något som liknar din mammas: "Men vad spelar det för roll om du får en diagnos? det är bättre att strunta i det".
Det tog några månader för mig att bestämma mig, men sen ringde jag vårdcentralen och fick en tid. Doktorn jag fick prata med visste nog mindre än mig och kläckte ur sig något så dumt som "Det märks alltid på barn", och när jag sa att jag egentligen brydde mig om skolan, fast jag gjorde ändå inte mina uppgifter avbröt hon mig och sa "Fast det gör man inte om man har ADHD eller ADD, då bryr man sig inte om skolan".
Jag började gråta då jag kände det helt hopplöst och hon undrade då snäsigt varför jag var ledsen. Sen sa hon "jag skriver en remiss… är du nöjd då?"
Sen fick jag komma till en psykolog! hon visste vad hon pratade om och hon förstod mig. Andra gången jag var hos henne fyllda jag i alla papper, som hon sedan skickade till Neuropsykiatriska enheten. Jag fick sedan reda på av min kompis som har både ADHD och Aspergers att mina föräldrar skulle fyllt i vissa delar. Tyckte väl att det var konstigt att jag skulle svara på hur jag var när jag var liten!
jag fick iaf 1 "poäng" under vad man skulle ha för att något skulle misstänkas på det sista testet, som psykologen sa var det de kollade på först. När hon sedan kollade igenom alla sa hon att på de andra testen verkar det mer som om jag borde ha en diagnos.
Hon skulle höra av sig efter semestern, men har inte hört något från henne än. inte från Neuropsykiatriska heller..
#1 Tack! Mina problem har antagligen alltid funnits, men min mor har nog aldrig kunnat se mig som ett bokstavsbarn då jag antagligen blivit jämförd med min syster som har hysteriskt grov ADHD. Och själv visste jag ju inget om ADD/ADHD alls förrän egentligen för bara något år sedan - och då insåg jag mer och mer att jag verkligen känner igen mig i alla punkter.
#2 Vad jobbigt att folk inte vill förstå! Framförallt läkare som ska kunna hjälpa med sådana saker. Om du är oroad över ADD så är det ju såklart att du ska få prata med psykolog, vilket doktorn verkade se som en utväg till att få tyst på dig, om jag uppfattade rätt..?
Jag är oerhört begåvad (inte för att skryta, utan det är sanning) men pga mina problem med det ena och det andra så har jag legat långt efter i skolan. Jag VILL ju kunna utnyttja det jag har i huvudet, men det liksom.. går inte. Som sagt, jag bryr mig om skolan, men det går bara inte.
Och vad då "folk med ADHD/ADD bryr sig inte om skolan"? Den där människan måste ha varit "dum i huvudet" om jag får uttrycka mig så.. min syster som, som sagt, har ADHD (och Aspergers, Tourettes och borderline) har alltid satt skolan och utbildningen först. Och jag tror att de flesta med ADHD/ADD bryr sig om skolan, men att det blir svårt att kunna göra något utav det pga sina problem.
ADHD-barn är väldigt underförstådda, tyvärr. :(
Folk verkar tro att har man en diagnos så är man dum i huvudet.
Jag hoppas att du får klartecken ifrån din utredning snart i alla fall! Semestern bör ju ha tagit slut nu, så man får ju hoppas att de hör av sig snart..
Nu har vi ingen kurator/skolsköterska på gymnasiet än (hela skolan är under konstruktion eller vad man ska säga, den är ganska nystartad) så jag har ingen sådan att prata med. Har du några erfarenheter av BUP? Eller skulle du råda mig till att ringa vårcentralen och skaffa tid(trots ditt dåliga bemötande där)? Eller bör jag helt enkelt ta kontakt med en psykolog på en gång?
Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?
Oj #2 ja så betedde sig läkaren jag var hos med när jag ville ha remiss. Hon sa typ ja men så har ju alla det någon gång i livet och bla bla bla. O typ ja du får din remiss är du näjd då så slipper jag dig. Nej fy för det :(
#3 jag har ingen erfarenhet av BUP då jag tog tag i det här när jag var över 18… men är du under 18 så är det BUP du ska vända dig till! är du över 18 så finns det inte så mycket att välja på, utan man får gå till de där oförstående människorna som ger folk remisser för att få tyst på dom… :P
Det som får folk att tro att barn/ungdomar med ADHD inte bryr sig om skolan är att de har problem, och DET kan leda till att de inte orkar.
Eller som i mitt (och som jag förstår det, även i ditt) fall; Det går bara inte, även om man vet precis vad man ska göra. Det handlar inte om okunskap, trots eller lathet. (som vissa tror…)
#4 det finns alldeles för många som inte VILL förstå… Folk som inte själva har en liknande diagnos KAN inte förstå, men man kan alltid försöka. Vilket oftast bara kräver att man lyssnar och litar på en person med erfarenhet.
Starta ny diskussion