Hej!

Vilken erfarenhet har ni av stöd, ni som har anhörig/barn som har både aspberger och ätstörning. Jag är förtvivlad hur barn i vårt fall "16-20"  år hamnat  mellan resursbrist, okunskap om dubbelhandikapp (hur man bemöter dem) för att få dem med sig och inte låta dem falla djupare i sitt ätstörnings beteende- aspberger var redan konstaterad. Varför vänta tills dem har kommit så djupt att det kanske inte finns återvändo!!!! Var tar man reda på anhöriga som både är resurs och stöd för familjemedlem. Inte tala om att dem själva behöver stöd! 

Man behandlar den som   myndiga och skall behandlas där efter, men myndiga att ta sitt liv!!! Om än sakta så att ingen skall behöva känna skuld!!!! 

Det finns en modell i NORGE (SOM FUNGERAR) där man jobbar med personer som behöver stöd, i ett team. Kan inte gå in i detaljer, men personen i fråga får styra utifrån vissa ramar där hela teamet är med i diskussionen. Personen får välja en anhörig och därtill kommer försäkringskassan, arbetsförmedlingen psyket och dem som behövs för att man skall stödja och kunna gå vidare utifrån personens önskemål.

Vad är det som hindrar att man gör så. Vad är det man är rädd för prestige makt? Kan inte kosta mer att sitta tillsammans än att sitta var för sig och inte veta vad som händer???

Skall man offra dem barnen och ungdomar  på ”förståendenas” altare!Eller är det så illa att man släpper dem tills det inte finns återvändo? Eller att man är tvungen att göra nåt!

En mamma som har varit med länge

Det fanns bra personer på vägen men det räcker inte till slut