Förstår att det kan vara frustrerande, även om du precis som du säger är lyckigt lottad som har så engagerade föräldrar.

Kan du inte försöka få dem att ni bestämmer att de bara ska ringa en ggr om dagen om det inte gäller nödfall?

För att lugna dem kan du ju lova dem att du varje kväll skickar ett SMS och meddelar dem t.ex. "Hemma nu allt är bra sov gott".

Tala om för dem att de ringer så mycket att du inte längre orkar svara när de gör det. Få dem att förstå att istället för att få dej mer nära, så skrämmer de bort dej.

Har du gjort något förr som gör dem extra rädda att mista dej? Då får du försöka bevisa för dem att de inte längre behöver oroa sej och att du faktiskt är vuxen.

Men samtidigt, var glad över dina engagerade föräldrar och vårda dem ömt. I måttliga doser…

För två år sedan ramlade jag av hästen, bröt ena fotleden och förstörde en sena på den andra och blev därmed liggande i en bäck. Sedan dess så är de hela tiden rädda att jag ska ha ramlat av hästen igen..

De vet också att jag ofta mår dåligt och är väl rädd att jag ska må väldigt dåligt, så därför måste de ringa stup i ett och kolla så jag mår bra.

Bra idé att bestämma om att ringa bara en gång om dagen, begränsa tillträdet till mig lite. Får nog ta och prata med dom om det imorgon.

Problemet med att prata med om om det är att de sätter sig själva i en offeroll då, saker som "Förlåt att vi älskar sig så mycket då, är det bättre att vi slutar bry oss?" är ständigt återkommande svar.. "Vi försöker ju bara vara snälla, det är inte så lätt att vara förälder heller" är också vanligt att de säger.

Man säger en sak, men plötsligt så handlar samtalet om nåt annat..

Att sms'a varje kväll skulle nog mesty uppmundra deras oro, befräfta att det är okej att de oroar sig så mycket. Skulle sluta med att det ringde så fort de ansåg att sms'et inte kom den tid det brukar göra..

Jag är väldigt glad över att ha så engagerade föräldrar, skulle inte klara mig utan dom av olika anledningar. Men samtidigt kan dom driva mig till vansinne..

Så vist svarat av dig, kalindas, men ändå så begripligt respoderat av dig, Zaphix! Det är inte lätt att ha med sådana människor att göra, som "vägrar förstå", som inte lyssnar på det öra, du vill förmedla saker till dem genom. Lätt då, att det tar en annan vändning, att de avleder dina försök, och du står där sedan utan framgång, och upplever dig till och med tillbakaskuffad ett eller annat snäpp.

Att dina föräldrar är och har varit dig till stor stöd och hjälp, det torde vara ställt utom all rimlig tvivel. Men det får samtidigt inte innebära, att de utnyttjar detta faktum. Här tycks ha stabiliserats en rolluppsättning, som de önskar bibehålla, men som du nu, fortfarande som 24-åring stadd i utveckling, känner att du vill krångla dig ur. Det bör de respektera, om de är dina sanna vänner och vill dig allt väl.

Idag har jag bara pratat med mamma två gånger och ingen alls med pappa. Framsteg.. :)

Jag klagar så ofta på mina föräldrar att de aldrig lyssnar på mig, att de inte hör vad jag säger. De är så inne i sitt eget tänk att de inte lyssnar til mig. När jag var ung och bodde hemma blev jag vansinnig på detta faktum, numera blir jag mest less.

Men på andra sätt så känner jag att jag står väldigt nära dom, jag kan berätta det mesta och få stöd i vardagen med det jag behöver hjälp med. Uppskattar detta då jag som ung hade ett ohälsosamt förhållande på ett annat sätt till dom, bråkade konstant och pappa har många gånger tagit till lite handgripliga metoder för att få bukt med mig.

Så på ett sätt känner jag att pappa insett att han handlat fel innan, och nu vill ta igen det. Så det kan nog göra att han nu blir lite överbeskyddande istället, för att väga upp. Omedvetet till en viss grad antar jag.

Men jag försöker balansera upp det lite.. Så jag slipper bli vansinnig.

Det här fixar du, Zaphix, det känner jag på mig!

Haha, jag inser att det låter som ett lyxproblem.. Speciellt när jag vet att andra har föräldrar som inte bryr sig ett dugg..

Men ja..

Såklart jag reder ut det, tids nog, det enda valet jag har annars är väl att bli tokig. Tokigare än jag redan är..

Ett lyxproblem kan det nog vara på ett sätt, men i en annan bemärkelse så har det väl egentligen inte alls med lyx kontra icke-lyx att göra. Det har med ditt eget välbefinnande att göra, vilket kan vara nog så viktigt för dig själv.

Många inser inte att de måste ta ansvaret för sitt eget välbefinnande - och då kan de löpa risk att bli tokiga till slut. Men du, Zaphix, har ju börjat inse just detta, och det ser jag som ett stort hälsotecken. Så av den anledningen känner jag tillit till din framtida utveckling!

Japp, hälsotecken. För en vecka sedan ville jag bara dö, idag känns livet rätt uthärdligt igen.

Kanske tack vare att jag har föräldrar som älskar mig iaf,..?

Nåt att fundera på. :)