Hmm…har ungefär samma tankar. Förstår nu att folk väljer att inte se eller reagera…för då har de inget ansvar heller!! Tråkigt men sant…och det kommer nog alltid vara så :(

Ja sorgligt men sant kommer det nog alltid förböi så att folk iinte vill se för att det är för jobbigt. Lättare att ignorera.

Har själv så smått börjat reflekterat över att ingen ifrågasatte något under skoltiden på riktigt.

Inte ens min mamma som nu iår har sagt att hon tydligen kännt att något inte var som det skulle och som var less på att höra från allt och alla att jag var bortskämd och oupfostrad och allt vad det var.

Men varför i så fall gjorde inte hon något åt det. NÄ det var nog lättare att bara låta allt vara som det var :(

Var precis som dig Svea lyckligast bland djur och är nog så fortfarande. Fick alldrig riktigt vara med de andra barnen som tyckte jag var konstig. Ville inte vara med dem heller för jag tyckte de var konstiga :)

Men ibland hade man en ledsen kännsla i sig när man faktist ville vara med men man fick inte, varför var det så, var man från en annan planet? Ja många tanka och funderingar hade man.

Fortfarande är det samma sak att man känner sig utanför och bortglömd o udda bland folk.

På dagiset där jag jobbar ibland känner man sig riktigt utanför bland de som jobbar, kännsinte alls som man får vara med i gemenskapen där. Kanske för att man inte bryr sig om skvaller och sådant skit de pratar om.

Även där käns det som att de väljer att inte se barn som kan behöva hjälp. Finns tre barn fär som har knytit an till mig ordentligt och som jag föll för på en gång. Bara det säger ju endel då jag alltid lyckas trivas bäst med udda folk oavsett ålder. Dessa barn skäller de på skriker på och är inte alls tillmåtesgående med. Har flera gånger velat fråga de anstälda om de funderat på att ungarna kan ha någon bokstavskombo. Men hur ska jag som bara är vikarie ibland och som inte ens får vara med i gemenskapen kunna komma med en sådan tanke?

FÖr det är inte kul när man ser barnens blickar mot mig när de blir skällda på. Jag förstår dem ju så väl. Sedan brukar vi smyga undan och jag tröstar dem. Hoppas att jag gör någon nytta för dessa ungar så de vet att det finns snälla vuxna som fattar hur de känner och varför de reagerar som de gör.

Lite ot kanske men ändå inte.

Någon kanske har förslag på snyggt sätt jag kan gå tillväga för att plantera dessa tankar. De få gånger jag nästan vågar ta upp detta apropå något som de pratzar om så blir jag alltid avbruten av något :(

Ja, visst är det tungt att tänka tillbaka på barndomen. Min mamma har det senaste året börjat få upp ögonen för vissa händelser i min barndom som hon borde ha reagerat på, men det fanns alltid något annat att skylla på. Tex att min lärare ringde hem redan i fjärde klass och var orolig för att jag var så tyst och tillbakadragen… det var då i hennes ögon bara blyghet. Att sedan samma sak upprepades på kommande lärarsamtal ända fram tills högstadiet… det var ingen som reagerade på.

Mamma har även berättat att jag aldrig ville vara med på olika gruppaktiviteter som de andra barnen var med på. Redan i 3-4 års åldern vägrade jag att delta i olika aktiviteter med andra barn.

Jag minns att jag gjorde allt för att passa in, jag låtsades ha samma intressen som de andra barnen och jag ansträngde mig verkligen för att vara som dem. Trots mina försök blev jag alltid alltid utanför på något sätt, jag blev en "reservkompis" som man kunde vara med när alla andra var upptagna.

Jag blev tex alltid vald sist på gymnastiken i skolan när man skulle välja lag, men jag förstod aldrig varför. Jag letade ständigt efter fel hos mig själv.

Jag var duktig i skolan men på högstadiet och gymnasiet började betygen se väldigt spretiga ut. Det var antingen starka fyror, femmor eller svaga tvår och ettor i betygen. Höga betyg i det som intresserad mig och låga betyg i sånt som för mig var helt ointressant eller för jobbigt. Grupparbeten var en plåga och muntliga redovisningar om påtvingade ämnen flydde jag från i panik.

Jag somnade väldigt ofta på lektioner, även om jag inte var trött när lektionen påbörjades. För att hålla mig vaken hade jag block och penna, jag vet inte hur många block jag hade som var fullständigt fullklottrade med allt UTOM nödvändiga anteckningar.

Mina svårigheter blev väldigt mycket större när jag började sjunde klass och bytte till en större skola. Det var nya klassrum för varje lektion och nya lärare för varje ämne. Eftersom att jag alltid lyckades slarva bort mitt schema (och inte vågade be om ett nytt) så hade jag panik varje gång jag skulle hitta till klassrummet. Jag var tvungen att ha ständig koll på mina klasskamrater för att kunna följa efter dem och på det viset hitta rätt. Jag drömmer än i dag mardrömmar om att jag springer runt i panik och letar efter rätt klassrum, eller mitt skåp där alla böcker m.m fanns.

Jag undrar också varför ingen reagerade då, men antagligen var jag redan då så duktig på att dölja mina svårigheter för att bli accepterad och duga i folks ögon. Jag har träffat många olika kuratorer, psykologer och läkare genom åren, men även där har jag automatiskt försökt bete mig som "alla andra", och ingen lyckades genomskåda mig.

Tillslut blev jag totalt utbränd av mina försök att passa in och bli accepterad, depressionerna avlöste varandra och jag lyckades aldrig behålla ett jobb mer än ett par månader. Jag var alltid sjukskriven i långa perioder efter varje "jobb-period". Det var först när sonen vid 8 års ålder blev remitterad till NPF-utredning som min samtalskontakt reagerade på att jag hade liknande svårigheter.

Det känns som att halva mitt liv har gått till spillo för att ingen reagerade tidigare… därför kämpar jag extra mycket för min son nu, så att han kan få hjälp i tid.

Oj oj #3 känner så väl igen mig. Ju högre upp i skolan man komm desto sämmre gick det, förutom i det man verkligen var intreserad av.

Gick ut gymnasiet med 13 ig men mvg i samhällskunskap och några vg i biologi/ekologi.

Är lite små tragist idag att titta i alla block från skolstart till gymnasiet, finns allt utom det som borde vara där.

Kram på er, zatanica och Mahe, jag tror att ni är två goda människor, och jag är glad att ni finns!

Anbelangandes det som du berättar, zatanica, från ditt dagis, så förstår jag väldigt väl ditt dilemma. Det kan vara jättesvårt att tränga igenom den mur av koncensus som ofta råder på en arbetsplats emot alla former av nya tankar. Det kan nästan framstå som en naturlag att det är så på nästan varenda arbetsplats. Men mitt råd är: ge dig inte, utan jobba envist med att kila in dig och dina uppfattningar! Motigt blir det, men du har ju sanningen på din sida.

Och som vuxenkompis till dessa barn är du förmodligen ovärderlig. Jag kommer att tänka på Astrid Lindgren. Vad har inte hon betytt för all världens lite missanpassade barn! Att hon var ADHD:are anser åtminstone jag vara ganska uppenbart.

Tänker också så! Och nu sitter jag och diagnoserar mina systerdöttras ungar xD Vissa dem har ju såna drag, och vi har mkt i släkten så det kan ju inte skada att kolla upp dem ändå

#2 Zatanica, jag läste ditt inlägg lite för snabbt första gången och missade helt det du gör för barnen på dagiset. En stor eloge till dig för det du gör! Det borde finnas fler som dig bland våra barn.

#5 Tackar för kramen varulv! 

Stor kram till er alla!

Jag skulle önska att varje barn hade någon som såg dem. Vare sig det var förälder, lärare, storasyskon, granne, släkting…

Kram till dig Svea, jag förstår inte heller att ingen såg dig.

#3 Jag känner igen allt utom att somna på lektionerna, det gjorde jag faktiskt aldrig. Jag var frånvarande ändå.  =)

Tack LenaR, för att du indirekt fick mig att erinra mig att jag ju alldeles glömde bort trådskaparen i sammanhanget, Svea!

Stor kram till dig Svea givetvis, och en kram även till dig LenaR, som glädjande nog ses här numera lite mindre sporadiskt än tidigare.

 till Svea

till LenaR

Idel goda människor allihopa.

tillbaka då! Oss goda människor emellan.

Tack! Det är tur att vi finns!

Jadu.. det frågan ställer jag mig ofta. Svaret är tragiskt nog att kunskapsnivån är för låg och det är jobbigt att se problembarn. Framförallt dom som inte utmärker sig genom att störa andra.

Jag tackar för alla svar och alla som delar med sig och jag kramar tebax i massor till er alla.

Jag har oxå jobbat på skolor och förskolor,så jag förstår ditt dilemma. Ska försöka svara på hur jag gjort eller försökte göra när jag har mer kraft.Det gäller att vara smart och alltid se till barnens bästa vilket e mycket svårt när man har med så många andra vuxna som väljer att inte se.

kram på er alla underbara människor… vad skulle jag göra utan er? Och hur gjorde jag innan jag fann er?

Tänk va bra det hade varit om det fanns något slags "standardtest" som alla barn fick genomgå i tidig ålder, där man lätt kunde se vilka som behövde vidare utredning. Tyvärr fungerar det ju inte så.

Jag anser att det behövs MYCKET mer information om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, information som når ut till alla föräldrar, förskolepersonal, skolpersonal m.fl.

En av mina närmaste vänner har barn med NPF, och med hennes hjälp fick jag upp ögonen för min egen sons svårigheter. Mina närmaste, inklusive sonens far, ansåg att sonen var ett bortskämt ensambarn som inte fick tillräckligt sträng uppfostran. Första gången jag berättade om mina misstankar för förskolepersonalen så upplevde jag att de tyckte att jag överdrev. Sonens pappa blev nästan arg och ansåg att jag var en idiot som ville "sätta en stämpel" på våran son. Sonen var då runt 4-5 år.

Efter det misslyckade försöket höll jag tyst och trodde att det var mig det var fel på, alla andra verkade ju tycka det. Åren gick, men sonens svårigheter fanns kvar, och det blev inte bättre - snarare tvärtom. Det var först när skolan började som skolpersonalen insåg att det inte riktigt fungerade, men jag har ändå fått kämpa för att komma dit vi är i dag.

Min son har alltid varit väldigt utåtagerande, han hörs och syns och visar klart och tydligt när något inte passar honom. Han har väldigt svårt att anpassa sig till nya situationer och behöver förberedas i god tid på sådant som är "utanför schemat". Han har ingen impulskontroll och har svårt att "följa med strömmen", han går sin egen väg. Dessa svårigheter kompenserar han med att vara väldigt långt före alla andra barn när det gäller läsa/skriva/räkna m.m. På de testerna som skolpsykologen gjorde fick hon avbryta honom när de var uppe på en 16-årings nivå (!) i vissa ämnen. Han har också haft väldigt bra specialintressen, tex vid 6 års ålder kunde han peka ut ALLA länder i hela världen och deras flaggor.

För mig har det hela tiden varit självklart att sonen behöver vidare utredning och extra stöd, men frågan är om jag hade reagerat på samma sätt om jag INTE hade haft så nära kontakt med ett annat barn med NPF?