Hade jag inte fått en diagnos på min problematik hade jag heller inte fått äta den medicin jag gör. Så självklart vill jag ha en diagnos, nu när jag känt på hur ett liv med medicin är vill jag verkligen inte sluta äta den.

Dessutom hade jag ju inte kunnat vara på detta forum.. ;)

Men i övrigt så skulle det kunna kvitta för mig om jag fick en diagnos eller inte, så klart det har förklarat mycket om varför jag är som jag är. Men jag tror att jag hade kunnat lära känna mig själv och mina styrkor/svagheter till sist även utan en utredning.

Jag har egentligen inget behov av att veta varför jag är som jag är, det jag är intresserad av är hur jag ska kunna leva vidare utifrån den jag är just nu. Att se sig själv som den man är, att lära känna den man är just nu, det är inget man behöver en diagnos för.

Tror på många sätt att jag fått reda på att jag har ADHD satt hinder för min förmåga att veta vem jag är just nu. I och med att jag har en diagnos, som faktiskt är en standardisering av en problematik, lätt antar att jag är på ett visst sätt.
Jag kan anta att jag har svårt att koncentrera mig på en sak redan från början, eftersom jag vet att jag har koncentrationssvårigheter, och då blir det självklart också svårt att koncentera mig.

I och med en diagnos så får man kunskap om sig själv utifrån, genom att man har den kunskapen så missar man lätt kunskap man skulle kunna få ifrån sig själv och sina erfarenheter.

Man nöjer sig med att veta att man har den diagnos man har, man nöjer sig med att veta vilken problematik man har, istället för att utforska själv vad som egentligen är ens problematik. Man accepterar att man passar in i det standard som satts upp för en diagnos, och lär känna sig själv genom den standarden.

Om nån förstår vart jag vill komma..

Jag kämpar varje dag med att lära mig se vem jag är just nu, eftersom jaget och ens problematik ändras från situation till situation. Jag försöker att inte gå in i en ny situation med tanken om att jag har svårigheter med saker, utan försöker istället att utforska på nytt vilka svårigheter och färdigheter jag har.

Det jag tror är väldigt viktigt är att inte definera sig själv som någon som passar in i en standardiserad diagnos, utan istället fortsätta utforska sig själv och se att man kan förändras över tid.

Men det är ju såklart viktigt att även kunna se sina svårigheter, så att man inte kämpar i onödan med saker där man istället kunde haft valet att göra nåt med sina styrkor.

En av mina styrkor är att svammla, en av mina svårigheter är att sammanfatta mig i korta inlägg..

Jag vill ha mina diagnoser eftersom jag nu förhoppningsvis kommer få den hjälp och stöd jag faktiskt behöver :)

Jag vill ha mina diagnoser eftersom dom är det som gör mig till mig. Jag skulle inte vara samma person om jag inte haft dom och jag tror inte att jag hade varit en bättre person…

Jag ser mina odiagnoserade vänner som jag härmade i många år… dom lever liv som jag inte vill, jag skulle antagligen sitta i en trasig villa med ett av mina alkoliserade ex och haft tre pissjobbiga ungar som var fullständigt ouppfostrade springande fram och tillbaka, hatandes mig givetvis.

Jag skulle jobba inom äldreomsorgen och aldrig ha några drömmar om framgång som jag har nu.

Mitt liv med diagnoserna är väl jobbigt i sig men på ett annat sätt, jag är på väg att bli kändis inom smyckesvärlden. Jag kommer inte att stanna där, onej, jag ska högre… först ska alla pärlare veta vem jag är, sen världen (och då kommer jag antagligen att krypa in i ett hål)

Jag fick min diagnos som vuxen och jag tycker den har hjälpt mej mycket i mitt vardagsliv.
Hur och om den hjälper mej i arbetslivet är något jag får se längre fram.

Intressanta synpunkter från er alla.

Min diagnos har hjälpt mig att inse, förstå och se klarare inom främst följande områden, tror jag:

• Mina problem med den språkliga kommunikationen, vilka har tydliggjorts så att jag numera tar dem på allvar.

• Min ansiktsblindhet och svårigheterna med att hänga med i många filmer och tv-serier. Utan diagnos hade jag inte "vetat" att detta är ett definierat problem.

• Min säregna hörsel-tolkning, som jag har haft sedan mycket unga år. Denna har jag dock inte "vetat" att jag har haft - trots att jag har varit så väl medveten om symptomen. Nu efter diagnos kan jag ta den till mig och förhoppningsvis finna vissa lösningar (fast egentligen inte just när det gäller detta - förutom att försöka undvika vissa ljudmiljöer etc. så gott det nu går).

• Mina stora behov av ensamhet/enskildhet. Jag har alltid upplevt ett välbefinnande av det, och vice versa: ohälsa av för mycket och påträngande social miljö - men inte teoretiserat det för mig själv ändå. Nu har jag blivit helt medveten om hur det förhåller sig - tack vare diagnosen.

• Mina specialintressen - nu kan jag omhulda dem än mer! och riktigt rättfärdiga dem för mig själv! Tack, kära diagnos, för att du tillåter mig att få ha specialintressen! Vad vore livet utan dem! Så därvidlag är jag i sanning nöjd med att ha blivit född som aspergare, kan jag säga.

Jag vill hamin diagnos som samhället ser ut nu. Jag är inte kompatibel med hur det "ska" vara och får därmed en funktionsnedsättning. Min önskan är egentligen att diagnosen vore onödig och samhället och människor i allmänhet öppnare för olikheter och att vi kunde uppskatta och ta tillvara på förmågor snarare än att försöka trycka in alla oavsett form i samma fyrkantiga hål.

Jag vill ha min diagnos för att få medicinera. Praktisk hjälp utefter mina huvudproblem har jag haft länge men medicin är också ett måste.

#6

Är så jag tycker med!

Va bra då slapp jag formulera mig!

pEr

får nog säga både ja o nej..har inte märkt av någon kraftig förändring av diagnospappret (fick iofs psykolog inriktad på npf) o den där stoltheten som vissa känner har liksom inte planterat sig inom mig även om jag under många år vetat om att diagnosen är min..snarare skam..bara närmaste vet..känns som om diagnosen är ett bevis på att man har en defekt i hjärnan krasst uttryckt..men det är inte så lätt att få diagnos som vuxen..att veta att forskning o dyl på flickor/kvinnor med AS är under all kritik..o den rätta hjälpen vet jag inte om den finns…har jobbat inom vården senaste år vik..innan vetskap om ev diagnos var det nåt litet ströjobb , arbetslöshet, arbetsterapi, praktik, avhoppade kurser..socialbidrag….jag vet inte att få specialhjälp på AF lät lovande men i slutändan får man skaffa jobb själv..VI lever på deras villkor o oftast inte tvärtom..fördomar, okunskap..bilden av hur en kvinna bör vara ..gärna supersocial o superduktig inredningsproffs med pengar..är rädd för att gå ut med min diagnos till bekanta för gemene man tror ju AS o sånt är utvecklingsstörning..därför leker man lite social ytligt o sen går man hem o pustar ut..hemma får man va sig själv..jag är jag..diagnosen har gett mig en mall för vad för problem jag har o styrkor också..men kan lika lätt bli en självuppfyllande profetia..senaste tiden har jag känt mig handlingsförlamad o trött men det är ju normalt i diagnosen..eh..att inte se helheter är en annan…bitter för att man inte fick diagnos som liten..kan gråta över den utsatthet man var i som barn o ungdom..jag vet inte ..om man var öppen med diagnosen kanske diagnosen skulle kännas mer naturlig..nu känns det mest som en hemlighet som alltid finns där bakom..men att vara öppen kan kosta en ..man kan bli av med sin lilla inkomstkälla ..man kan bli av med bekanta o vänner..de kan bli rädda etc..man kan hamna på gatan..eh..så ursäkta att detta blev negativt…vill bara vara övertydlig med hur verkligheten kan vara…inte så skyddad o trygg eller överdriver jag? oro ingår ju in diagnosen..;)

#9
Mitt tips är att du bera att bli kopplad till SIUS på arbetsförmedlingen. genom dem får du hjälp att hitta jobb/praktik ofta med lönebidrag.
De hjälper en att hitta jobben och letar åt dej.

Sen beror det ju så mycket på var din problematik ligger, men du har ju chans att få en del hjälp av LSS.

Det är tråkigt att du känner dej som att det är nåt fel på dej. För det är det ju inte. Är bara det att du fungerar lite annorlunda mot de såkallat "normala".

Men samtidigt behövs vi i samhället och det vi kan göra är att visa att vi finns och att det inte är nåt fel på oss!

Mina diagnoser har gett mej ett stort intresse för HUR människor fungerar!!!

Jag har fått stor förståelse…inte bara mot mej själv och mina närmaste…utan mot alla andra också :)

Tror inte jag haft denna nyfikenheten utan diagnoserna…eller mitt tålamod som förälder heller!

Med andra ord: Jag är den jag är…med mina diagnoser! Jag är ingen dussin-människa…det är mej ni möter som alltid går motströms och inte ber om ursäkt för min existens! 

Utan diagnosen hade jag inte fått den hjälp jag har och heller inte den förståelse jag fått för mig själv & mina egenheter. Så jag tycker att det är bra att jag fick den.

#9 Tycker ditt inlägg var litterärt bra, nästan i Hemingway-klass.

Har några synpunkter. Det där med att "man krasst uttryckt har nåt fel i hjärnan" kan kanske iofs vara så, men det kan lika gärna vara så, att man har "en annan variant av hjärna" kontra NT. Som hund (nt) och katt (aspergare) lite så (därmed inte hävdat att vi skulle vara olika arter nt och vi - utan mera kanske som "göteborgare" respektive - säg - ålänningar, eller nåt i den stilen).

Det där att "spela social ett tag och sedan gå hem och vara sig själv" ler jag igenkännande inför; så är det i väldigt hög grad för mig, och så har jag upplevt att det är för oerhört många aspergare. Och man vill då fråga sig, om det måste vara på det viset!? "Lika barn leka bäst", heter det ju, och förmodligen förhåller det sig som så, att vi aspergare alltför sällan får leka på sådant sätt som vi vill leka. Det gör vi bäst i isolation för oss själva. Vilket borde kunna klassas som tragiskt. Går det verkligen inte att hitta - och skräddarsy - sammanhang, där också vi kan få komma till vår rätt, trivas, växa som individer, bli bekräftade, och må socialt bra…!? Själv vill jag tro och hoppas det.

"Att inte se helheter". Det där är en så vanlig klyscha om oss, som såvitt jag kan utröna inte vilar ett dugg på vetenskaplig grund. Personligen anser jag mig ha utmärkta helhetsuppfattningar. Men det beror givetvis helt och hållet på vad man menar med "helhet". Helhetsuppfattning om vad? Ja det är den stora och filosofiska frågan. Hur kan nt döma oss i det avseendet? Har de skådat in i våra själar? Njae, knappast! Har vi skådat in i deras? Nix. Så vi vet följdaktligen ytterst lite om våra respektive kognitioner. Återigen vill jag gärna referera till Howard Gardner, som jag tycker har benat ut detta på ett förträffligt och allmänmänskligt sätt, där inte en enda individ behöver känna sig utestängd från den mänskliga sociala gemenskapen.

Jag är så glad över min diagnos att äntligen förstå sig själv och varför saker o ting inte alltid är så enkla

jag har ADHD

orkar inte formulera ett lång inlägg är rätt trött men jag instämmer i allt ni skriver

visst tusan kan diagnosen kännas skitjobbig den där känslan av att man är annorlunda att man aldrig passar in…..

jag har köpt båda 2 ADHD smyckena som finns och bär dom med stolthet och det ger ofta en ett bra tillfälle att prata ADHD för många har frågor om smyckena

Jar ingen diagnos och behöver den inte heller. Jag är ju jag oavsett eventuella diagnoser, och mer behöver jag inte veta.

#14

Jag är glad över min diagnos. Fick veta i början av året och den fick mig att förstå varför jag inte varit som andra. Diagnosen fick mig att börja acceptera mig själv så som jag är och den har även fått mig att bli säkrare inombords : )

Positivt med min diagnos:

* Accepterar mig själv som jag är mer än innan.

*Aktivitetsersättning.

Förutom detta är jag ganska neutral. Har inte fått nån vidare hjälp. Hab ignorerar mig typ. -__-

Jag är jätteglad över min diagnos! Nu funkar skolan super när jag äter min medicin osv. Och även socialt har det blivit bättre, nu har jag fått vänner och förstår dom bättre. Och det känns så bra att veta att under mina snart 18 levda år, att jag gjorde inte si och så för att vara elak eller dum på nåt sätt. Utan det var följden av min diagnos. Jag var ju annorlunda jämfört med alla andra runt om mig. 
Och nu när jag vet vad det är för "fel" på mig, så känns det mycket bättre, jag känner mig mer "normal" än förut.
Att det skulle ta 17år att inse att jag har ADD kan man ju tycka att det är för långt tid. Men bättre sent än aldrig! Nu hann jag gå om ettan (skulle börjat trean nu) innan jag blev för gammal, och nu går det skit bra. Tack gode gud!

(äter concerta)

#19 Själv fick jag vänta nästan 27 år på mina diagnoser. Men man får vara glad att man inte gått genom hela livet utan dom :)

Diagnosen var det bästa som någonsin har hänt mig, förklarar så mycket (kolla mitt presentationsinlägg)

Vill nog ha kvar, för jag tror att den gör mkt med min personlighet :o

Jag är tacksam för min diagnos, den är bra för mig. Ser likheter hos mina barn men kommer vara mycket försiktig med att få utredningar på dem. Först skall jag veta at det verkligen är bra för dem i deras situation. 

Som läget är nu kan jag ju utbilda mig på de områdena utan att de har nån diagnos. Skulle jag tro att det gynnar dem med diagnos skulle jag dock inte tveka.

Jag har ingen diagnos…(tyvärr skulle jag vilja säga), får jag va med på ett hörn ändå? Jag väntar fortfarande på utredning. Jag tror att det skulle vara bra för mig med en diagnos, så att jag kan få hjälp, för jag är inte säker på hur länge till jag klarar av att själv "lösa" de svårigheter som jag ställs inför hela tiden. För övrigt känner jag mig lite kluven, för jag önskar ju också att det inte skulle behövas en diagnos för att livet ska funka. #9 foz8, Du har på ett bra sätt beskrivit mycket av det jag känner. Som vanligt slås jag av hur väl ni formulerar er!! :-) Det gör mig lite ledsen och frustrerad att jag inte själv lyckas bättre beskriva hur jag känner, utan bara "härmar" er andra… Ni är fantastiska på att beskriva saker, så jag kommer nog fortsätta "härma" mer eller mindre… ;-) Hoppas ni har överseende…

#25 Tag dig nu litet granna i kragen, Star68, och var inte så självutplånande! Åtminstone så läser jag en stabil personlighet bakom dina ord. Odla denna! Och för dens skull: tveka ej att låna formuleringar till höger och vänster! (det är bara utvecklande!).

Tack Varulv! :-) Du är klok!

#10..tack för dina kloka ord, vad jag förstår har jag haft SIUS men det blev inte den hjälpen i slutändan för jag var rädd att avslöja på jobbplats..men tror jag ska 'komma ut' snart ..varför plåga sig själv? har möte på af i höst..

jo vi är ju lite annorlunda, behöver ju inte bestyda sämre alltid..

#13 Tack, Hemmingway;) yeah sure, men jag kan verkligen få ut mycket ord när känslorna svallar vet dock inte om det här är en sån dag, borde gå in här oftare men är mycket bestyr i livet, flytt, ekonomi jobb nu …

Ja man kan säga att hjärnan är annorlunda än andras, inte nödvändigtvis defekt..en kul sida är den där vi kopplas till 'neandertalare' haha:) inte omöjligt att de förökade sig med homo sapiens..men nu ska jag inte gå för långt, bara en kul teori!

Citerar: '' Går det verkligen inte att hitta - och skräddarsy - sammanhang, där också vi kan få komma till vår rätt, trivas, växa som individer, bli bekräftade, och må socialt bra…!? Själv vill jag tro och hoppas det.''

Bra formulerat och visst vill man tro och hoppas det, tror dagens barn med diagnoser har lite bättre villkor än generationer före, även om det aldrig är helt oproblematiskt..om jag hade fått vrida klockan tillbaka tror jag jag hade kommit mer till min rätt i t.e.x. Montessorieskolan.. jaja..

Mmm helhetsperspektiv o seende, du ställer intressanta frågeställningar som är värda att tänka på..kan vara att de ser att vi ser mycket detaljer o därmed inte kan se helheter men jag vet då inte..jag kan inte säga att jag saknar helhetsseende men det är mycket som snurrar i huvet många gånger o då kan det vara svårt att se helheter..nåja kanske återkommer till den frågan..Howard Gardner …aha ska kolla den snubben då;)

Ha fin dag alla!

Jag är glad över min diagnos, vill ha den och hade gärna fått den tidigare än jag fick (20 var jag). Den har hjälpt mig så galet mycket så jag skulle absolut inte vilja vara utan den.

Man ska ju inte skylla på diagnosen i allmänhet som många gör efter dom fått den. Jag tycker det är bra jag ha det på papper då jag fått lite hjälp med hur jobb etc ska fundera, dock tycker jag inte om att jag HAR den.. Svårt och förklara.