Bor själv, skulle aldrig pallla att bo på annat sätt i nuläget.

När det blir för mycket kaos och jag mår för dåligt för att orka ta tag i det brukar jag få hjälp av mamma som kommer och hjälper till att få ordning på allt. Har alltid mina föräldrar till hands om det skulle behövas, vilket känns skönt och tryggt.

Hade jag inte haft dom till hands så hade jag nog inte mått så bra som jag mår, hade nog levt i ständigt kaos och haft mycket mindre energi.

Jag bor sedan tio år tillbaka med min sambo, och där har vuxit upp unga, som nu har flyttat till sina egna boenden.

I väldigt många år bodde jag ensam, och trivdes mycket bra med det. Fast en viss begränsning innebar det väl trots allt… Ibland kände man sig väldigt ensam, och kunde gå ner utav det, till passivitet, depression… Men mestadels så fungerade det fint för mig det, att bo i "eget".

Men det du beskriver, låter som en super-bra modell. Skulle kunna tänka mig den faktiskt, under andra förhållanden för min person.

Ensam i lägenhet, har otroligt svårt att tänka mig att ha det på annat sätt.

Bor hos mamma fortfarande. Är "bara" 19. :P Skulle gärna bo i egen lägenhet, men har inte tillräckligt med pengar för det.

Jag bor ensam i lägenhet, har sonen hemma varannan vecka. Mitt hem är min trygghet, det är här jag återhämtar mig när omvärlden blir för påfrestande. Jag skulle nog behöva något slags boendestöd, men har inte lyckats vänja mig vid tanken än. Det känns inte bra att tänka på att någon skulle "inkräkta" på min privata sfär.

Jag vet att jag isolerar mig från omvärlden, och att det inte alltid är bra, men hittills har jag inte kommit på någon lösning som känns bra.

#5 Så som du har det, skulle även jag behöva ha det mellan varven. Vill inte avvara mitt sambo-boende, men som komplement till det, skulle jag behöva en "övernattningslägenhet", ett eget krypin, en livlina. Där skulle jag hämta tillbaka den kraft, som sugs ur mig var dag i den sociala verkligheten. Det är det enda sättet, som jag ser det: I sin egen okränkta värld "tankar" man social energi.

Bor med min man och våra illrar i en lägenhet. Önskar att jag bodde i hus.

Vi bor i ett gammalt hus på landet!!! Här mår jag bra och kan själv bestämma min "takt" i livet. Skogen ligger precis bakom huset och bara åkrar så långt ögat når i söder! Känner mej lyckligt lottad! :)

#6 Ja precis, tyvärr har andra människor svårt att förstå detta med att jag måste "tanka" ny social energi. Jag får ofta höra att jag måste ta mig ut oftare och träffa andra, att jag inte mår bättre av att isolera mig… men det är ju precis tvärtom!

Bor i lägenhet med min dotter och mina djur.Äldsta dottern har flyttat hemmifrån för ett tag sen.

#8 Ååh! Lyckliga du! Det är ju precis idealt: skogen som "rygg" i norr, och öppet landskap åt söder. Mysigt!

#11 Är verkligen lyckligt lottad!!! :)

Jag bor i kollektiv.

Jag avundas inte mina sambos. Jag tror jag är förjävlig att bo med emellanåt. Å andra sidan har jag sjukt mycket idéer och är bra på att dra igång projekt.

Ska söka nytt boende snart, med färre människor nu. (Vi är totalt 14 personer på 2 våningar i ett hus, varav 6 personer jag delar kök, städ och allt sånt med).

Jag tänker att jag vill bo med folk som delar grundläggande värderingar och tänker politiskt åt samma håll som jag. Men framförallt med människor som inte är för regelbundna i sina vanor, och som kan kompromissa lite. Där det finns en ömsesidig vilja att vilja varandra väl. typ så.

Kollektivliv och ADHD rekommenderas inte, förresten. Förutom att man ju får hjälp av varandra, som att jag kan baka en kaka när någon ska ha med sig det, den personen hjälper mig strukturera min garderob. Sånt är bra.

bor själv i en 2:a med några djur.

Jag och min man (som har AS) bor i en stor trea med tre katter. Jag sköter det mesta hemma. Vi har nyligen kommit på idén att vi nog ska flytta till min hemstad inom ca 5 år. Där kan vi få en egen stor villa för närapå 1/10-del av priset här i Uppsala…

Här har vi hjälp av hans föräldrar och i min hemstad kommer mina föräldrar att finnas till hands.