Jag skulle inte göra det. Jag blev förbannad å dina vägnar när du skrev att han tyckt det var mycket med 7 dagar på 110…

Känner du att du är på väg in i väggen så ska du ju inte ta jobbet, du måste ju se till dig själv först.

Säger som ovan, är du på väg in i väggen är det inte värt det. Framförallt inte med någon  över dig som har en skev syn på vad som är normalt att vara borta.

Jag håller absolut med föregående talare!

- Men - för att nyansera lite - försök att för dig själv svara på denna fråga:

Gillade du jobbet i sig? Det vill säga förutom den där buffeln till "arbetsgivare"? Det är faktiskt viktigt att ha klart för sig det. För om det var så att du i princip ville ha detta jobb, så måste du nog göra klart för andra, att denne "arbetsgivare" omöjliggjorde för dig fortsatt anställning. Att det var dennes ojusta beteende denna konflikt beror på och inget annat.

Men om du i själ och hjärta kommer fram till att detta nog inte var just din framtid, då är ju saken också rätt så klar. Du bryter här; lika bra det!

Samtidigt tycker jag inte att du ska acceptera argument som att "din arbetsinsats inte nådde upp till den nivå som man förväntat sig". Du är ju funktionshindrad, och jobbar du efter bästa förmåga (det vill säga med inre motivation) så måste det anses vara helt tillfyllest.

Känner så väl igen mej!

Speciellt i den där kommentaren från din såkallade chef:  
"Nu är det ju bara drygt en månad kvar tills provanställningen går ut, så nu vill jag att du visar ditt bästa och visar att du verkligen vill ha den här tjänsten"

Är man inte stresskänslig innan så blir den 1000ggr värre med en sådan kommentar! 

Hade ett jättekul arbete när jag var lika gammal som dej. Detta på en zoobutik. Jag vet att jag var duktig och jag älskade kontakten med kunderna och arbetet med djuren.
Men det fungerade inte med cheferna!
Inte nog med att de utnyttjade mej som en slav och jag var för ung att ha vett att säga nej. De "glömde" ge mej lön med mera…

Trots jag älskade själva jobbet fick jag ångest bara av att tänka mej vara kvar där. Stod och grät bakom kulisserna för att sedan gå ut och köra "säljarnsnacket".
Sa upp mej efter 10 månader, då jag var totalt utbränd!

Mitt tips till dej…
Känn efter om det är detta jobb du vill ha. Känner du att det inte fungerar med chefen och han inte har förståelse för dej. Kräv att han säger upp dej! (är du med i facket får du annars flera månaders karens).

Känner du att du älskar själva arbetet med djur. Försök komma in på en utbildning eller sök till någon kennel. Kanske fungerar det bättre för dej?

Något som funkade bra för mej var att börja arbeta med kor. För kor är lugna och det hjälper inte att bli stressad, för de stressar inte mer själva.
Då du bara är 20 och vad jag förstår har en diagnos, så kanske du ska testa om du får komma in på en naturbruksskola. Finns ju många inriktade speciellt för dem med AS och ADHD.

Men känn som sagt efter och bränn inte ut dej!

Har varit i din sits, ge upp det där skitjobbet! Det finns bättre. Du måste prioritera dig själv och ditt mående i första hand. Visst är det viktigt för alla, men extra viktigt när man har AS, för som du påpekar så går vi så lätt in i väggen. Det är inte värt det helt enkelt.

#5 Tassy, du är för mig en önske-aspergare! Precis så där rak och klarsynt som du är här, bör vi alla aspergare försöka odla oss till att än mer vara. Det tjänar vi på; vi vinner respekt därav. Och visa mig på den NT som kan ens komma inärheten av att vara sån…!

De tror vi är töntar, och det är vi i visst avseende - vi är välvilliga, fredsälskande. Men - och det bör dom veta - vi har helt andra sidor även. Inte så att alla av oss går omkring och slår ihjäl folk till höger och vänster, utan mera att vi faktiskt är rakryggade - och att vi definitivt inte kryper för någon.

Dessa nt-psykopaters lir är helt enkelt inte något för oss! (Det är inte vår våglängd.)

Tack käre Varulv!

Har läst era svar ett antal gånger. Och well, det här är första riktiga jobbet (bortsett från att jag har varit på mammas jobb tidigare, timanställd), och därav aldrig gått igenom en uppsägning.
Vad händer nu? Hur går man till väga?

#3 Varulv - _"Gillade du jobbet i sig? Det vill säga förutom den där buffeln till "arbetsgivare"?"
_Både ja och nej, gissar jag. Vissa hundägare har jag jättesvårt för (eftersom dom kan vara så himla dryga ibland), men får ju tydligen ta det med en klackspark. Är väl inte det jag hade tänkt jobba med hela livet - men hur många hittar det som första jobbet? Dock hade jag tänkt mig mer än ett år, men nur går ju allt utför. Och läskigt fort dessutom.

Har dessutom varit hemma igår och idag, lär vara hemma imorgon också. Jag orkar inte ta mig upp på mornarna, sover både nätter och dagar, orkar inte ens gå ut med min egen hund - hur sjutton ska jag då orka gå ut med 8-10 stycken samtidigt på en 2-timmarspromenad?
Helst av allt vill jag inte ens dit igen - mina saker är hemma, det enda är att jag har nyckel till jobbet. Den går ju snabbt att lämna över, på ett eller annat sätt.

Lyssna på dina larmklockor, det här är inget för dig att fortsätta med. Det funkar inte att tvinga sig, det vore att skjuta sig i foten. Vem jobbar du för? Just det, för din egen skull! Var rädd om dig.

Tassy har rätt, men jag tror samtidigt att din "arbetsgivare" har gjort dig rejält illa, inte minst besviken. Sådana känslor kan man ha svårt för att erkänna rakt av inför sig själv, och då kan det yttra sig i exempelvis det som du beskriver, att du liksom tappar all geist.

En konstruktiv utväg från detta tråkiga kan då vara den som Tassy rekommenderar. Men viktigt då att du får känna att du avgår med hedern i behåll. Beslutet måste vara ditt, och helst komma lägligt, vid ett tillfälle då "bägaren" liksom "rinner över"; att du kan säga till din arbetsgivare att "nu är måttet rågat - nu får du klara dig utan mina insatser; lycka till med att finna en annan slavinna!" (typ eller nåt sånt). Därefter kommer du att må rätt bra inombords. Och du bibehåller förvissningen om att det var du (och inte han) som hade rätt. Det är viktigt för självkänslan.

Inför myndigheterna ska du sedan vidhålla ditt intresse för kennelarbete. Då framstår saken väldigt tydligt för alla. Och den där skurken får nog inte i förstone någon åtråvärd personal från det hållet sig tillskickad. Han är ju helt enkelt olämplig för sitt uppdrag att ta väl hand om och ordna goda arbetsförhållanden för funktionshindrade med specialintresse inom den sektor han är satt att vara arbetsledare inom.

Kram

Jag klarar dessvärre inte av att vara så hård, åtminstone inte så länge jag är riktigt förbannad på allt och alla. Sedan bor hon dessutom i samma område som mig, vi har gemensamma hundbekanta osv.

Sitter och pratar lite med fästmannen nu, och han säger att det generellt är en uppsägningstid på 2 veckor på provanställning. Stämmer det?
Så lång tid kan jag inte gå till jobbet, jag behöver sluta NU. Har känt idag att jag håller på att ge upp både psykiskt och fysiskt.

Och hur är det då om det är 2 veckors uppsägningstid - måste jag då pallra mig till dit trots att jag håller på att trasas sönder helt?

Fan för allt.

Säg upp dig och sjukskriv dig. Om du är med i facket så ta hjälp av dem.

Nej, du kan säkert gå på dagen. Skulle knappast tro, att arbetsgivarn propsar på att du ska "sitta av" en viss tid efter det att du har slagit näven i bordet.

Det löste sig väl ganska bra igår. Kortfattat så är min mamma bäst, så hon pratade med chefen igår och förklarade allt, bla bla. Idag ska jag bara ner dit och lämna nyckeln, sedan är allt över. Ska även leta upp numret till psyk här, känns som att det behövs… Tack för ert stöd! Kram

#14
Skönt att det löste sig!
Det är inte meningen att man ska må dåligt på sitt arbete. Håller tummarna att du hittar ett arbete du kommer tivas med längre fram.

Hittade den här tråden först nu och nu har det ju gått en månad… hur känns det nu? 
Hoppas du har känt att du tog rätt beslut, det låter onekligen så när jag läser dina ord här!

Jo, det var nog rätt beslut.
Fått kontakt med vuxenpsyk, träffat psykologen en gång och skulle varit där i tisdags för att avsluta formuläret, men hon beslöt sig för att vara sjuk istället. Formuläret ska sedan skickas till Habiliteringscenter så får dom ta vid.
Så, nu går jag i princip och väntar på ny tid på psyk. Etablerat en liten kontakt med soc, och måste svara på massa frågor (som tur är via mail!), men det orkar jag inte med nu, utan det får bli under helgen eller så.

Summa sumarum så är det väl på bättringsvägen.

Det låter som att det händer saker i alla fall  Att det går åt rätt håll, får vi hoppas. Det är mer än man kunde säga om situationen för en månad sedan.

Habilitering är en bra insats och jag hoppas att de hjälper dig på bästa sätt, och att nästa "chef" du får kontakt med har lite mer empati och vett i skallen.

Jo, minst sagt.

Ptja, vi får väl se. Har aldrig haft kontakt med Hab. tidigare, vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig eller så. Fick hem en liten broschyr som förklarar deras verksamhet i kort - men det gör ju varken till eller från för en aspie känner jag. Eller åtminstone inte för mig. Antingen vill jag veta allt eller ingenting, sånt där är bara drygt…

Sedan är det spännande att dom på vuxenpsyk förväntar sig att jag ska få ur mig allt till en person, som antecknar i ett formulär. Jag som redan har svårt för att lita på folk. Smart tillvägagångssätt…. Eller?