Ja jag har vansinnigt svårt att ta kritik, men har alltid vänt det innåt och slagit på mig själv.

Blir väldigt upprörd om jag får kritik eller anklagelser som inte är befogade eller rättvisa.
Är så ärlig att jag tar väldigt illa upp om inte människor tror på mej!

Dock har jag (tyvärr) svårt att bli arg och svara upp mot orättvisorna. Blir stressad och olycklig och låter mina stackars vänner får höra på besvikelsen istället för de som borde höra det.

Har lätt att argumetera för andra, men är rent värdelös på att argumetera för mina egna rättigheter…

#2 det låter bekant

Det beror på vad det är för kritik. Konstruktiv kritik har jag inga problem med, bara man inte tjatar om att "det sättet är bättre än ditt!" efteråt. Ibland har jag mina egna metoder och håller fast vid de även om ett annat sätt är enklare, just för att mitt gamla invanda sätt är enklare för mig.

Puckon däremot göre sig icke besvär. Kritiserande puckon lyckas ändå inte komma med något vettigt så de kan lika gärna knipa redan från början, jag lyssnar inte på de ändå.

Jag har extremt svårt för kritik, jag tar den även i tredje part… dvs. kritiserar dom min sajt så kritiserar dom mig även om jag logiskt sett vet att en sajt på 3000 personer inte är något jag kan lägga på mig själv.

Men när det komer till mina smycken och min konst… uttalat konstruktiv kritik kan jag till viss del ta till mig. Ren kritik får mig att vilja dö.

Jag tål inte kritik bra, oftast för att det är saker som jag redan själv är kritisk mot. det gör bara ondare för det är synligt för andra med?

konstruktiv kritik gillar jag så att jag kan utvecklas, värsta som finns är dock oönskad kritik på saker man är nöjd med samt kritik som bara pekar ut fel utan att berätta hur man kan förbättra dem.

det är väldigt blandat. Dålig kritik så tar det hus i helvete, men konstruktiv/positiv kritik går bra. Jag uppskattar ju fortfarande feedback och gillar att utvecklas.

Håller med er andra, men vill samtidigt betona:

Kritik, det är min akilleshäl…

Jag blir oftast djupt kränkt av kritik, och går och ältar det inombords i eviga tider.
Trevlig, positiv kritik och konstruktiva tips kan fungera, men jag är väldigt dålig på att ta kritik, helt klart. Jag är också väldigt självkritisk, och jag är LIVRÄDD att andra ska ogilla något jag har gjort eller gör. Därför kan jag aldrig till exempel låta någon läsa det jag skriver eller se det jag har ritat, om jag inte är till hundratio procent nöjd, vilket nästan aldrig händer.

Ja säger man något till mig som är personlig kritik så har man med andra ord skutit mig…

#9 samma här, jag är extremt självkritisk. Är i princip aldrig nöjd med något jag gör. Trots att jag får ofta höra motsatsen.

#10 vilken träffande beskrivning

Det verkar som om oförmåga att ta kritik hör till AS. Vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Om det hänger samman med ett dåligt självförtroende så kan det ju jobbas bort. Men om det ligger i AS personers natur att vara livrädd för kritik så blir det genast svårare.

Men varför har vi så svårt för kritik då? Jag tror att det är för att önskan att vara som alla andra ("normal" vad det nu är) gör att vi blir panikslagna vid minsta kritik då dom flesta av oss har alltid varit medvetna att vi inte är riktigt som alla andra, även om vi inte haft diagnosen på papper. Kritik i det fallet blir ett tecken på att vi misslyckats med att vara som alla andra och en rädsla av att avslöjas och stötas ut ur flocken gör oss panikslagna.

Det roliga i kråksången är trots att alla människor vill passa in/betraktas som normala så är det väldigt väldigt få som gör det egentligen. Om ens någon. Så våra räddsla är totalt obefogad. Och i dagens samhälle finns det plats för alla, vi tar hand om alla (nåja) hur konstiga dom än må te sig i våra ögon. Men rädslan för att inte passa in är en sådan djupt liggande, primitiv känsla så jag tvivlar på att vi/man någonsin kan jobba bort den.

Jag har mycket svårt för negativ kritik, men inte av de skäl som många här anger, utan för att jag måste anstränga mig för att ens överväga om det kan vara befogat.

#11: "alla människor vill passa in/betraktas som normala"
Inte alla. Det finns minst en som inte bryr sig. Eller som kanske snarare känner att det är de 6 999 999 999 som har problem med att passa in och vara normala.

#11 Jag tror att jag är inne lite granna på samma spår som Gronstedt här. Känner inte riktigt igen mig som aspergare i din karaktäristik.

Vi aspergare vill för det första ingalunda "vara med i någon flock". Det som karaktäriserar oss i förstone är ju, att vi är enskilda individer. Men vi vill ha ett gott och jämlikt förhållande till andra individer!

När vi då får kritik, blir vi så ledsna. För vi har ändå gjort så gott vi kan, i alla lägen. Vi aspergare har alltid ärligt uppsåt. Negativ kritik är då helt enkelt fel metod för oss. Vi behöver minst av allt "piska" i vår "uppfostran". Nej, vi behöver respekt. Ingenting annat.

Men visst kan vi upplevas som otidsenliga. Då hör vi inte hemma i det sammanhanget.