inte redo att bli utskriven
Jag blev idag utskriven från BUP efter att ha varit inlagd i 4 dagar. Jag hade konstant övervakning varje dag förutom sista dagen, trots att min mamma alltid var där. Jag kännde mig på något sätt trygg på avdelningen, där kunde dom hindra en från att skada sig och dom fanns alltid där. Men här hemma så finns det ingen som kan stoppa mig när det ända jag vill är att försvinna. Jag har inte kontroll över mig själv. Och det skrämmer mig. Jag är rädd för mig själv. Det känns som att det är två personer inne i min kropp, den ena vill att jag ska ta mitt liv och gör att för att få mig att göra det men en annan liten del vill få hjälp och hoppas på att jag kan klara detta. Det är som att jag inte finns utan att det är dessa två som kämpar mot varandra och jag kan inte göra någonting. Och det är det som skrämmer mig, att jag inte har någon som helst kontroll över mig själv.
Jag är just nu hos min mamma men på söndag ska jag tillbaka hem till min lägenhet, och det betyder att då kan allt gå överstyr och jag gör vad som helst för att skada mig eller försöka ta livet av mig. Jag kände mig inte redo att lämna avdelningen och jag förstår inte hur dom kunde skriva ut mig när jag flera gånger sa att jag inte orkade och ville mer. Och ibland vad jag okontaktbar och jag låg i sängen hela dagarna och vägrade att äta.
Alltså jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad det är jag vill. Men jag vet att efter att ha haft det såhär i 5 år!! så orkar jag snart inte mer.Det ända som snurrar i mitt huvud är hur jag ska kunna ta mitt liv.
Snälla hjälp mig, vad jag ska jag göra? Vad hade ni gjort?
Har aldrig haft de tankarna du har, men jag kan förstå hur svårt det måste vara…
Det här är bara en fundering. Men kan du inte försöka att använda lite KBT teknik?
Just nu tänker du: Jag kommer att komma hem och vara ensam. Då kommer jag försöka skada mej…
Om du istället försöker få din hjärna att tänka: Självklart kommer jag fixa detta! Kommer tankarna så slår jag undan dem och visar att jag är starkare!
Jag har som sagt aldrig känt dessa känslor, så jag kan inte assoriera till det. Men jag hoppas du klarar vända på din neråtgående bana….
/Elisa
#1 Jag har försökt att tänka så, jag har gjort detta så många gånger förr och så fort jag kommer hem igen ensam så tar det inte lång tid förens jag tappar kontrollen och min mamma måste hämta mig.
Jag har panik redan nu för att jag känner att jag bli lämnad ensam utan någon hjälp. Och all möjlighet till att ta mitt liv eller skada mig allvarligt.
Låter ju ändå i detta elände underbart att du verkar ha en sådan bra mamma.
Kan du inte få bo hos henne i några dagar till? Kanske att hon ringer och kollar hur du har det en gång i timmen.
Att ha något att göra har funkat för mig, men då ska man ju så klart lyckas ta sig för med att göra något med.
Vet att jag brukade gå promenader till speciella plattser jag gillade. Där brukade jag bara sitt och bara vara en del av naturen. Ena var en brygga vid en sjö och en annan var uppe på en kulle med utsikt över två sjöar. Vid kullen hade jag en hermelin som brukade sitta och titta på mig med. När jag kom hem igen var det mycket diktskrivande och skrivande överlag.
Kanske något av detta kan avleda även dina tankar.
Kan du inte be din massa runga till psyk och berätta att du fortfarande mår riktigt dåligt och har självmodstankar och att du inte tror du kommer klara av att vara själv just nu.
De kanske inte förstod hur dåligt du fortfarande mådde, du kanske behöver vara inskriven längre tid.
#3 Jag har en mamma som ställer upp till 100% och verkligen gör allt för mig. Men jag har svårt att låta henne veta hur dåligt jag verkligen mår, för jag skäms så.
Dom på bup och andra personer runt om kring mig tyckte det var bäst att jag kom tillbaka så fort som möjligt. Men jag vet inte hur jag ska klara det.
Jag har försökt att hitta på saker, skriva, rita, läsa och förra gången jag gick ut och gick så blev jag sittande på en parkbänk i flera timmar så dom på boendet hittade inte mig förens 11 på kvällen.
Jag glömde nog säga att jag bor på ett internat/behandlingshem. Det finns personal där dygnet runt men dom är duma i huvudet och det går inte att prata med dom och dom tittar bara till mig typ 2 ggr per dag. Och säger man att man mår dåligt så bryr dom sig inte så mycket. Dom har ingen koll alls på mig.
#4 Alltså jag skäms så mycket för att berätta för min mamma hur dåligt jag mår, även att hon vet om det så är det jätte jobbigt. Och jag känner att jag sårar henne.
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#0 memmis!
Jag kan förstå dig och känner empati för dig. Om det nu hjälper dig i någon mån - det är tveksamt. Men jag har själv sådana omedvetna sidor, vilka plötsligt bara griper in i mitt medvetna jags vardagssituationer. Inte alls ofta, men vid tillspetsade tillfällen - då kan det inträffa.
Jag tror på något vis att du har utsatts för press - av ett slag, som ditt medvetna jag inte har klarat av att bli medvetet om. Då finns ditt omedvetna jag där som en hjälpare. Men tyvärr har detta sekundära jag ibland dålig styrsel. det kan mycket väl uppmana dej till sådana idiotiska saker som att ta ditt liv. Detta måste du försöka stå emot!
Zatanicas inlägg och råd tycker jag var väldigt bra och konstruktiva (#3). Läs vad hon skriver, gör det flera gånger - och reflektera! Jag tror att det finns en lösning här för dig! Också du har en given plats här uti verkligheten. Du, liksom jag; även om det kan kännas tufft ibland.
Här i vår verklighet kan du finna riktigt goda vänner. Sådana behöver du, och de finns. Just nu står du långt ifrån en tro på de goda vännernas existens. Men vi finns, och här har du en möjlighet till sann harmoni med dig själv, som du svårligen finner i dödsriket.
Kram! 
Varulv
#7 Jag försöker stå emot så mycket jag kan. Men jag tappar kontrollen allt för ofta nu för tiden. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt är så förvirrande.
Jag har ingen aning om vad som kommer hända, om jag kommer klara det. Och nu sitter jag här utan någon hjälp.
Förundras över alla kloka människors råd och önskar dig lycka till.
#6
Memmis på vilket vis känner du att ditt mående sårar din mamma?
Eller har jag missuppfattat vad du skrev?
Känner du dig mest trygg när du är inlagd så är det väl bara bra om din mamma skulle kunna hjälpa dig att få vara där?
Jag tror att din mamma vill att du ska känna dig så trygg som möjligt.
pEr
Kan du inte försöka skriva ner dina känslor och ge din mamma ett brev? Kanske är lättare? Brukar ju släppa en stor sten efter man väl vågat. Din mamma visar tydligt med sitt engagemang hur viktig du är. INGENTING du säger eller skriver kommer att driva henne ifrån dig! Jag lovar!
Tänker på dig!
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#8 Kanske någon form av kollektivboende skulle kunna vara någonting för dig? 
Starta ny diskussion