Jag är så ärlig som jag bara kan, så - B! Men jag hoppas baske mej på hittelön…

Hm ja, om det inte fanns något som visar på vem som äger den så hade jag valt alternativ A för jag behöver vekligen pengar.

Hade det funnits något så man kunde spåra ägaren hade jag tagit alternativ C tagit endel och lämnat in den. Om jag nu hade kommit ihåg att lämna in den :)

Har några gånger nämligen fått brev som hamnat fel, det har tagit bra länge innan jag kommit ihåg att se till att de hamnar rätt, har tillomed gått allt för länge så jag fått kasta dem :(

Självklart B…ingen tvekan alls!

Har varit med om en snarlik händelse….och skulle göra exakt samma igen…med eller utan hittelön!

Gå till polisen, inte en chans att jag hade tagit några pengar, dom är ju inte mina.

Skulle själv blivit ledsen om någon snott pengar från min plånbok om jag tappat den, då skulle jag inte utsätta någon annan för det. Är väldigt själviskt och oempatiskt att ta pengarna.

Förstår inte hur någon kan gå och köpa något för stulna pengar med gott samvete, helt otänkbart för mig.

B, utan tvekan.

Beror på om man går efter hjärna eller hjärta.

Min gärna skulle vilja nog ta hela slanten.

Men har "för bra samvete", så det blir ju helt klart alternativ B.  Jag måste vara en av de få ungdomar som inte laddar ner något, har för klent samvete för det.

Jag är ju då en "ärlig" person. Men, om en tappad plånbok är "späckad med tusenlappar" så är det högst troligt att personen har gott om pengar, troligen mer än nödvändigt, och isåfall skulle jag välja A fast inte lägga allt i plånboken då utan sätta in på bank.

Handlar det om "normalmycket" kontanter så hade jag valt B.

Jag menar, bara för att jag är ärligt betyder det inte att andra som kan hitta den är det.. någon kommer antagligen att ta pengarna och då ser jag hellre att det är jag som gör det 

Jag hade varit grymt sugen på sno hela plånboken och köpa saker jag behöver! Haha! Men jag tror stenhårt på karma så jag hade inte vågat, så jag hade lämnat in dem och hoppats på belöning xD

#7 Eller så handlar det om att en person sparat länge från sin låga lön för att köpa en riktigt fin present till sin sjuka mamma.
Jag skulle aldrig anta att ägaren till en plånbok med mycket pengar är rik. Många tar ut hela sin pension så fort dom får den och har den hemma eftersom dom inte litar på kort.

Jag är så ärlig att jag lämnar in, fast pengar alltid är lockande.
Har lärt mig att det är så man gör.

Jag skulle välja B, för mitt samvete skulle resten av livet tycka illa om det jag köper för pengarna om jag behåller dem…

B, såvida jag inte kunde luska ut vem ägaren var och kunde avgöra om personen hade råd att förlora lite pengar. Sedan skulle jag ge allting till min kontaktfamilj.

Har tänkt lite..

Jag skulle nog inte välja något av alternativen alls. Jag tycker det är jobbigt att gå och prata med okända, d.v.s. polisen, så till den grad att jag nog inte skulle våga lämna in plånboken.

Jag skulle dessutom tycka det vore läskigt att plocka upp plånboken från marken, eftersim jag är rädd att någon skulle se mig och tro att jag snodde den. Ångest över att man gör fel, fast man vet att man var på väg att göra det rätta.

Så i verkligheten så skulle jag se en plånbok på marken hade jag nog gått förbi den, tyvärr.

B punkt slut.

#12 Jag hade också käns mig skyldig tror jag. Men ärligheten hade nog vunnit över rädslan.

B utan tvekan.

Vilka frågor du ställer varulv

B, du själv då, Varulv?

Hej alla!

Tack för intressanta svar!

Jo jag kan berätta. En gång för länge sen, när jag fortfarande bodde i Stockholm, och brukade gå till en viss lunchrestaurang med mina kolleger, så kom vi dit då, och vårt favoritbord var ledigt, så vi bänkade oss där. Då fann jag, just som jag skulle sätta mig, precis en sådan där riktigt stinn plånbok.

Vad gjorde jag? Öppnade den inte, utan gick med den direkt till serveringsdisken och räckte över den. Därefter ansåg jag hela saken vara uppklarad på ett okomplicerat sätt. I mina tankebanor så skulle givetvis vederbörande, som strax hade upptäckt att han (det var en "manlig" plånbok) inte hade sin plånbok, återvända till sin lunchrestaurang och fråga personalen. De skulle då utan omsvep överräcka plånboken till honom, och därmed fick incidenten ett lyckligt slut, tänkte jag mig.

Nästa dag så frågade jag - bara för ordningens skull - personalen om hur det hade gått med plånboken? - Jag vet inte, svarade vederbörande, för jag var inte kvar sen.

Sedan dess har jag svävat i ovisshet om, hur det gick med den tappade plånboken. Känns väldigt otillfredsställande faktiskt.

Men jag märker här, där jag ställer frågan, att åtminstone de flesta av er framstår som genom-ärliga. Det stärker mig i min förhoppning om att "plånboksäventyret" fick ett lyckligt slut.

Och mitt svar till dig, BusHanna, blir, att mitt största mål hade varit att plånboken och dess ägare skulle få återförenas. Således alternativ B. Givetvis!

#17 Oj vad jobbigt att inte veta! Men jag hoppas att din förhoppning stämmer :)

Tack, goda Hera.

Då förstår jag hur du menar Varulv. Du ville ha lite hjälp av oss att lösa en undran.

Mitt samvete hade gjort att jag lämnade den till polisen. Fast just nu när jag är så pank så jag inte vet hur jag ska kunna betala hyra, räkningar och mat. Så kanske jag hade dövat det samvetet.

Samtidigt så är det väl så att lämnar man in den och ingen kan bevisa att det är deras plånbok, så är den och innehållet ditt.
Är det någon som kan bevisa, så är de skyldiga att ge en viss summa i hittelön.

Man är förstås alltid sugen på pengar - tänk vad mycket intressant och roligt och bra jag hade kunnat köpa till mina djur - men jag vill inte göra det för pengar som inte är mina. Jag hade lämnat in plånboken till polisen.