Jag är relativt öppen med min diagnos, så de som vill dra öronen åt sig får göra det ifrån början, men ofta är folk nyfikna eller respektfulla då jag själv varit öppen med att jag inte fungerar som andra.

Ofta är det när folk är i flock som de drar öronen åt sig, jag vet inte om det beror på det klassiska grupptrycket och att inte vilja bli lämnad utanför, som troligtvis grundar sig i en egen osäkerhet och otrygghet bland sina kamrater.

På tu man hand möter jag mer respekt och folk tycker faktiskt att jag är bättre att umgås med då jag är rak och ärlig och de känner sig ganska fort trygga hos mig.

Men som sagt, vi fungerar bäst på tu man hand…

Du tycks vara väldigt medveten om dig själv och hur du fungerar, BusHanna. Problemet för mig består nog i att jag inte alls är medveten om varför folk "drar öronen åt sig". Jag vet helt enkelt inte vad jag gör för fel. Visste jag det, vore det ju en lätt match.

För övrigt upplever jag mig ungefär som du, som du beskriver; många människor känner stort förtroende för mig; i de flesta nya sammanhang får jag automatiskt några stycken trogna vänner. Och jag själv känner tillit till andra, så det fungerar synbarligen mycket bra.

- Kanske råkar man till sist ut för ondsinta människor, som är ute efter att stjälpa en, fast man inte ser eller genomskådar det?

- Kanske hamnar man ibland i helt fel sammanhang, och det är då folk drar öronen åt sig…? (Och kanske är dessa "felaktiga sammanhang" fler för oss aspergare - läs avvikare - än för "normala"?)

Intressant… BusHanna, det vore skönt om jag hade haft samma möjlighet till denna öppenhet som du har, och det är glädjande att folk är nyfikna och respektfulla. :-) Jag har dock aldrig haft någon diagnos (och har fortfarande inte) …och har relativt nyligen blivit medveten om vad Aspergers syndrom handlar om…så vid mina tidigare tillkortakommanden i livet har jag egentligen inte haft en susning om varför jag inte lyckas i olika sammanhang, och förmodligen ingen annan heller. Så därför har jag inte kunnat vara öppen med vilka besvär och problem jag haft, eftersom jag inte själv kunnat "sätta fingret på det" så att säga. I nuläget inser jag att det mycket väl skulle kunna vara så att jag skulle kunna ha blivit något hjälpt av en "diagnos" av något slag, troligtvis AS, men det förändrar inte det faktum att vissa ändå, som du så bra uttrycker det Varulv, "drar öronen åt sig". Och det trots att man varit vänner en tid, och således känner varandra hyfsat väl. Så diagnos eller inte…öppen eller inte…så är det ändå så att det är något som gör att jag blir avpolletterad förr eller senare…och jag vet inte heller varför. Jag brukar ha relativt lätt att få kontakt med vissa människor, och kan även "spela med" i det sociala spelet (ett tag iaf) och tom ha roligt. Så jag har inga tydliga besvär med sociala sammanhang, även om det ofta blir jobbigt efter en stund om det handlar om större sällskap där jag kanske inte känner alla. Jag får också ofta intrycket av att folk uppskattar att jag är ärlig och att de också har förtroende för mig…men jag har svårt att tro att det skulle vara så att de från början skulle vara ute efter att stjälpa mig. (Jag hoppas att du Varulv inte heller tror det egentligen.) Skulle det kanske kunna vara så, att man kanske inte kan vara tillräckligt intressant, tillräckligt länge, som en palett med färger som saknar ett antal nyanser…då kanske man upplevs som trist i längden…? Jag har ingen aning egentligen, det var bara nå't jag kom på nu… Som vanligt så svamlar jag lite nu, skillnaden denna gång är att jag ändå är förhållandevis pigg och klartänkt mot vad jag brukar vara…även om det inte verkar så ;-). Skönt att få ventilera lite iallafall! Ni är fina människor…och goda bollplank. :-)

Hmm…första tanken som slog mej när jag läste detta…var att "vi" (AS:are) inte är lika "formbara" som andra är!?

Kan ju bara tala för egen sak och jag har upplevt detta ett par gånger. De flesta vill ju ha något av en…hjälp med det ena eller det andra…när det passar dem…och framför allt…som de passar dem. Helt enkelt fylla en funktion i deras liv! Själv är jag ju inte hur "formbar" som helst, för mina rutiner och principer är ju A och o i mitt liv!

Mina egenskaper kallas ofta för "charmiga"…men jag har ju insett att dessa egenskaper också kan vara provocerande för andra. Vilket gör att andra blir osäkra på mej och tar avstånd. Detta tolkar jag som en svaghet från deras sida…inte att det skulle vara "fel" på mej. Det är ju ett tillkommakortande för dem!!

Jag har lyckan att ha vänner som funnits där i många år (den äldsta i hela 31 år!) och jag önskar verkligen andra denna lycka!!! :)

Hmm…nu glömde jag vart jag var på väg…men det kanske kommer sen! ;)

Kan inte säga att jag hanterar det.Kan bara säga att jag undviker att utsätta mig för sånt så mkt som möjligt.Jag orkar inte helt enklet,Det tär på mig för mkt och jag har inte den enegin att lägga på utomstående folk.Sen e jag oxå något utav en ensamvarg så jag kanske inte lider så mkt?Det är ju så att i mitt liv jag lever nu är dt jju inte så mkt jag som tar skada,utan det e den som vill ha en realationen med mig som tar skada.Och jag undviker att skada folk så långt jag kan.

Och jag är absolut inte öppen med mina diagnoser.

#3

"kan även "spela med" i det sociala spelet (ett tag iaf) och tom ha roligt. Så jag har inga tydliga besvär med sociala sammanhang"

Jo, att "spela med" i sociala sammanhang, det känner jag ju igen. Just det, är det, anser jag, som ger upphov till de sociala problemen: att man spelar med, och inte - som NT - umgås naturligt med sina medmänniskor.

#4

"första tanken som slog mej när jag läste detta…var att "vi" (AS:are) inte är lika "formbara" som andra är"

En intressant tanke! Så kan det nog mycket väl vara. Vi aspergare har i regel rigida personligheter, vi liksom är som vi är; äger stabila egon. Oss ändrar man inte på så lätt! Själv blev jag klassad som "envis" av mina föräldrar som barn. - Vilket inte per automatik behöver betyda att NT är mer formbara, anpassningsbara. Det kan istället förhålla sig så, att samhällsklimatet är mera anpassat efter deras sätt att vara. (Ty de är ju i förkrossande majoritet.)

#5

"jag undviker att utsätta mig för sånt så mkt som möjligt.Jag orkar inte helt enklet,Det tär på mig för mkt"

Tragiskt, att du har kommit dithän, Svea, att du inte finner det ens värt att försöka tackla de sociala problemen. Alltför många av oss hamnar där förr eller senare, verkar det som. Men det är också just därför, som denna tråd kom till, för att om möjligt hitta konstruktiva vägar ut ur detta gissel …

Flyttar över innehållet i senaste inlägget i tråden "AS" av zatanica:

" 

Efter att jag slutade gymnasiet så uppfann jag en term för det där att man trillar ur det sociala eller vad man ska säga. Man har helt enkelt ett bäst före datum på vänner mm. På gymnasiet så lyckades jag plattsa in i en grupp med folk som jag kände mig som en del i men sedan ett år ca efter så vipps va alla borta när man slappnat av. Samma sak innan och efter, mitt bästföredatum på vänner verkar vara ca 3-4 år, på arbeten max ett år.

"

Hoppas att du accepterar, zatanica!

Ja det är underligt det där, vad man än har provat på genom alla år man levt för att få passa in och vara en del av allt så har man på något underligt vis alltid misslyckats eller blivit genomskådad att man spelar ett spel eller vad det nu kan vara.

Men nu kanske man har fått en förklaring på det hela, önskar så att man kunnde få vara öppen med att man är den man är och inte går att ändra på. Känns som det kan vara som någon skrev att folk med AS är mindre formbara för vi är redan färdig formade skulle jag tro. Man är den man är och förstår inte varför man inte skulle kunna få vara det.

Har hela livet tyckt att alla ska få vara den dom är, men det har inte alltid mötts med förståelse eller blida ögon, villket jag aldrig har förstått.

Önskar att man kommer kunna vara öppen med den man är i framtiden.

#8 Jag tror - och hoppas - att vi har framtiden för oss, zatanica!

Kram

Tack varulv, du fick ett stort leende att spridas över mina läppar. :)

Ja, zatanica, jag håller med dig, jag vill också säga tack till dig Varulv, för de positiva orden…och för att du skapade denna tråd. :-) Det har nämligen varit en STOR svårighet hela livet att just hantera allehanda tillkortakommanden. Det finns egentligen massor att skriva här…men jag återkommer…hinner inte mer för tillfället. Stor kram till er ALLA!