Nu är jag förbannad...!!!
Min utredning på neuro har hittills gått väldigt smidigt, vilket jag är otroligt tacksam för. Tyvärr kan jag inte säga det samma om sonens utredning på BUP. Sedan vårat första besök där har allt bara strulat och nu har jag tappat tålamodet.
På det första besöket ville psykologen att jag och pappan skulle berätta varför vi var där och vilka svårigheter våran son har… vilket kändes otroligt obekvämt med tanke på att sonen var med på mötet. Sådant anser inte jag att man diskuterar inför en 8-åring med dåligt självförtroende/självkänsla, han har inte den sociala mognaden att han själv förstår alla sina svårigheter än. (Första besöket var i våras.)
På det andra och tredje mötet var det bara jag och pappan, dessa möten fick ändrade tider två gånger om pga felplanering från BUP´s sida. På det tredje mötet fick vi dessutom helt plötsligt en ny psykolog eftersom den andra skulle vara mammaledig. Kunde dem inte ha gett oss den andra psykologen från början då? Nu måste ju sonen lära känna ännu en ny person, vilket är en av hans svårigheter.
På det fjärde mötet var det tänkt att jag och pappan skulle prata med en utredare och sonen ska träffa psykologen ensam. Nu insåg också BUP att det kan bli svårt med tanke på att det är en psykolog som sonen aldrig har träffat, vilket innebär att det fjärde mötet bara blir ett "lära-känna-den-nya-psykologen-möte". Detta möte var bokat till mitten av oktober, men pga dubbelbokningar från BUP´s sida blev det flyttat till slutet av november.
Nu har vi fått tre tider till för utredning, i slutet av januari/början av februari?!?! Utredningen skulle egentligen ha dragit i gång ordentligt i mitten av oktober, men pga felplanering och dubbelbokningar m.m verkar det nu bli först i slutet av februari. Jag är så arg att jag kokar inombords nu!
Jag var bara tvungen att skriva av mig lite… vet inte vad jag ska göra av min ilska… att åka ner till BUP och vända upp och ner på stället verkar inte vara ett lämpligt alternativ… eller?
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
hmm, dags att börja fundera på en insändare i tidningen?
totalt oacceptabelt!
Eh.. Vi hade FYRA möten bara om dottern utan hennes närvaro. Hon själv var med en annan som bedömde henne vid lek etc. (Dock 8,5 år)
Verka mysko att dem gjort så.. Ring till någon högre och hör ?
Jag vill ju visa mitt missnöje på något sätt… jag vet bara inte hur? Jag har själv otroligt svårt för att ta sådana här saker på telefon eller muntligt, jag får tunghäfta och blir bara frustrerad. Jag har mycket lättare för att uttrycka mig skriftligt… men till vem skriver man?
Kurator, skriv mail och skriv sen ut ?
Är det till personen, så hade jag gjort samma, lämnat brevet och sen sagt upp bekantskapet.
#1
Otroligt!! Å andra sidan är jag inte förvånad. Jag har hört så mycket negativt om BUP i allmänhet och har även egna dåliga erfarenheter därifrån.
Min mamma ringde BUP när jag var djupt deprimerad som 16-åring, men de vägrade oss låta komma dit utan min narcissistiska pappa, som varken jag eller mamma hade någon kontakt med. Men nej, han var tvungen att följa med eftersom båda föräldrarna var vårdnadshavare. Det slutade med att vi satt där alla tre, pappa vägrade prata med mamma utan låtsades som om hon inte fanns och den mesiga, totalt opsykologiska, psykologen lyssnade BARA på mina föräldrar och pratade över huvudet på mig, trots att jag faktiskt var 16 år. Usch, jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det!!
Jag hoppas att det till slut går bra för er och att utredningen går till på ett bra sätt!!
Ojda.. Se de blev lite fel i mitt huvud där… Men jag menar skriv brev till den högre på sjukhuset, sen byt personer etc.. Man kan ju gå privat med nu i vården.
I dag har vi varit på det där "lära-känna-den-nya-psykologen-mötet" på BUP. Det gick faktiskt bra även om sonen inte hade träffat henne tidigare.
Mötet hölls i ett rum fullt med olika leksaker och aktivitetsredskap och sonen visade verkligen sitt "rätta jag". Det första han gjorde var att fastna vid ett stort dockskåp, sedan hittade han bilarna, och boxingsäcken med boxhandskarna (som han gick lös på rejält), och skrivtavlan på väggen, och sandlådan, och en ribbstol/stege på väggen och "puffarna" plus ett gäng andra grejer som han drog fram… på 15 minuter lyckades han vända upp och ner totalt på det välstädade rummet… haha.
Sedan frågade psykologen om han kunde tänka sig att gå till ett annat rum med bara henne… det funkar aldrig tänkte jag… men sonen sa glatt ja och knatade i väg.
Jag lyckades få ur mig min irritation över att utredningen drar ut på tiden, och som tur var verkade psykologen förstående. Förhoppningsvis kan hon fixa nya tider för resten av utredningen.
Starta ny diskussion