Hejsan!

Jag är en 24-årig tjej som efter ett liv med ett stort mått kaos, depressioner, jobbmisslyckanden m.m. äntligen fick mina diagnoser - Aspergers syndrom och DCD - i mars 2011. Nu går jag regelbundet hos en arbetsterapeut som hjälper mig med att få struktur i vardagen, samt skriver "bruksanvisningar" för hur man gör olika saker, t.ex. städar badrummet. Jag går också på stödsamtal hos min kontaktperson på psykiatriska mottagningen varannan vecka. Vi pratar om det som för tillfället är jobbigt, svårt och om jag råkar ner i en svacka så känns det bra att veta att det finns någon som kan hjälpa.

Jag har även viss hjälp av medicinering. Jag tar 100 mg Sertralin (SSRI, antidepressiva) varje morgon vilket minskar min sociala fobi och min sjukdomsparanoia. Samma medicin gör också att jag inte blir lika trött av sociala situationer.

Om ångesten blir för stark tar jag ett ångestdämpande preparat som heter Lergigan, och i perioder äter jag även Circadin (melatonin) mot sömnstörningar.

Jag har, efter ett halvårs kämpande, äntligen blivit beviljad aktivitetsersättning från Försäkringskassan t.o.m. juli 2013. Fram till sommaren/hösten ska jag vara helt "ledig", därefter ska jag försöka arbetsträna 2 timmar/dag. Var vet jag inte än, jag får fundera på det.

Tidigare var jag tjejen som drömde om en karriär. Jag pluggade och pluggade, jobbade och jobbade men allt gick bara i stöpet, jag mådde allt sämre och har "gått in i väggen" tre gånger. Fick jag inte sparken så slutade jag för att jag helt enkelt inte orkade. Detta, tillsammans med att jag inte hade någon som helst koll på pengar, gjorde att jag kom in i en ond cirkel med obetalda räkningar, impulsköp och skulder hos Kronofogden. I och med mina skulder har jag förbrukat mina chanser till ett tryggt hyreskontrakt utan sitter nu i ett svartkontrakt. Jag trivs underbart bra i området och killen jag hyr av är schysst, men oron för att bli påkommen etc finns ju där.

Tack vare arbetsterapeuten har jag, sedan ett tag tillbaka, mycket bättre koll på min ekonomi, jag är inte på långa vägar lika impulsiv, jag har lärt mig att se vad jag har råd med, och jag börjar lära mig att planera. Hos kontaktpersonen pratar vi mycket om andra problem, de problem som inte rör det praktiska utan det sociala, det känslomässiga, ångesten osv. Jag är så glad att jag ÄNTLIGEN fått veta vad det är för "fel" på mig och att jag får hjälp och blir tagen på ALLVAR!