Tänk på en annan sak, tex byt ut det till att vara homosexuell, min bror sa det att varför ska jag inte berätta det när det är jag det handlar om, mitt liv och hur dan jag är. Så med diagnos, fungerar på samma sätt, det är vem du är. Sen kan man alltid innan ett samtal så ta ut lite info om diagnosen som dem kan sitta med och läsa medans du tala om det. Dom kanske redan känner någon annan med något med. Är ganska vanligt.

En nära riktig vän är det om han/hon kan ta dig som du är, mer eller mindre. En ADHD-diagnos tycker jag att en vän ska kunna hantera. FÖr det är ju som du är. En diagnos är bara ord på varför du har en del drag som du har.

Om du kan vara dig själv med någon så spelar det ingen roll i praktiken, eller?

Jag skulle nog ninte berättat det förrän det var läge att göras det, att berättandet om diagnosen skulle tillföra det aktuella samtalet något.

Typ om dina vänner undrar varför du inte mötte dom vid lunchen i måndags, då kan du berätta om dina problem som gör att du inte klarar av att vara i skolan så ofta som du borde.
Eller om ni pratar om skolarbete, lektionerna eller läxläsningen så kan du säga att du tycker det är jobbigt att fokusera på lektionerna pga. att du gar ADD.

Skulle någon berätta det helt apropå ingenting och ha papper med sig utskrivet skulle jag nog tycka att det vore lite konstigt. Skulle nog fundera över vad personen ville få ut av att berätta det för mig, när det inte var relevant för varken vår relation eller det vi pratade om.

Jag har berättat om min ADHD för ett par personer, men då har det varit relevant för samtalet och för att kunna förklara varför jag har svårigheter med just det vi pratade om.

Tack så mycket för svaren! Jag själv skulle kanske bli lite besviken om min nära vän inte hade sagt till mig men ändå respekterat dens beslut men det börjar rubba min vardag. #3, just det du sa, det är just så att jag missar att ringa, eller blir sen till träffar vi bestämt och der värsta är att jag glömmer det jag får höra i förtroende (tex. om de har vart med om någonting och vill ha råd så kommer jag inte ihåg så mycket om vad de sa nästa dag). Jag vet inte vad jag ska säga till dom eftersom att jag inte vill ljuga och skylla bort mig på någonting. MEN jag vill INTE att de ska känna att de behöver tänka på det, alltså säga saker annorlunde eller tänka, de det kan v inte göra för hennes ADD. Fast jag inte vill, och fast känslan är 1% av 10000 så finns det ju en chans att vi bryter upp som vänner och det kan komma ut. Jag vill INTE att mer än nödvämdiga ska veta (just nu). Jag vet att tanken är hemsk men efter mina erfarenheter så måste jag ha tanken i bakhuvet och jag vet, det är inte rättvist att dra alla under samma kamm. Känner mig grymt kluven!

De är dina vänner nu- och det ökar dina chanser att fortsätta varavänner om de får veta varför du gör vissa beteenden. BDu är ju fortfarande du? :) Man kan alltid mista en vän, det betyder ju inte att de msåte börja snacka skit och sprida alla dina hemligheter. Man glider kanske isär, slutar bara umgås. Om de skulle börja säga elaka saker eller sprida det- så är det ju de som beter sig otroligt dumt och elakt. vi är det vi är.

Okej, försöker få ett bra tillfälle och berätta det på få se om det blir av. tack så mycket för alla svar ! :)

Knske hemma hos dig, tillsammans med din mamma? :) Så de kan ställa frågor och förstår att det är på riktigt.

ja men det känns på ett sätt som att det vore skönt men ändå som att dom kommer tro jag är döende och sen ba, men jaha..

var nära idag, pga akut sjukhusbesök för mig men det känndes fel. men jag tror att det kan bero på att jag kanske inte "fattat det" själv än. :)

Lycka till :)

Jag har berättat för dom flesta runt mig. Ingen har "tagit det illa" Men vissa vill/ kan inte acceptera att jag har en diagnos.

Lite som att det som inte syns finns inte. Eller som min pappa sa Jo men vi har väl alla lite bokstäver….

Jag sa bara som det var -Jag har ADHD och det är skönt att veta. Jag vill ni ska veta det. Vissa har frågat lite hur det är och så. Vad ADHD är vad mina problem är. Men alla tog det bra

För mig var det skönt att äntligen ha ett ord på vad som skiljer mig. Men för dom runt omkring spelar det nog ingen roll.

För mig tycker jag inte att det är en så stor grej, ärligt talat. Nån har fibromyalgi, nån har migrän, en är deprimerad och nån har AS eller ADD. Öppenhet och upplysning kan ta bort mycket fördomar och "Uuuuhh" kring diagnoser. Vi är bara lite annorlunda, that's it.

Jag respekterar dock att alla inte upplever eller ser det så.

Hur har det gått för TS? :)