

Jag vill inte vara negativ men hos mig har det bara blivit värre.
Fast med ett högre medvetande och det gör mig jävligt illa …
Ja, jag är inte alls säker på att det generellt blir bättre, men för endel blir det kanske det. Det finns väl olika teorier om vad det beror på - konstant negativt bemötande pga beteendestörningar som barn (psykologisk förklaring) eller hjärnans struktur och funktion (biologisk förklaring).
Jag måste då säga det generellt att på 60, 70 & 80-talen ansågs ju allt möjligt ha psykologisk förklaring. Man ansåg att schizofreni berodde på mammornas attityd till barnen, likaså autism. Herregud, vad mycket föräldrar har blivit beskyllda för, vilket lidande. Senare har det ju visat sig ha ursprung i hjärnan. Fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom var inbillade saker (vilket har visat sig fel - de var bara svårdiagnosticerade). Nu har man ju börjat hitta diagnostiska hjälpmedel för sådant.
Jag tror att mycket av ODD kan ha sitt ursprung i hjärnans funktion.
BMTech, menar du att du har dåligt samvete när du säger att det gör dig jävligt illa? Jag hoppas inte det. Ju mindre skuldbelagt något blir detso lättare blir det att hantera. Men det låter ju väldigt jobbigt för dig.

Jag vet faktiskt inte varför jag mår som jag gör…
Orkar inte ta tag i nånting och har grym ångerst över det.
Är inne i en ond cirkel där ångerst förder ångerst och nu jag är klar med att detta är ett handikapp för mig som jag inte vart medveten om innan utan bara anat så känns det inte lättare att kämpa och försöka va normal.
För det känns som jag kämpar mott nått jag inte kan rå över nu.
Allt är mörkt.
Men för att återgå till topic så är jag lika hyperaktiv stirrig glömsk ostrukturerad som jag alltid har varit.
Jag bara mår så mycke sämre av det.
Det finns inget mellan läge på mig.
Av eller på är det som gäller känns det som..
Jag tycker nog inte att du ska behöva ha det. Det låter ju som att du har påbörjat din utredning. Själv känner jag också att det går alldeles för långsamt och att jag borde göra något, och jag tror att det känns så fastän den långsamma processen av en utredning ändå är igång. Du har det väl helt enkelt bara ännu jobbigare än de flesta.
Du kanske behöver tänka på att mycket av processen i utredningen är att saker måste få tuggas igenom och sjunka in, hur än jobbigt det nu är. Jag tycker inte att du ska kämpa för att verka normal. Jag tycker du ska ta denna tid till att utforska och uppmärksamma hur du som unik individ fungerar, så att ni sedan kan utgå ifrån det för att förbättra din situation senare.
Jag är ju ingen expert, det är bara vad jag själv skulle göra.

Men betyder det då att ODD och asocial personlighets storning är samma sak?
Jag uppfattade p vår son psykolog att ODD kan, om man inte får ordning på det, kan utvecklas till OCD, och nr jag läste på nätet verkar det som att ODD diagnosen gäller barn under 15, och att OCD kräver mera våldsamma drag for att uppfyllas, har jag missupfattat?
Min son har ADHD och ODD, sen starka drag av asperberger, han är väldigt trotsig, arg, har slagits väldigt mycket (framfor allt me mig som mamma) uttrycker hot om att dod tex sin syster och pappan i ett familjehem. Han har även ett starkt självskade´beteende och är grymt uttåtagerande. Han fyller snart 14.
Måste bara fråga är inte odc-a socialpersonlighets storning-psykopat samma diagnos me olika namn?
Nu är jag inte riktigt säker på om jag fattat rätt men OCD och ODD är väl två helt skilda saker och inte alls samma sak.
OCD är det samma som tvångssyndrom och ODD är trotssyndrom
Är OCD samma sak som socialpersonlighetsstörning? Psykopat är inte det samma
Vet att det finns en tråd inne på psykologi.ifokus som handlar om vad en psykopat är. Ska se om jag hittar den igen så kan jag länka dit

Tack, såg att jag blandat ihop de, e en ny diagnos for mig.. Tack for länken, ska kolla in den.
#10 Vassego, hoppas du hittar vad du söker 

#3 & 5 Känner så väl igen mig i det du skriver. Jag tycker också att allt blivit sämre med min vuxna medvetenhet om att jag inte fungerar som andra, att jag inte räcker till och kan vara sådan jag vill och som andra förväntar sig. Det är nu jag fått ångest över det, innan skyllde jag allt på mina föräldrar eller så reflekterade jag inte alls. Dessutom har mina problem ökat kraftigt med mitt vuxna ansvar för hem och familj.
Har du gjort någon utredning? Spontant tror jag att det är just kämpandet man skall lägga ner.
Du skriver att "För det känns som jag kämpar mott nått jag inte kan rå över nu." och jag tror det är just det som är poängen, man kan inte kämpa mot det omöjliga.
Man måste ge upp lite, slappna av och försöka att inte kräva av sig sådant som man inte kan. Istället måste man anpassa omgivningen efter sina behov. Tyvärr klarar jag inte av det själv, men har i vart fall börjat tänka så.
Kram
Hej!
Trotssyndrom blir inte antisocialpersonlighetsstörning (efter 18 år) utan det kommer av uppförandestörning. Trotssyndrom är ingen störning utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder och ligger inte i personligeheten.
