Jag har VÄLDIGT dåligt minne , både korttidsminne och långtidsminne. Jag kan inte påstå att jag minns något från min barndom, det mesta jag vet har blivit återberättat.

Frågar någon vad jag har gjort i helgen, så har jag väldigt svårt att minnas. Måste tänka en stund. Och då kan jag ha haft en jätterolig helg. Men jag minns helt enkelt inte.

Så 6 månader låter länge i mina öron, xD

#0 Känner med dig.

Själv fungerar jag ungefärnt såhär (och har alltid gjort [vilket jag också har varit medveten om i princip alltid]):

Den närmaste tiden bakåt brukar vara ett sammelsurium för mig - jag talar då om säg några månader bakåt eller så. Sedan liksom klarnar det upp successivt - liksom placeras om, från korttidsminnet till långtidsminnet typ. Och väl där, så är minnesintrycken fastetsade mer eller mindre för all framtid.

Därav minns jag i princip allt som hänt mig. Ända ner i fostertillvaron. Detta brukar det emellertid inte vara så många som tror på, tyvärr. Icke desto mindre så är det faktiskt sant.

Inte långt alls. Kommer knappt ihåg vad jag gjorde förra månaden ibland 

Men vissa specifika händelser, som konserter och liknande, kommer jag ihåg. Kommer fortfarande ihåg vilken sida Takanori hade Union Jack på abingdon boys school konserten 09, men vad mer jag gjorde det året, utöver att även se An Cafe och Miyavi, har jag ingen aning om..

Precis, enskilda händelser kommar man ju ihåg men ja det är svårt att minnas allt annat.

Jag skriver "dagbok" sedan många år tillbaka. Det började med att jag hade svårt att komma ihåg vad jag gjort på helgen när kompisen frågade. Insåg att korttidsminnet var helt värdelöst.

HH

Jag minns rätt så bra vad som har hänt längre bak, senaste veckan ligger i dimma.
Jag har rätt mycket social ånget, en del i det för mig är att min hjärna hela tiden återberättar saker jag har gjort och sagt och upprepar alla fel jag sagt. Det gör att händelser och konversationer som rört mig sätter sig rätt hårt. Repetering behövs ju för lärande..

Men saker som vad jag åt till middag, vad en film handlade om, hur folk ser ut eller sånt som bara är onödigt att minnas minnst jag inte.

Jag lever ofta i en dimma, inuti mig själv är allt klart och det minns jag, utanför mig själv är det värre.

#6 Jag måste ändå säga att jag känner in rätt väl hur du fungerar, Zaphix. För en utomstående kan din beskrivning verka obegriplig, men tja, iaf så är det för mig i princip begripligt det du säger.

Vad gäller sociala skeenden, som jag varit med om på dan, så är jag likadan som du, att det måste analyseras in i minsta detalj sedan (det vill säga på eftermiddagen-kvällen-natten). I bästa fall är det färdiganalyserat morgonen därpå; annars "lagras" det till nästkommande helg el. dyl. Men det måste alltså analyseras. Något annat är inte möjligt. Skulle det o-analyserade hopas, då mår jag allt mindre bra, och till slut blir det i så fall "time out" för mig. Jag behöver således "egentid" i rätt stor måtto.

Och vad ska jag med "egentiden" till? Som sagt, analysera de sociala upplevelserna. Kan jag inte analysera tillfredsställande, så blir där en "klump" kvar, vilken på sikt däckar mig.

Alternativet till social interaktion, med därtill hörande analys, är isolation från den sociala verkligheten. Då mår jag prima. Liksom du, Zaphix, så upplever jag allting väldigt klart och sunt, bara jag får vara ifred från social interaktion. Så det sistnämnda är en alternativ väg för mig.

Oj vad jag känner igen mig i de flesta beskrivningar här. #7 Och Varulv, det där du skriver om att analysera händelser, och behov av mycket egen tid, stämmer klockrent för mig också! Det kan nog vara så att om jag inte får det behovet tillfredställt så kommer jag håller inte ihåg saker lika bra. På sätt och vis har jag mycket bra minne, och kan i vissa fall redogöra för vissa saker i detalj, men om jag börjar fundera över vad jag gjorde t ex förra veckan eller månaden så får jag allt fundera ett tag. Som sagt så är det vissa händelser, eller t ex en resa jag gjort en viss period som jag minns väl…men exakt vad jag gjort under resan kan jag inte redogöra för…även där bara vissa händelser som jag minns klart (ibland endast med lite påminnelser). Samma sak när det gäller barndomen…vissa saker är helt tydliga för mig, vissa minns jag först när det återberättas för mig, och vissa minns jag inte alls fast det är sån't som jag borde minnas när jag får det återberättat. Jag har tydliga minnen från ca två års ålder, och kanske tidigare, men som sagt, bara vissa saker. För närvarande "tappar jag bort" mer än jag brukar, och jag gissar själv att det har med stress att göra. Har ingen diagnos ännu, men gissa vad….. Jag har ÄNTLIGEN FÅTT TID TILL UTREDNINGEN!!! :-) Bara ett par veckor kvar nu innan den sätter igång! Lite nervöst är det förstås. (Lite OT kanske, men ändå…)

Varför minns  typ alla här långt bak i tid, men att de flesta av händelserna som har hänt nyligen ligger i dimma?

Jag minns int något av det.  Kan det vara för att jag är för ung än eller?

Kan det visst det, Emaljoh4.  Ung och frisk i huvudet kanske? Medan vi andra uppvisar sympton på begynnande senil demens…  (iofs inget att skämta om!)

#10 fast om jag är ung och frisk i huvudet borde jag ju minnas eller?

Ja lite borde du ju ändå minnas…

Ibland kan minnesstörningar bero på förträngning av obehagliga upplevelser.

Men samtidigt så lär det vara så att långtidsminnet upplevs som att det blir allt bättre med åren - inte minst hos senildementa, men även hos gemeneman överlag skulle jag tro.