Hej LoTuss!

Prata exempelvis med mej, vetjag! Jag är aspergare som du. Och känner också till av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att etablera kontakter just aspies emellan - det blir ju liksom ett dubbelt filter där…!

Och att alla är sociala här på detta forum är väl en sanning med modifikation. Folk (inklusive du och jag) kan säkert framstå som sociala här, men IRL är vi det inte i lika hög grad.

Personligen vill jag väldigt gärna ha kontakt med just aspergare. Härinne finns många med AD(H)D, och dem är det relativt lätt att samspråka med. Och jag vill säga: Vad vore livet utan ADHD:arna för oss med AS…!? Jag älskar mestadels ADHD:are, ty de ger mig det sociala komplement som just jag behöver.

Vilket inte alls hindrar att jag inget hellre önskar, än att få riktigt bra kontakt med någon/några aspergare. Väl medveten om att det är jättesvårt. Men det måste gå!

- Kan inte du och jag pröva riktigt ordentligt, LoTuss!?

Kära du, som känner dig trött och uppgiven!

Kram från mig till dig! Jag har precis fått höra i en första bedömning att jag är en ASare och jag mår fruktansvärt dåligt emellenåt.

Jag kan bara säga att jag känner med dig-du är inte ensam!

Jag

jag tycker du platsar här på Bostavsfolk och sen har vi ju något gemsamt en bostavsdiagnos

en stor fördel med nätet och forum att man själv väljer hur aktiv man orkar vara och om man bara vill läsa eller vara mer aktiv och skriva inlägg m.m

själv har jag ADHD men har så ändå så himla svårt med det sociala och orka umgås med andra

Kuddrummet det där förstår jag ingenting av heller  och det känns jobbigt och konstigt att man ska leta upp någon speciell och skriva privat meddelande eller hur det nu är att få tillgång till det 
och är man väl där så ska man väl berätta en del om sig själv men hur tusan ska man då våga skriv något privat om sig själv?

det är inte alltid som man mår bättre utav besök på Psyk tror nog det kan variera en hel del

Jag är inte så anonym här, känner ett par IRL som håller till på iFokus, även om det är andra sajter. Man vet aldrig vilka som läser, och eftersom jag är så icke-anonym på andra ifokus-sidor så vill jag inte skriva känsliga inlägg så att alla kan läsa.

Privat för mig är just det jag inte kan dela med mig av öppet till alla jag känner, så det tar jag i Kuddrummet.

Jag känner mig också utanför och fel överallt. Även på forum såhär.

Orkar inte skriva så mycket mer nu, men jag har både ADHD och AS diagnos (bland annat)

Jag är anonym här tror inte ens jag angett namn osv.

Ang träffa folk IRL, du kan inte få gå på öppenvården? Har de några grupper eller utbildningar eller terapier där det är lagom stor grupp?

Eller har du något intresse du brinner extra för där du kan träffa vänner?

Har AS och ADD, inte social för fem öre men jag har ett brinnande intresse för smyckestillverkning och design vilket kastar in mig i sociala situationer hela tiden.

Men jag blir trött, kopiöst trött… Jag har helt slutat vara med på marknader, dels för att jag är less på att folk stjäl min design och sen massproducerar den och säljer till extrema underpriser och dels för att jag då måste le och vara glad i tre dagar… vilket leder till att jag sover i en vecka efteråt… med undantag för rök/piss/vatten pauser.. sen tillbaka till sängen.

Då säljer jag hellre mina alster på Etsy till det pris dom är värda och skiter i marknaderna.

Kuddrummet är bra för där kan man skriva allt som man inte vill ska vara sökbart. Och ibland blir det mycket… Jag är på väg dit själv nu.

Varulv är en mycket trevlig prick (hahaha, fult uttryck men. ) att prata med!!

#8 Som vanligt slickar jag i mig allt beröm som du öser över mig, Emaljoh4.

#9 Hihih, du är rolig du!!

#10 Tack, Emaljih4! Hoppas att du har och får fortsättningsvis en bra lördag!

Jag bli oxå utmattad av möten etc när det är folk med så. Tips: kanske du kan ha dialog via chatt, sms eller telefon ? De har jag och de fungerar skitabra :)

Tack för alla svar!

Det jag känner mest här på iFokus är att alla verkar ha sån koll på hur allt går till: Hur man skriver, var man skickar olika inlägg mm. Och precis som IRL så har jag MYCKET svårt att göra någonting jag aldrig har gjort förut. Under årens lopp har jag missat mycket och däremellan diskret hakat på när någon skulle tanka bilen t.ex, för jag hade ingen aning om hur man skulle göra. Hellöjligt, men jag visste inte var man skulle gå, vad man skulle säga mm. Jag var rädd att bara (i vanlig ordning) få panik och rusa ut därifrån… Gick även på en folkhögskola för några år sedan. Där sa de att vi fritt fick använda poolen som fanns där. Trevligt - men… Var gick man in? Var fanns omklädningsrummen? Jag vägrade/vågade inte bara gå in någonstans och söka mig fram. Eller ännu värre, fråga någon. Jag har missat mycket pga sånt och det känns bittert på ett sätt.

På samma sätt känner jag här på iFokus. OK att man skriver, men jag är uppenbarligen så socialt inkompetent att jag inte ens vet hur man får virituella vänner?!?

Men tack Varulv för att jag får prata med dig.  Jag ska göra ett försök.

Men allt ÄR verekligen jobbigt när man känner att man inte klarar enkla saker som "alla" andra klarar av. Jag menar, jag har ben, så jag kan gå. Jag har både en mun och fungerande stämband. ÄNDÅ kan jag inte gå dit jag vill alla gånger. Jag sitter liksom fastlimmad i marken. Eller jag borde kunna prata med vem som helst, eller i varje fall med folk jag känner hyfsat. ÄNDÅ så sitter jag mest tyst. Jag känner hur orden vill ut, men det går liksom inte… Jag måste dessutom ha en "lucka" av tystnad för att kunna bryta in, men den luckan kommer sällan. Eller så tar någon annan till orda före mig. Och strax har de helt bytt samtalsämne. *suck*

Läste oxå något i en bok om AS nyligen, som gjorde mig ännu mer förvirrad och uppgiven. Det gällde ögonkontakt, något som jag tycker är mycket jobbigt. Jag har förstått och lärt mig (tvingat mig) att se på folk när jag eller de pratar. Sedan försöker jag räkna ut när jag tittat lagomt länge. Allt det gör att jag både blir utmattad och har svårt att höra allt som sägs. Jag skulle personligen helst prata med folk i en gammaldags biktstol.

Men nu läste jag några ytterligare anvisningar, som för mig var helt nya. Om man tittade för länge ansågs man aggressiv (något jag nyligen gjort mig skyldig till har min äldsta dotter påpekat, då jag vid ett möte visst "stirrat" på en person, som enligt henne då verkade bli nervös. Jag såg det bara som artighet - han pratade och jag såg då på honom under tiden). Sen, om man ser folk i ansiktet istället för i ögonen - då är man intresserad av vederbörande. Hjälp! Hur många har trott att jag på något vis flörtar med dem?? Sen, när man väl såg bort så om man tittade åt sidan så var man oärlig. Om man titade ner var man blyg… *SUCK* ÄNNU MER ATT HÅLLA REDA PÅ!

Ja, jag skriver väl inte så ofta (är inte inne så ofta), men när jag väl gör det så blir det visst lite längre…

#13: Känner igen mig mycket, dock blivit bättre för mig, vet inte hur det blivit så bara.

Kanske kan hjälpa att läsa att det så många som har samma problem som dig, många fler än du tror. Det är okej att inte veta hur man ska bete sig, alla är olika och inget är fel.

Förstår hur jobbigt och svårt allt känns för dig, tyvärr kan jag nog inte skriva något som gör att det känns lättare.

Skriv gärna inlägg här, av de inlägg du har skrivit så visar du att du visst kan skriva bra inlägg. Du vet ju hur man gör.

#13 Det första du skriver om, LoTuss, att inte klara av enkla saker, känner jag mycket väl igen men vet samtidigt av egen erfarenhet att det till en rättså stor del kan vara en vanesak. Genom att jobba emot det inneboende motståndet mot att "kasta sig in i det okända", kan man tvinga sig till att klara sig i olika situationer - och osäkerheten minskar allt mer.

Men visst är jag ändå ständigt värdelös på att "fiffigt lösa små praktiska problem" - jag fungerar helt enkelt inte inom det våglängdsspektret. Men en viss "charm" har jag märkt att omgivningen ändå tillskriver ett sådant lite tafatt och hjälplöst beteende, så en gnutta tolerans tycks ändå finnas där…

Så det där med hur man ska titta folk i ögonen, ja det tycks vara en hel vetenskap - som vi aspergare dessutom förmodligen är fullständigt utestängda ifrån. "Ansiktsblinda" även i den bemärkelsen, således…

Haha, jag vet att det gått lång tid … men det här var ett så intressant ämne …

… som #15 Varulv säger här ovan: det är bara charmerande med lite tafatthet … Allt som får andra människor att känna sig bättre brukar gå hem; då kan de få visa hur duktiga de är när de hjälper till …

Själv är jag egentligen vansinnigt blyg. Så blyg att jag innerst inne inte vågar någonting, av skräck för att jag skall falla död ned av blygsel.

Som barn vågade jag aldrig ställa frågor till främlingar, aldrig gå fram till någon som inte var min (mycket goda) vän redan, aldrig gå ensam igenom ett rum så att alla tittade, aldrig utsätta mig för folks blickar, etc.
Jag var så blyg att jag ville krypa ur skinnet, så fort folk tittade på mig.
Jag kunde planera en lång stund att gå på toaletten på exempelvis ett tåg, och ju längre tiden gick, desto svårare blev det. Jag drabbades av verklig "scenskräck/torgskräck" och tänkte att alla kommer att titta på mig - hur skall detta gå? Och så gick det inte alls. De samtal jag hade med mig själv, om hur barnslig jag var, hjälpte föga. När jag till slut MÅSTE gå dit var jag stel av skräck och törnade emot allt och alla på vägen, och sedan, när jag väl var där inne tyckte jag att allt LÄT så mycket, att jag knappt vågade sätta mig på toalettstolen. Fy, så hemskt!
Jag känner faktiskt av det där ännu … innerst där inne.

Men livet har behandlat mig så, att jag tvingats in i situationer där jag utsattes för allt det här. Vånda! Jag ville rulla ihop mig till en igelkott och bli osynlig. Men istället kastades jag in i ännu en situation.
Tyvärr vet jag inte vad som fick mig att klara av det här, men jag gjorde det i alla fall.

Säkert gjorde jag ett helt annat intryck på folk, och detta kanske ledde till att andra ständigt tog kontakt och jag fick finna mig. 
Ingen kunde någonsin tro att jag var så blyg som jag var. Antagligen för att jag kände mig stel av skräck och bet ihop bara för att inte falla ihop. Jag hade blivit uppfostrad att alltid vara artig i alla lägen.
Och artig var jag. Artig och väluppfostrad. Jag fick massor av beröm för det. Men inom mig kröp det.

Någon slags vändpunkt minns jag att det var vid ett tillfälle, när jag återigen gjorde bort mig - för säkert hundrade gången på kort tid; jag föll på sista trappsteget in på en buss, så att alla saker jag burit med mig (matvaror m.m.) rullade ut över hela bussgolvet och jag själv låg där i en tilltufsad hög.
Dödstyst. Alla höll andan. Och såg förskräckta ut. Och jag ville skämmas ihjäl.
Men samtidigt var jag så trött på att göra bort mig och uppgiven och slut att jag ville gråta … och det kunde jag ju absolut inte göra.
Så jag började skratta. Hejdlöst och vilt! Och en efter en började de övriga på bussen också skratta - med mig.
Resten av resan log alla ängsligt vänligt mot mig - som mot en nyfunnen vän - då de skulle gå av bussen. 
Och det hjälpte lite.
Att veta att andra kände med mig och säkert tänkte att de aldrig skulle ha klarat av att skratta i en så prekär situation hjälpte.

Jag har använt mig av alla råd jag någonsin läst om och föreställt mig chefer … nakna; elaka människor … med skägget i brevlådan; och snyggingar … med ansiktsmask och gurkor i hela ansiktet … Allt för att klara av situationen några sekunder i taget.

Jag har iklätt mig en roll. Jag har låtsats vara en annan person - livrädd att någon skall genomskåda att det är jag därunder … Jag har låtsats stark - när jag i själva verket var svag som en kvist. Jag har gjort vad som krävts. Men hur - det vet jag inte.

Idag är jag mig själv, och jag klarar det mesta - bättre än många andra. Hur? Jag vet inte. Jag har spänt mig så mycket att jag till slut kommit över en gräns och blivit näst intill likgiltig för hur det skall gå.

Jag kan gå över ett golv - även om alla stirrar på mig (och jag inombords kippar efter andan) och jag kan till och med leda folk inom olika områden (även om jag darrar som ett asplöv och nästan hackar tänder, när jag skall stå och prata inför en grupp). Om jag tänker går det inte - jag bara gör det. Helst skall man förstås vara väl förberedd innan, så att det blir bra. Men när man väl skall göra det, så gör man det bara.

Vart jag vill komma är att jag tror att det kan finnas hjälp för alla. Jag var blyg - någon annan känner obehag av någon annan anledning, men ändå kan man komma över det - med lite hjälp. 
Om någon sagt då, att jag skulle klara av att göra en tusendel av vad jag idag har gjort skulle jag aldrig ha trott dem. 

Men man kan behöva hjälp av andra. Goda vänner som vill en väl och som är beredda att stötta en! Ju ärligare man är mot dem, desto lättare har de för att hjälpa en.
Att berätta här på denna sida är ett jättekliv framåt. Så starten är redan avklarad. Då är man redan på god väg. Nu gäller det bara att följa med vidare och låtsas att man är som alla de andra, så att ingen märker att man skälver av skräck. 
Jag använde mig av humor och skratt och kunde därför gå och småskratta för mig själv, så att ingen någonsin upptäckte att jag var nervös. De trodde att jag inte gjort annat i hela mitt liv, än hållit föredrag, tävlat, gått på catwalken, uppträtt eller vad det nu var!

Jag förstår hur ni menar, tror jag. Har hela mitt liv kännt mig konstig och utanför. Passar aldrig in någonstans. IBland är jag för glad, ibland för trött. Alltid är det någon som blir trött på mig.

Jag är så trött på att försöka passa in, att försöka vara så folk gillar mig. Det är alltid någon som säger att de gillar mig som jag är, men så är det bara tills de får se en annan sida…

Och jag har hittills inte träffat någon som förstår detta med ADHD-problematik. Ryck upp dig, lugna ner dig, det är bara att ta tag i detta nu och jobba på!

*får ångest*

--Kex

En stor fördel med nätkontakter och forum är just allt man slipper. Det kan gälla ögonkontakt, kroppskontakt, man behöver inte svara på ögonblicket utan kan få tänka efter lite. Man kan ha kontakt med och "känna" många utan att det blir jobbigt och ansträngande. Egentligen ser jag bara fördelar med forum av den här karaktären.

För AS finns aspergerforum.se men det känner du kanske till.

HH

#16 Stor applåd! Det du beskriver kunde ha varit också min väg till "rampljuset". Som du, är jag idag luttrad, och klarar av de flesta "offentliga" situationer - men som sagt, med en enorm arbetsinsats och åtskilliga knep därbakom.

En vändpunkt upplevde jag en gång, vilken tål att berättas i detta sammanhang. En äldre kollega till mig, som var rätt lokalt känd just i sin yrkesroll, skulle leda något slags paneldiskussion i ett visst sammanhang. Jag var där för att åhöra.

Till saken hörde, att han och jag hade något förehavande i ett helt annat sammanhang, som det passade bra att vi avhandlade nu, innan mötet började - vilket vi gjorde.

Min nämnde kollega (förebild) engagerade sig djupt i det vi hade att dryfta, och när det var dags för honom att bege sig upp på podiet, så fortsatte han att prata med mig, faktiskt ända fram till "mål". Så han avslutade en mening som hörde till vårt samtalsämne, så att även publiken hörde, bara för att påbörja nästa mening i det offentliga samtalet.

För honom (rutinerad sedan decennier) var detta, att leda en offentlig diskussion, inte märkvärdigare än att konversera med vem som helst i vilket ämne som helst, även banalt. Han var sig själv i varje läge; hade lärt sig att det var sanna vägen till att klara av sådant här.

Jag lärde mig väldigt mycket av den situationen. Eller rättare: min mentor - för det var han ju faktiskt i detta fall - gav mig fantastiska visdomar, vilka ledde mig vidare.

#19 Smart-nisse!

#20 Eh - h… What…?

#21 Jag tycker du är smart, hahahaha!! Inte mer komplicerat än så.

#22 Tack! Kul med lite beundran, det är man ju inte precis fet-gödd med! Men du verkar vara en trevlig liten krabat, dessutom skärpt och intelligent som det framstår - här på communityn iaff - så emottag lite beröm tillbaks!

#23 jag kan ju framstå som lite korkad i verkligheten eftersom jag ibland inte fattar ironi. ;-) men vet att jag inte är helt dum ändå :-)

#24 Ney det är du då rakt inte!

 "rakt inte"? Något nytt uttryck? xD

Nä det är väl rätt gammalt, har hört det användas och använt det själv hela mitt liv

Aldrig hört!  Har hört t.ex "rakt av" ,men inte "rakt inte"

Gammalt uttryck!

HH

När vi pratar kuddrummet så ska man presentera sig därinne så andra vet att man finns och läser. Man behöver absolut inte uppge namn och telefonnummer och liknande. Mest berätta att man finns och kanske vad man har för diagnos eller gillar att göra och liknande.

#19 Tack, Varulv!

Ja, jag tror att när allt var som värst tänkte jag att det inte kunde bli värre … och att allt bara kunde bli bättre.
Sant …

Men jag skall inte säga att det är lätt.
Varje ny situation känns lika hemsk.

Än idag undviker jag gärna situationer där man kan "synas" på något sätt. Och jag kan till och med "maskera" mig på olika sätt när jag går på stan, för att slippa prata med folk. I små städer träffar man ju alltid på någon man känner (eller, eftersom jag är så ansiktsblind: någon som känner igen en), men det var likadant när jag bodde i storstäder. Jag är nästan folkskygg. Som sagt tidigare har jag fått "kasta" ut mig själv bland folk, för att inte bli helt insöad. Om man bara umgås med sig själv blir man ju liksom inte mer social.

Jaja. Poängen är i alla fall att man skaffar sig diverse knep för att klara av olika situationer. Och varje avklarad situation gör att man kan pusta ut lite … =)

Man försöker studera andra och frågar hur de vågar.
Sedan får man hoppas att man inte svimmar själv, när man försöker. Haha.

Tihi jaja.

- Så du har bott i storstäder, och nu bor du i småstäder, Pippis Ängel?