# Mahe …

just nu saknar jag ord … jag känner så mkt saker kring din pappas kommentarer … men jag kan inte nu sätta ord på känslorna mina …

tror inte att det e möjligt för tillfället men just nu hoppas jag att du lägger den lilla energi du har på dig själv och din son. din pappa kan du kanske "nå fram till" senare när du själv har mer ork,mer kunskap om dig själv,din son då du ev kommit en bit längre på vägen i utredningsbiten menar jag.

bara så där rakt upp och ner läser jag/uppfattar jag det som om din pappa inte "tror på" såna här diagnoser,utan att det är nått man skapar själv. Så att nå fram till honom ser jag som en mkt mkt svår sak.

så som din pappa tänker / är uppfattar jag tyvärr att väldigt väldigt många ute i samhället tänker,tycker och tror,det är jättefrustrerande att inte bli trodd,man blir så ledsen,så arg och uppgiven.

jag ger dig en stor styrkekram och hoppas att du fokuserar på dig självoch din son så gott du bara kan…

Av din pappas kommentarer verkar han åtminstone bry sig och tyka mycket om dig, att han sedan inte förstår är inget man egentligen kan klandra honom för. Har man själv inte levt någon annans liv är det inte lätt att sötta sig in i det heller.

Så ta tillvara på att han bryr sig och tycker om sin ditter, och acceptera att hanb inte förstår.

Hej Mahe!

Jag har diagnosen Aspergers syndrom och har själv flera gånger varit i den situation som du beskriver där du, när du vaknade på morgonen, kände av hela ditt hjärta: "hit men inte längre!", varpå du snabbt ringde och "dissade" det förestående. Rätt gjort, var det säkert. Och själv har jag alltid erfarit en lugn och rofylld känsla efter ett sådant beslut. Det var nämligen mig, och ingen annan, det gällde, den gången.

Som aspergare försöker man och försöker, hela livet, men råkar i depression när man inser att målen är för högt satta och inte går att infria. En "coach" eller "peppare" i ett sånt läge gör snarare mer skada än nytta. Vi aspergare är realister; vi är osedvanligt tåliga och uthärdar långt mera än "vanliga" människor. Vi är ärliga och samvetsgranna. Vi är absolut inte lata och saknar ingalunda ambitioner. Men vår realism kommer ibland till insikter, då alla skikt inom oss säger STOPP! Och då är det det som gäller. Så det så!

#1

Ja, det är otroligt frustrerande! Han verkar tro att depression, ångest och NPF är något som man själv väljer att ha för att man är lat eller pga ovilja att göra något åt det…? Men som sagt, det finns många fler som ser det på det viset. Jag förstår att det inte är lätt att sätta sig in i en annan människas situation när man aldrig har upplevt något sådant själv, men jag önskar att fler visade intresse för att VILJA förstå och söka kunskap.

Jag vet att jag borde fokusera på annat och inte lägga energi på detta nu, men frustrationen ligger där och gnager i mig. Jag ska försöka "lägga detta på hyllan" ett tag, så kan jag ta upp det igen när jag känner mig lite starkare. Tack för styrkekramen!

#2

Det är sant, om han inte hade brytt sig så hade han inte tagit sig tid att läsa och kommentera på bloggen. Det är svårt för mig att se det positiva i det han skriver, jag fokuserar kanske för mycket på det som gör mig frustrerad och upprörd. Jag kan också till viss del acceptera att han inte förstår, han har ju inte upplevt det som jag har.

Det ligger nog en hel del ilska och besvikelse bakom min reaktion också. Jag var "pappas flicka" fram tills det att mina föräldrar separerade, sedan försvann han mer eller mindre ur mitt liv (jag var 9 då, nu är jag 35). Vi har träffats max 3 gånger per år, typ födelsedagar och jul, men det har varit en väldigt ytlig kontakt. Därför reagerar jag extra starkt när han börjar ställa krav och tror sig veta hur jag fungerar.

#3

Tack för ditt svar! Nej, det gör ont när folk tror att jag är lat och att jag saknar ambitioner. Jag har tvärtom problem med att jag är FÖR ambitiös och saknar "nödbroms", vilket har kört mig rakt in i väggen i 180 knyck alldeles för många gånger. Den senaste tiden har jag dock börjat känna igen några varningstecken och vet då att jag måste stanna upp och tänka till lite extra. Den morgonen då jag fick ringa och lämna återbud var ett sådant tillfälle… och mycket riktigt kände jag mig lugn och rofylld efteråt, inget dåligt samvete, det var ju mitt välbefinnande det gällde.

#5 Vid en punkt i livet hamnade jag i omständigheter som fick mig att omvärdera mig själv totalt. Tidigare hade jag varit karriärinriktad, tagit det för självklart att jag skulle klara av alla krav som ställdes på mig. Men som sagt, där, vid det "vägskälet", där fick jag plötsligt en insikt om, att jag kunde välja en helt annan strategi än tidigare… - Och se: plötsligt öppnades nya vägar för mig som jag aldrig hade insett möjligheten av förut…!

utan att känna din pappa eller dig så tror jag vet vart 'hans problem' ligger. jag har haft samma problem med min far fram tills jag blev inlagd på sjukhus.

han kan vara rädd för att det 'är hans fel', att han har någon bokstavskombination och gett detta till dig eller att han inte hjälpt dig nog tidigare i ditt liv då han blundat för dina problem.

min pappa berättade att han la skulden på sig själv. han va inte hemma tillräkligt när jag behövde honom, han såg inte tecknen i tid, han pressa mig för hårt, han pressade sig själv för hårt och gav de över till mig, han själv hade en diagnos som var oställd och gett mig 'dåliga gener' eller ett dåligt liv.

detta berättade han för mig när jag blev bättre. jag var inlagd ett par månader och försökte ta livet av mig. jag hade så starka skuldkänslor att jag inte kunde göra de. jag hade ju förstört min familjs liv. men jag ville inte leva. tro inte att min pappa är en dålig man, han är den bästa pappa någon kan ha men tillochmed han funderade om det inte vore bättre för mig att gå vidare. (om någon missförstår vill jag inte höra det) min pappa är min hjälte och allt i mina ögon.

visa personer vill inte förstå och vissa vill inte se och vissa personer kan inte stå ut med tanken. det är då vi måste vara starka. vi kan inte välja bort vårat liv men vi kan inte tvinga andra att förstå eller vilja förstå. förlåt om jag kom bort från ämnet eller låter för hård. detta är bara något jag tänkt på väldigt mycke. nära och kära lever med våra problem precis som vi gör. skillnaden är att dom kan låsa sig bort från dom och ibland måste vi låta dom göra det.

sorry för långt och kanske lite negativt inlägg.

han kommer förstå när han är redo. det är va jag tror

#7

Du har så rätt… man kan inte tvinga någon att förstå. Det är lätt att man blir egocentrisk när man mår psykiskt dåligt, på både gott och ont. Anhöriga lider ju också, men det förtränger man när livet känns tungt.

Jag kan tänka mig att min pappa har skuldkänslor, men han vet inte riktigt vad han ska göra åt det. Jag hoppas att han kommer att förstå när han är redo, men just nu kommunicerar vi inte på samma våglängd.

Jag tycker din pappa förmulerar sig fel men ser även att han bara vill väl. Även om han formulerar sig lite okänsligt så ser man ändå att han vill dig gott. Han och du pratar kanske inte samma språk, men det är sällan man gör det med folk som är "normala"?!

Kram

Det är ingens fel. Men en del föräldrar förstår inte detta, de skuldbelägger sig själva. Men slutar de med detta, då kan relationen bli bra igen.