Kära Livgenomhund!

Det syns mig som att din ADD-diagnos och min aspergerdiagnos är tämligen likartade. Just det du nämner, har jag haft problem med i min familj. Som du, har jag önskat förståelse just på dessa punkter, men inte fått det. Vilket har känts - och känns - motigt.

Jag har inte något koncept till lösning på din fråga. Men kanske vi inom ramen för din tråd kan diskutera detta på ett konstruktivt sätt en stund, är min förhoppning.

Hej Varulv och alla ni andra!

Varulv - jag har bett att de även utreder mig ang asberger/autism. Jag har många autistiska drag som jag har kamuflerat genom att "kopiera" andra. Nu när hjärnan "brinner"/utbränd märker jag av mina "svårigheter/egenheter" mycket mer. Min kusin är gravt autistisk och det finns andra i släkten som inte är diagnostiserade, men som har en hel del svårigheter.

Jag hade turen att träffa en underbar arbetsterapeut igår. Hur bra hon är vet jag inte, men som person tyckte jag om henne. Hon ifrågasatt mig inte utan jag kände att hon förstod och ville förstå vad jag sa.

Jag frågade henne om hennes åsikt, utifrån sitt yrke och erfarenhet. Hur mycket kan man kräva av de man lever med (vuxna)? Hennes svar var så tydligt och rakt. Man kan kräva allt det man behöver för att kunna må så bra som möjligt. Om den anhörige inte vill/kan ställa upp på det så är det den personen som måste säga det, "ta på sig skulden" och eventuellt söka stöd/hjälp, eller lämna relationen. Lämna relationen pga det man inte kan eller är beredd att ge - inte pga den "funktionshindrades" problem eller svårigheter.

Jag trodde att jag skulle känna mig glad över hennes svar - men i stället känner jag mig ledsen. Det där kommer jag inte att få!

Tvärtom kommer min man med många kränkande kommentarer sedan jag fick min diagnos. Ord som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få höra och framför allt inte från honom.

Livgenomhund, på nått sätt så har jag på känn, att ADD och Aspergers syndrom ligger varandra så nära. Så egetligen borde de kanske innefattas i samma diagnos - eventuellt med en variant "a" respektive "b".

Tack för det som du delgav. Det stärker exempelvis mig i min familjesituation. Nu är min sambo tolerant på många vis, så jag vill inte klassa ut henne helt och hållet, fast visst ligger det något väldigt sant och riktigt i det som du refererar till din terapeut. Tacka henne från mig!

(Vi kanske borde "korsbyta" du, din man, jag, och min sambo…? )

Man kan inte kräva någon av någon annan, fungerar inte riktigt så.

Det enda man kan göra är att berätta om sin problematik, vilken hjälp ooch vilket stöd man skulle behöva, sedan är det upp till den andra personen att bestämma om den är beredd att ge det eller inte.

Ger den inte den hänsyn och det stöd du behöva så får du acceptera det, eller så får du gå ut ur relationen. Du har inte så mycket annat att välja på än det, tyvärr.

En relation är som när man ställer två spelkort på högkant emot varandra. Båda två måste ge lika mycket stöd åt varandra för att det ska fungera, är det en som kräver mer och ständigt behöver mer stöd än den andra så faller allt ihop. Man måste vara beredd på att själv ge lika mycket som man tar emot.

Vill den andra personen inte hjälpa dig att må bra, då kanske den helt enkelt inte bryr sig tillräckligt mycket om dig. Och är personen inte villig att börja bry sig så kanske du klarar dig bättre utan den personen som verkar tynga ned dig..

Jag skulle inte kunna kräva något av någon annan, jag ser det snarare som att det är en bonus att ha en relation till en annan människa där man hjälper och stöttar varandra, men att i grunden ska jag vara så trygg och stabil att jag inte känner att jag klarar mig utan personen. Grunden ligger i att jag klarar mig själv.

Zaphix, jag vet inte vem som du svarade nu egentligen, men det spelar nog ingen större roll; vi tycks brottas med samma dilemma, Livgenomhund och jag ju. Kloka ord kommer från dej i alla fall; man kan inte ana, att du bara är några och de tjugu! Tack för ditt stöd för oss, vill jag säga dig, det värmer seriöst faktiskt.

Och det är lätt att i en relation glömma bort det du påpekar, att båda parterna måste kunna stå för sig själva. I vårt fall, min sambos och mitt, har det aldrig riktigt varit så att min sambo har ansett sig vilja stå helt och hållet på egna ben. Visst - hon kan nog både det ena och det andra om hon vill och måste, men önskar ofta känna sig lite hjälplös i olika avseenden. Kanske inte så mycket att bråka om, men ändå har det ibland ställt till det lite för mig. Inte mycket, men i någon mån dock.

Å andra sidan är min sambo egentligen mycket stark och seg. Hon skulle utan vidare klara sig utmärkt på egen hand. Men i vår relation, där är hon handikappad i både det ena och det andra avseendet.

Och när det gäller min asperger-diagnos, så tolererar hon som sagt inte det särartliga, utan brukar framkasta som en standardklyscha, att: "Jamen det sa dom ju på samtalen, att det, det måste du arbeta bort!" Egentligen inte ett särskilt empatiskt/sympatiskt synsätt…

#5: Äh, ta och lägg ned det där om att jag bara är strax över tjugo, att nämna det är verkligen eny typ av härskar teknik, oavsett om du menar det så eller inte.

Bara för att du är äldre och har längre erfarenhet än mig så betyder det inte att du har lärt dig mer av din erfarenhet än vad jag har gjort av min kortare.

Skillnaden mellan eran relation och TS's relation är ju att du är beredd att hjälpa och stötta din sambo när hon behöver det, alltså är det inget problem. Men i detta fall verkar ju TS vilja ha mer hjälp och stöd än vad personens sambo verkar vilja ge, och där kommer spelkorten in, balansen är rubbad. Hon måste alltså antingen klara sig själv mer, eller lämna relationen eftersom hon inte kan kräva mer stöd av sambon.

Jag är tacksam för alla svar och synpunkter.

Zaphix - Jag har alltid resonerat som dig. Om jag behöver hjälp/stöd då är det mitt problem.

Men om vi ändrar lite på det…..

Min man fick diabetes och det innebär att han behöver tänka lite extra på vad han äter. Eftersom det är jag som lagar maten var det naturligt för mig att se till så att det inte finns något i maten som min man inte mår bra av. Det förväntas också av mig att jag gör det - både från sjukvården och andra anhöriga.

Om jag nu sa att det är klart att jag ska hjälpa dig med din diabetes, men fortsatte att hälla massor med socker i maten eller till och med heller lite extra socker i (nu har jag inte socker i maten av andra orsaker, men..), berättar det inte för min man och sen när han blir sjuk av att ha ätit av maten så ber jag honom skärpa sig.

Hur hade reaktionen varit?

Ett annat exempel. Om min man behöver jobba till kl 17 för att göra ett bra jobb. Jag har ett jobb där jag kan gå tidigare. "Förväntas" det då inte att jag som har möjligheten ska hämta barnen tidigare gör det, och att han kan jobba till kl 17, som han behöver?

Här handlar det om andra behov och annan hjälp/stöd, men det är egentligen ingen skillnad.

Hur ser man på det vad det gäller min son och hans svårigheter? Eftersom min man har valt att ta den vardagliga föräldrarollen (papparollen) kan man ställa krav där? Javisst kan man det! Men man väljer även här att lägga det på mig. Om min man inte vill så får ju jag göra det eftersom jag förstår vad min son behöver och vill ge honom det.

Vården utgår från att man får stöd och hjälp av den man lever med, eller i allafall att den personen har en vilja att stötta/hjälpa.

Sen förstår jag att i praktiken så är det kanske ofta den som behöver hjälpen som får lämna relationen eftersom den andre inte gör det, men det var inte det som det handlar om. Utan kan man kräva hjälp/stöd av den man lever med - ja, det kan man. Är det den "funktionshindrades" skuld om den "normalfungerande" inte kan ge det - Nej, det är det inte. Det handlar om ett delat ansvar. Det är inte den "funktionshindrades" "fel/skuld" att den inte kan eller om den behöver hjälp, men det är den "friska" anhöriges ansvar om den kan men inte vill.

Sen hur man löser det är en helt annan fråga.

Ja, man har rätt att kräva hjälp utan att känna skuld. Sen tror jag att i de flesta sunda relationer hittar man en väg som fungerar för båda parter och där man kanske även tar hjälp/stöd från annat håll.

I mitt fall handlar det om att jag behöver att min man accepterar att jag ställer lite extra frågor för att vara säker på att jag förstår vad han menar - utan att han utgår från att jag j-klas med honom. Jag behöver att vissa saker har en fast plats och att vi hjälps åt att se till så att sakerna sätts där de ska vara - inte att han och hans mor lägger sakerna i ett annat skåp därför att de tror att jag jäklas med dem. Jag behöver att de lyssnar på vad jag behöver och att vi kan ha en diskussion om vad som är möjligt och vad som känns bra för oss som familj - inte att de utgår från att jag bara är ute efter att bråka och kallar mig en massa nedlåtande och kränkande saker.

Jag är inte ute efter att min man ska springa och passa upp mig eller ge avkall på sig själv. Jag är ute efter att få så pass mycket förståelse att jag kan vara rädd om mig själv se till så att jag få det jag behöver för att må så bra som möjligt. Precis som han ser till att "vårt" liv uppfyller de krav och förväntningar han har.

#7 Tillåt mej att få applådera ditt inlägg, Livgenomhund!

Du uttryckte er relation mycket bättre än vad jag kan uttrycka vår - fast problematiken tycks vara exakt densamma.

Ditt inlägg speglar faktiskt hela asperger-problematiken. Hur ska vi vinna förståelse!? Det tycks stört omöjligt. Ändå har vi aspergare specifika krav, vilka ovillkorligen måste uppfyllas. Annars blir vi disharmoniska; mår riktigt dåligt. Och så ska det inte vara i en hem-miljö. I sitt hem måste man få kunna leva så som man i sanning behöver - åtminstone av den anledningen, att man inte kan få det någon annan stans. Hemmet måste få vara ens fristad.

Du visar i ditt inlägg att din begäran är rimlig.

Jag tänker samtidigt: När till och med ens närmaste hånar och dis-accepterar ens blygsamma krav, då begrips med dubbel kraft mobbing-funktionen uti tex skolan. Våra preferenser upplevs som icke-relevanta; alltså är vi särlingar; löjliga; töntar; you name us.

Vi är inte som andra. Nej, det är vi inte. Ska det vara så svårt att acceptera det då!?

Hade vi haft en egen religion, så hade vi haft en bättre situation. Då hade vi åtminstone varit skyddade av religions-frids-lagarna. Mobbing emot oss hade då klassats som diskriminering.

Nu har vi inget sådant skydd.

Vi finns inte i samhället.

Ändå finns vi - och lider.

#6 Jo, Zaphix, jag vidhåller att jag har mer erfarenhet än du i det avseendet! Tro vad du vill, men där har jag rätt.

Fast det är dumt och opedagogiskt av mig att säga det till dig så som jag nu gör, ty det resulterar bara i att du kommer att hata mig.

Jag minns själv när jag var i din ålder - då behärskade man hela världen; visste bäst i alla avseenden. Och så bör det säkert också vara, genetiskt sett. Under uppväxttiden gör man bäst i att - om man är smart - omfatta auktoritetstro. Men vid just några och de tjugo är det för merparten dags att bryta upp. Således gör man rätt i att avfärda alla slags - som man uppfattar det - auktoriteter ("härskarteknik", som du uttrycker det).

En god pedagog och mentor tiger då still i det läget. Här har det således gått en smula snett i din och min relation något, som i värsta fall kan orsaka en total brytning mellan oss. Vilket skulle kännas tråkigt för mig, men för sakens skull vore det förmodligen helt i sin ordning.

#9: När man i din ålder tror att den erfarenhet man fått av att nå en viss ålder har någon större betydelse så tycker jag mest synd om personen, för då kommer man missa all kunskap och alla insikter man kan få genom att ha ett öppet sinne utan fördomar.

Det är självklart inget jag tycker illa om dig för, men jag tycker att det är lite tråkigt för dig själv att du har den attityden.

Jag försöker att leva med ett öppet sinne, det gör att jag lär mig mycket ifrån andra. Alla har olika saker att lära varandra, och åldern har ingen betydelse i det avseendet,

Men vi har olika sätt att angripa andras kunskap och erfarenheter på, och det är okej.

Dock är det tråkigt att du känner ett behov av att förminska någon annans erfarenheter och tankar pga. att du känner att dina erfarenheter är mer värda.

Tänk ändå vad fantastiskt det vore om man blev klokare med åldern, vad lätt allt skulle vara!

#10 Tro mig då, ty jag har facit i hand!

Man blir klokare med åren, det vet jag, som har kommit upp en bit i demsamma.

Men som du nog tror jag inser, så vill jag ingalunda skriva något på näsan på dig. Jag unnar dig all frihet, väl medveten om, att de erfarenheter du och din generation kommer att göra, kommer att skilja sig från de erfarenheter som jag och min generation har gjort.

Så jag påtalar bara mekanismerna i sig, har inte alls någon ambition att typ säga att "så här eller så här är det, förstår du lillla gumman" eller nånting ditåt. Inte alls. Jag respekterar dig, och högaktar din klarsynthet, vilket jag har framhållit flera gånger förut. Åldern har ingen betydelse när det gäller medmänskliga relationer i sig. Ej heller könet. Eller nationaliteten. Eller någon annan särskillnad.