Ofta är det lättare att få anpassningar från skolan om man har en diagnos. Då finns det mer pengar.

#1: Ingen bra  erfarenhet av de sistnämda..

#1 Den erfarenheten jag har så är det inte diagnosen utan på vilket sätt eleven är som spelar in för om det "finns" pengar eller inte. Min dotter (10 år, fick diagnos under ht i första klass) har svårt med inlärningen och behöver lugn och ro för att överhuvudtaget få någonting gjort och behöver hjälp att strukturera sin vardag. Vi kämpade med skolan i 3 år innan det gick in att hon behövde hjälp. Anledningen -hon var inte utåtagerande eller stökig. Sonen däremot har varit mycket utåtagerande i skolan och där sattes det in extra personal i klassen med en gång trots att han inte har några inlärningssvårigheter. Man har inte heller satt in stödet där det behövs, under fri lek (rast) och vid övergångar utan fokuserat på klassrumsituationer och lektioner där det redan fungerade vilket innebär att "stödet" inte hjälper och skolan anser att det behövs medicin och där med en utredning. Specialpedagogen som är knuten till skolan och som gjort en pedagogisk kartläggning och observerat honom är eniga med oss om att stödet borde vara anorlunda utformat, men klassläraren är inte enig. #2 Vi har positiva erfarenheter av medicin. Min dotter har ätit en låg dos Concerta i två år och både hon och vi märker att hon fungerar så mycket bättre i vardagen. Hon har fått vissa biverkningar men det positiva öveväger och hon tycker själv att det är värt det. Skolanvhar också gjort vissa miljöanpsssningar och det tillsammans med medicinen har gett min dotter en bättre livskvalité. Däremot så tror jag inte att medicin passar alla och jag är tveksam till om det skulle hjälpa min son, där tror jag att man kommer mycket längre genom att strukturera upp vardagen och att bygga upp en personlig relation (han lyssnar tex inte på folk han inte känner). Tyvärr så verkar det som om vissa tror att mediciner är en mirakelkur för ADHD och liknande, men så är ju inte fallet.