Oj vad svårt… Alla beroende på?

Tror att det är mycket en social sak. Tror att jag skulle vara på ett helt annat sätt om jag inte var blyg. Skulle antagligen också varít på helt annat sätt om jag skulle förstått socialakoder bättre?  Och om jag inte hade varit så allmänt besvärlig med människor? Men i nuläget tror jag att jag skulle i vilket fall som helst ha ett monogamt förhållande. Jag har en bekvämlighetsperiod i livet.

Det som känns minst tilltalande är väl den sista gruppen. För kollektivt för mig.

När Gibboner nämns tänker jag iofs mest på att jag skulle vilja ha så långa armar som dem för då skulle jag specialbeställa ett dragspel. Eller nån slags trombon med ett betydligt dtöyrre register Men sen är jag musiknörd också!

pEr

#1

lemur skulle jag nog säga…

//L

#3 Kul! Då har jag ju hittat en frände i dig då…!

Bara en liten fråga från en trög en: Hur tolkar man lemuren?

Bland punkterna står det att de är nattlevande som om det var det viktiga i kråksången. Men i texten ovanför kan man läsa att de är nattaktiva och ensamlevande. Jag antar att det är det ensamlevande som är det intressanta i sammanhanget? (Visserligen hör de två kanske ihop men det känns ändå som att ensamlevande också borde finnas med bland punkterna. Fast var hör man hemma då om man är ensamlevande dag-djur? Eller nattaktiv sambo för den delen?)

#5 En typisk aspie-fråga (  ) - som ju är helt berättigad!

Jo det framgick nog aningens mera för mig, som läste hela artikeln, att ensamlevande, det kan och bör man vara om man dels är liten (och det var ju alla tidiga däggdjur) dels har sin aktiva tid på natten - ty då kan man smyga ganska obemärkt, samtidigt som man kan gömma sig bra i buskar, skrevor och sådana ställen.

Sämre går det med nattlevandet utifall man är flera, kanske en hel flock. Då hörs man mera, och har svårare att smyga och gömma sig obemärkt.

Så en överlevnadsstrategi på natten är just ensamlevandet.

Men att leva ensam dagtid är inte en lika bra strategi. De daglevande rovdjur som jagar en då, ser en lätt, och sedan är det kört. Ofta är det efter upptäckt för sent att gömma sig. Man blir ett lätt byte.

Är det så, att man av olika skäl behöver vara en grupp, en flock, då är daglevandet att föredra framför nattlevandet. Att nattlevandet inte är så bra för en flertalig enhet, det poängterades nyss här ovan. Men varför skulle daglevande då vara bra? Tja, av samma skäl som att det för en småfågel kan vara skyddande att ingå i en svärm, en flock, ty då kanske rovdjuret fångar kompisen istället för mej. Zebror på savannen är väl ett annat, nästan ännu bättre, och fullgott referensexempel.

Aha, det är så man ska tänka. Då hänger jag med.

Själv är jag nog människa. :)

Kan säkert vara tur för dig!

Jag då. Inser att jag till icke ringa del kan vara en lemur, faktiskt.

Till vilken grupp önskar jag mig? Tja, trivs rätt bra bland lemurerna, tror jag. Fast haremssystemet har ibland tilltalat mig. Skulle nog inte ha någonting emot att vara en silverrygg. Det får man emellertid inte ens antyda i dagens västerländska samhälle; det är så anti, det över huvud taget kan vara. Tillika kvinnofientligt. Men jag vet samtidigt, att "silverryggsrollen" inte alltid är en dans på rosor. Den innebär allra främst ett stort ansvar. Precis som vilket chefsskap som helst. Sällan lyckas det väl. Så trots allt kan nog ensamrollen i skydd av natten vara en stabilare strategi - för den något svagare ("brons-ryggen" då) - allt medan "guld-ryggen" kanske kan känna sig tillräckligt säker i sadeln, för att pröva harems-strategin…?

Ha ha! Vad för rygg krävs det för att driva en kärnfamilj, tro?

Hi hi!  Kanske bör man vara rakryggad…?

I alla fall ingen ynkrygg…

Men man kanske måste ha råg i ryggen…

Och helst inte anlag för ryggskott…

Oj, då får jag nog rygga tillbaka… (Fast jag är ju ingen hanne så det räcker kanske med att man kan inta ryggläge.)

(…Fast en hanne med ryggläge kan ge omväxling och stimulans ibland…  ! )

Jodå, kan inte säga emot. 

Gillar denna frispråkighet faktiskt.