Fantasi eller verklighet
Jag kom att tänka på en sak nu när jag har dammat av gamla serien om FEM-gänget skriven av Enid Blyton och börjat läsa.
Jag har svårt att skilja på fantasins värld och verkligheten när jag har lagt ifrån mig boken. Åh, jag skulle göra vad som helst för att få gå tillbaka till 40-50-talet när boken är skriven och vara en del utav den "verklighet" där boken utspelar sig. Det är ju bara påhittat. Varför går jag runt och fantiserar och tror att det är verklighet. Eller så har jag svårt att inse att det utspelar sig för så länge sedan och "tror" att det är dagens verklighet. Det gick så längt så jag AS-sorterade de alla 20 böckerna om Fem-gänget jag äger först efter när de var skrivna orginal, sedan efter förlagets sifferordning. Sedan antecknade jag i böckerna i början när varje bok utspelade sig. Om det Var på ett sommarlov, eller ett påsklov, pingst eller höstlov eller jullov. I första boken är Anne 10 år, George 11, Dick 11 och Julian 12.Och jag kom fram till att alldeles för många böcker inspelade sig i början utav sommarlovet för att det skulle vara rimligt att det ens hade hänt i verkligheten alla dessa äventyr medan de var barn. Och att inse detta slog mig som ett slag i ansiktet. Jag blev så ledsen och sorgsen över att detta inte hade utspelat sig i verkligheten så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Om Fem-böckerna
Samma sak gäller en bokserie av Perter Pohl som utspelar sig 1954 till i mitten av 70-talet. Länk. Och den är skriven så att man tror att det är sant. Det har gått så långt så jag ska när jag har eget Körkort och bil åka upp till Stockholm och ut till Sommarhemmet och titta på platserna och så.
Och så lever jag kvar i dåtiden. Vi hade en sommarstuga när jag var barn och som vi inte haft sedan jag var 12. Vi var där för något år sedan och allt ser ut precis som då och jag fick känslan av att bara vilja gå in genom dörren på stugan och in i "vårat" hus. Även fast det är 17 år sedan jag senast satte min fot därinne. Tiden gör ingenting för mig. Jag har lika mycket minnen kvar från den tiden jag var barn som om det vore nutid. Jag känner mig inte heller ett dugg äldre även fast jag ser äldre ut. Jag känner mig lika barnslig och i lika behov av någon äldre nu som då.
Och kärleken jag hade på högstadiet. Han åker fortfarande omkring på gatorna på sin Suzuki TS50 och bor med sin mor, far och syster i ett hus i Ärla. I min värld. Fast han i år fyller 30 år…
Varför är jag kvar i det förflutna och tror att allt som utspelar sig i böcker är verklighet? Det utspelar sig en sorg hos mig när jag inte kan nå denna "verklighet".
Är det för min AS? Att man har svårt att förstå tid och inte gillar förändringar? Någon som känner igen sig.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag älskar också sådana böcker. Och när jag har sett en serie så skulle jag så gärna bara vilja se vad som händer sedan och med min livliga fantasi så brukar jag hitta på en fortsättning.
Som barn älskade jag tom saweyr och huckleberry finn, vet inte om ni vet vilka det är eftersom det är en gammal bok. Men otroligt många gånger fick jag mina vänner att göra en fortsättning på detta.
Jag skulle alltid vara huckleberry finn, en föräldralös busig kille. 
En serie böcker som jag också skulle vilja leva i är anne på grönkulla
Jag har en otrolig längtan till cornwall för att vara med i femböckerna att få uppleva platserna mm
Jag förstår dig precis
Sedan har jag ju ADHD, så lika duktig som dig med statistik och ordningssinne blev jag ju aldrig hihi
Läser inte böcker men kan relatera en del ändå eftersom jag ser en hel del film och serier och jag håller med att det är så skönt att bli uppslukad att man liksom känner sig som i en annan värld och får fly verkligheten en stund…
Jag känner igen det där. När jag läste Harry Potter-böckerna blev jag nästan ledsen för att jag inte levde i den världen.. Barnsligt, men jag vill också leva som dom!
Just nu får Paulo Coelho's böcker, särskilt "Vid floder Piedra satte jag mig ned och grät" och "Brida", mig att vilja leva så. Kanske för att mitt eget liv är så otroligt trist?
![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag har ofta, speciellt tydligt de senaste åren haft svårt för att skilja på fantasi och verklighet. Inte bara då det gäller filmer och böcker utan mest efter drömmar
Hittade gammal tråd… 
Ett tag var det att jag såg lilla huset på prärien (skaffade alla 8 boxarna och jag kunde se avsnitten om och om igen, därefter var det Dr Quinn som jag har alla 6 boxarna av och nu är jag insnöad på House MD som de visar 8 säsongen av nu på Fox i USA så natten mellan mån-tis 02-03 ser jag på streamad TV över nätet i reltid, dvs kl 08 PM i USA….
Nu är det såhär att jag går omkring i en drömvärld. Det gör jag varje gång jag snöar in mig på någonting.
Och det värsta är, när serierna är slut - då är det som att världen rasar samman.
Är det pga AS:en jag har så svårt att skilja på fantasi och verklighet. Jag tror nämligen att jag är en del i serien, en person i serien…
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Jag tror det hör ihop med din diagnos; för dig verkar inte dåtiden ha bleknat som den gör hos andra.
I övrigt är "dåtiden" en skön plats under kontroll som för de flesta ger en trygg känsla.
Sorteringen av böcker är också mycket AS.
Att du blandar verklighet och fantasi beror kanske på att det i din hjärna inte finns tydliga barriärer mellan de olika minnena och medvetandena, det påminner mig om tanken som jag känner ibland om att min själ lika gärna kunde vara nån annanstans än just inne i min kropp.
#7 Huvudet på spiken: _"tanken som jag känner ibland om att min själ lika gärna kunde vara nån annanstans än just inne i min kropp."
_Ja, det är precis så det känns ibland, som att jag är en del av denna värld i böckerna eller tv-serierna.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Intressant! och bra, att du tar upp din gamla tråd, BusHanna!
På nåt vis är det så, att jag lever så att säga "diakront" det vill säga i alla tider, som jag har upplevt, samtidigt. Jag gör mig definitivt inte av med mitt förflutna, utan pålagrar endast nuet på en stam, som städse har sin kärna oförändrad och intakt. Tiden har faktiskt inte så stor betydelse! Och jag tror, som ni andra är inne på, att det kan ha med aspergern att göra. Vi aspergare lever "fältmässigt", till skillnad från NT, vilka lever linjärt. Så är det, tror jag ganska bestämt. 
Ååh! Fem-böckerna! Som elvaåring kunde du finna mig sittandes vid köksbordet där vi bodde på Vadmansgatan i Gredby, totalt och helt och hållet absorberad av Fem-böckernas värld. Efter att ha konsumerat den första boken, var jag såld. Snart nog var hela serien i min ägo, läst (för att inte säga slukad), dessutom!
Skilja på fiction och verklighet kunde jag nog, men håller med om, att det var totalupplevelser som man kom in i. Det var väldigt behagligt, faktiskt!
Nu när du tar upp det, så börjar jag tänka som så, att en anledning till att just sådana som du och jag gillar Fem-böckerna så skarpt, kan vara, att faktiskt Enid Blyton i flera sammanhang har tillskrivits den hypotetiska diagnosen aspergare. Om det är så, så är det ju bara naturligt, att du och jag finner särskilda genklanger, när vi läser vår med-aspergares opus! 
Varulv - Det är därför jag inte förstår när jag återvände till min barndoms sommarstuga 20 år senare att allting var annorlunda. Jag var berädd att möta samma människor som när jag var barn där, att de också åldrats kunde jag inte riktigt ta in… Utan jag antog att allt var precis som när jag var barn.
Ja, visst var väl Enid Aspergare. Dock och tyvärr missade jag biografidokumentären om henne som gick på 2:an för en tid sedan.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Sådana som du och jag skulle nog behöva en riktigt oföränderlig tillflykt, BusHanna…?! Var ska vi månne finna den!? 
Aj då! Ajsan Bajsan! Ja den missade då jag ävenledes rakt totalt! Vad synd! (Men kanske vi kan se den på SvtPlay? Ska kolla…)
Starta ny diskussion