Har lidit i tystnad under hela mitt liv tills jag fick min diagnos….

Skolan var ett helvete och det var nästan alltid så att jag inte had en aning om vad som stod på tavan men jag försökte hänga med iallafall fastän att jag var frånvarande genom brist på intresse…

Har en bardomsvän som har hängt med mig hela vägen men tyvärr så har jag dragits till fel människor under hela vägen…..

Min impulsivitet och rastlöshet drev min familj till vansinne under min uppväxt och jag gav nästan min far magsår genom att jag retade upp honom dagligen genom missljud och dylikt….

Dom flesta familjerna brukar ju sitta tillsammans vid matbordet under middagar men jag klarade inte av det så dom accepterade att jag fick sitta och äta framför tvn istället och det var väldigt bra.(Skulle äta med dom på söndagarna.

Har kämpat igenom dåliga förhållanden med destruktiva människor,avslutat dåliga vänskaper,uppfostran av en extremt krävande hund,jobb,sociala situationer.

Ansökte om att göra ett diagnostest och fick tid en lång tid därefter….

Testet gjordes av en man i 30års åldern som jag aldrig tidigare hade träffat och han ställde frågor och satt mig vid en dator.

Kändes rätt oseriöst eftersom att jag var ganska flamsig och ofokuserad….

Sen efter ungedär 30min så var det klart…

Jag frågade vad hade trodde och då sa han att han kunde säga redan nu att jag har ADHD…

Klart att jag fick en chock trodde aldrig att jag hade ADHD.

Är en befrielse att få många pusselbitar på plats men samtidigt en sorg.