Jag har själv "diagnos", men tar mig friheten att svara ändå. Jag har inte svar på allt, men kan ge ett par tips i alla fall.

Till att börja med så skriver du om dina problem, och att du vill vet hur han ska leva tillsammans med dina problem. Det är väl dig han ska leva tillsammans med, och inte en massa problem. Du är ju inte ett problem.

Inte så att detta kommer att få din ångest och annat att försvinna, men beskriv det som svårigheter istället. Du har vissa svårigheter just nu, och ni tillsammans kan sträva efter att övervinna dessa svårigheter. Det ger både dig och honom en mer positiv bild. Att beskriva sig själv som att man har en massa problem, som inte går att lösa, gör att vem som helst kan tappa hoppet om en ljusare framtid.

Positiv psykologi är bra, men det löser inte alla problem. Jag har själv varit djupt deprimerad och haft svår ångest i flera års tid, och jag vet hur det känns. Jag tycker också att en del av de som sysslar med positiv psykologi tar lite för lätt på det. De som tror att ett leende löser alla problem. Det gör det inte,men det kan underlätta lite.

Om man fokuserar på bara sina problem, så får man också en mer negativ självbild. Se dig som enmänniska med svårigheter, som du ska försöka ta dig ur. Det går att ta sig ur ångest och depressioner med mera, men det är inte lätt. Jag har själv gjort det, och det tog flera år, men jag har gjort det helt utan mediciner. Det gäller dock att försöka ta tillvara alla de ljusa stunderna man har. För mig kunde de vara några enstaka timmar under en period på flera månader. Resten var nattsvart.

Precis som du har jag också haft panikattacker. Jag kunde vakna mitt i natten, och kunde inte andas, och det är läskigt. I början kunde det ta flera timmar, innan jag kunde somna om. Ibland kunde jag inte somna om alls.

Nu är jag helt fri från panikattacker. En retorisk fråga: Vet du vad dina panikattacker och din ångest beror på? Är det någon traumatisk händelse som utlöst dem? Du behöver inte skriva orsaken, men fundera på om det är något speciellt som gjort att du får dessa attacker, och försök sedan bearbeta de händelserna.

Du skriver att du går hos en psykolog. Fungerar det bra, eller inte alls? Du kanske kan prova en KBT-terapeut? Jag vet många med ADD/ADHD med ångest och depressioner som blivit hjälpta av just KBT.

Klart att det finns psykisk ohälsa, men se det inte som ett problem som du/ni måste leva med resten av livet. Se det som något som ni ska göra allt för att ta er igenom. Det är något tillfälligt (även om det varat i 20-30 år). Jag drogs med ångest och panikattacker i över 15 år, innan jag blev fri från dem. Tänk dock på att jag gjorde det helt utan psykologer, terapeuter, mediciner eller något annat. Jag har kört avslappningsövningar, självhypnos/meditation och använder också en spikmatta regelbundet.

Om jag skulle drabbas av sådant igen, så ska jag nog testa KBT. Anledningen till att jag inte testade det förra gången, var att jag inte hade hört talas om det då, och jag hann bli fri från min ångest innan jag kom i kontakt med begreppet KBT.

Ursäktar för ett sent svar men inte kommit åt inlägget iom att iFokus krånglar till och från just nu.

Först och främst, tackar för ett väldigt bra svar :) Mycket läsvärt. Pojkvännen förstod nog dock inte riktigt vad du menade men försökte förklara för honom så gott jag kunde.
Han vill gärna se det som något simpelt som ska gå obemäkt förbi och vara "botat" på ganska kort tid. Jag förklarade att det kan likså ta en månad som ett år, kan även ta ännu längre tid innan det är borta. Det vet man inte i förväg och det går inte att sätta någon tid på när det hela är över.

Kontakten med min psykolog fungerar väldigt bra och pojkvännen brukar följa med dit de gånger han kan och säga lite av det jag inte vågar säga men ändå vill ha sagt, även stötta mig till att försöka säga det själv.

Vissa dagar kan vara riktigt hemska att ta sig igenom och jag har även på senaste tiden avskärmat mig väldigt inom det sociala. Jag orkar inte riktigt med folk och jag orkar inte med fester osv. Gått från partyprisse till instängd i lägenheten med en väldig kärlek till att stanna hemma "/
Även detta tycker pojkvännen är väldigt tråkigt vilket jag förstår men känslan är ändå där och jag vet inte vad det kan bero på. Jag orkar inte helt enkelt som förr.

Mycket av det här grövre problemen vågar jag inte riktigt förklara för min psykolog med den grad det känns för mig. Känner mig då bara löjlig och tycker att "Jag ska f*n inte tycka så jäkla synd om mig själv! Så illa är det inte!" å så säger jag inte hur det verkligen känns och hur det verkligen ligger till. 

Min psykolog kan ju bara arbeta utifrån det jag berättar för honom och ta det därifrån, dock är han VÄLDIGT duktig på att läsa av en och ser ofta om det är en bättre eller en sämre dag men ändå.
Så ja, kontakten fungerar men jag är lite för feg, rädd för att öppna upp mig helt och rädd för att bryta ihop när jag pratar om det.  

Usch, jag hatar verkligen psykisk ohälsa, eller ja, mest samhällets syn på psykisk ohälsa. Större delen av samhället iaf. Och här är det ett litet samhälle med väldigt många konservativt uppfostrade människor och då existrar ofta inte dessa problem, elr ja, svårigheter :). De tycker att man ska ta sig i kragen och sluta fjanta sig men det går inte till så. Det fungerar inte så simpelt.
Har en person brytit benet och måste hoppa på kryckor så kan ju inte den bara ta sig i kragen och stödja på det benet på en vecka. Den behöver ju kryckorna som extra stöd tills dess att benet är läkt. Annars kan läkningen bli felaktig om ens läka alls och smärtan av att stödja på ett brutet ben är ju inte bara fjanterier.
Men det har samhället en annan syn på, "Man ser ju att han brytit benet, att han har ont. Men du verkar ju helt normal!" Typisk kommentar om man konfronterar någon häromkring "/ OCh på många andra ställen också då.

Min pojvän har uppfostrats av föräldrar och familj med den inställningen, ungefär. Så det är ju inte lätt alls för honom just nu. Han kämpar en massa med att inte tycka att jag pysslar med fjanterier och för att se bortom de faktum att jag ser ut och verkar fullt normal. Jag vet inte vad mer jag kan säga till honom för att han ska förstå "/ Har sagt den ena och den andra jämförelsen för att försöka likna situtionen med sådant han förstår sig på men han säger bara att hur mycket jag än förklarar och vrider och vänder så kommer han aldrig någonsin förstå "/ …

Vill bara säga att vem avgör vad som är normalt? Jag anser mig vara normal med intelligens över det normala hehe och det har jag tom. papper på:)

Dock inget svar på din fråga