Näras reaktioner
Jag vet inte hur jag ska börja….
Jag har nyligeh fått diagnosen ADD. Äter conzerta och det gör en enorm skillnad (iallafall inom mig). Sedan jag började med medicinen har jag fått en massa aha-upplevelser/förklaringar av och om mig själv. Jag har varit diagnostiserad utmattningsdepression i 6 år och det har aldrig känts rätt.
Min son på 10 har diagnosen ADHD och hans pappa likaså (vi är skilda). Min nuvarande man och jag har två gemensamma barn på 2 och 6 år.
Min man är en snäll person som gör oerhört mycket här hemma. Jag har under ganska många år varit medveten om mina svårigheter och vad jag behöver för att fungera någorlunda. Till exempel att saker och ting har sin plats och att man inte bara trycker in det någonstans så att det inte står framme. Jag återhämtar mig hos mina hundar. Utan hundarna hade jag varit sämre än vad jag är.
Innan jag fick min diagnosen kunde han "idiotförklara" mig därför att jag inte kunde hitta saker och ting därför att det stod i ett annat skåp än där det skulle stå (trots att jag förklarat) och blir arg därför att jag blir arg, innan jul (innan jag fick min diagnos) behövde jag lufta min rädsla för jullovetskonsekvenser (barnen och maken hemma = överstimulans big-time, ingen möjlighet att återhämta mig och resultatet blir att jag först är någorlunda på benen igen i februari). Jag är tydlig med att jag anklagar ingen (mer än möjligtvis mig själv, men jag behöver få lufta min oro, min rädsla, min frustration) när jag pratar med min man. Han kallade mig otacksam för han hade ju tagit semester nästan alla dagarna under lovet och skulle ta hand om barnen m m (samtidigt när han är ledig står jag för matlagning, han vill ha besök av olika människor, han vill umgås med mig, han vill fixa hemma, han vill att VI gör utflykter). När jag försöker förklara vad jag inte klarar av och vilka skuldkänslor det ger mig att hela tiden säga att jag inte kan göra det och det och det blir han arg. Det slutade med att han skrek åt mig att jag inte var kapabel att avgöra vad jag behövde eller inte behövde.
Igår var det dags igen. Han "kastade" mina "svårigheter" i ansikter på mig och att jag prioriterade mitt "nöje" dvs hundarna som är min återhämtning än det som var viktigt. I förrgår åkte jag på en hundutställning med två väninnor (jag bara tittade) och igår badade/trimmade jag en av mina hundar (innan jag gjorde de här sakerna frågade jag min man 10 ggr om det var ok att jag gjorde det). Det är första gången sedan jullovets början som jag gör det som gör att jag mår bättre. Då har jag prioriterat min mans behöv av besök här hemma och mina barns behov av kompisar här hemma, julafton med hans mor här hemma, nyårsafton med folk här hemma med allt vad det innebär av matlagning osv.
I dag är jag ledsen! Sårad! Jag skulle skriva ett svar till F-kassan nu, men kan inte. Tycker att medicinen inte alls fungerar idag. Jag ryster.
Någon annan som upplevt det samma? Jag trodde att vårt liv skulle bli lättare nu när vi kan förstå varandra.
Medicin kan ta flera veckor innan det börjar hjälpa ordentligt.
Tycker det är fel av honom att hålla på så.
Har du förklarat av diagnosen innebär osv? Kanske lättare för att han förstå då?
Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag känner igen mig helt och hållet i din beskrivning, men jag har diagnosen Aspergers syndrom. Också jag har tagit ledigt hela julhelgen (börjar jobba först i morgon) - för att vila upp mig och inte göra något socialt alls. Nu slipper man tyvärr inte undan det helt i juletider, men medvetet har jag som sagt "strypt" det sociala. Liksom du har jag dåligt samvete för mitt beteende, och möter föga förståelse. Upplever som du ett problem med detta i min relation, samtidigt som min sambo ändå har tvingats acceptera ett visst hänsynstagande - ja ett rätt stort sådant, och därav mitt ofta dåliga samvete.
Att inte hitta saker som inte ligger på sin plats, känner jag alltför väl igen. Och min sambo blir ständigt beskylld för att ha "haft bort" sakerna. Och lika intolerant är hon varje gång saken återfinns (genom att hon letar fram den): "man får väl ha lite ögon…!"
Ja jag har förklarat för honom. Bett honom läsa på nätet och även tagit fram sidor som beskriver "mig". Jag trodde att allt skulle bli lättare nu när vi har både en "innehållsbeskrivning" och en "bruksanvisning". Inte som innan diagnosen när allt bara var svårt.
I dag sliter ångesten i min kropp. Min man gick och lade sig innan mig för jag satt och redigerade ett foto. Jag sa att jag kommer snart vill bara bli färdig. Han låg i sängen i ca 10 min. Då reste han sig bara upp, tog sin morgonrock och gick ur sovrummet utan att säga något. Jag satt fortfarande kvar i soffan och han gick förbi mig utan att säga något. Jag förstod sedan att han hade lagt sig hos våra döttrar.
Nu på morgonen gjorde han allt som vanligt förutom att han är kort i tonen till mig, svarar ironiskt på vissa saker jag säger och nedlåtande på andra, eller också inte pratar alls med mig. Innan medicinen hade jag bara exploderat och frågat vad han höll på med. Nu blir jag inte arg - bara ledsen, sårad och har ångestsymtom som hugg och tryck omkring hjärtat och panikkänsla. Orkar varken med ljuden från barnen eller hundens flåsande.
Kan det vara så här: Pga min "utmattning" (innan diagnosen) så har han framstått som den fantastiske maken med en psykisk sjuk fru som tar hand om allt. Han har till och med sagt till en representant från mitt jobb att jag nog inte hade levt utan honom. Han talar gärna om för alla hur mycket han gör här hemma och hur lite jag orkar (han har framställt mig som mycket sämre än jag var och även "glömt" tala om hur mycket jag gör här hemma och med barnen). Nu sett i backspegeln så har jag ju tydligen hanterat mina svårigheter väldigt bra, varit väl medveten om dem och försökt göra något åt dem/förenkla mitt liv. Han och hans mor har skrattat år mina etiketter på hyllor i skåpen och "vägrat" sätta rätt sak på rätt plats utan tyckt att finns det inte i det ena skåpet så kan jag väl öppna det andra och titta. Hur svårt kan det vara?
Om jag nu får hjälp genom medicinen, stöd att strukturera mitt liv och kan tillåta mig att ställa lite krav på vissa saker - då kan jag ju klara mycket mer själv och vara frisk med svårigheter i stället för utmattningssjuk med svårigheter. Då kommer det inte längre fokuseras på hur duktig min man är…är det det han är rädd för?
Någon annan som upplevt något liknande?
Njae… Man ska nog kanske inte överanalysera i det här fallet. Du tycks ju vara lik mig, och därför kan jag förstå dig rättså väl. Mitt livselixir är min egentid. Den måste jag få ha för att må bra. Men jag vet samtidigt, hur svårt det kan vara för socialt sinnade människor att acceptera en sådan läggning, vilken de lätt ser som en förolämpning mot dem personligen.
Lite familjeterapi för er kan säkert lösa det hela på ett relativt geschwindt sätt, hoppas jag! 
Vad är bra med din make? Varför är han fortfarande din make?
Jag skulle inte vilja leva i ett förhållande där man saknar respekt inför den andra personens problem och som det verkar vilja att försöka förstå.
Håller med Zaphix och jag tycker din man har riktigt riktigt dålig stil emot dig.Vuxna månniskor gör väl inte så. Han borde läsa på lite och försöka sätta sig in i hur det är att leva med ett sånt hinder som vi bär med oss.
Dessutom kan du tala om för honom att han har tur som har en fru med ADD för det finns så mycket positivt i detta också.Det lär han inte hitta hos vem som helst.Sträck på dig och tillåt dig inte bli sårad 
Skäms när jag läser det ni skriver.
Min man har ADD och jag har jättesvårt att få in i huvudet att jag inte kan begära vad som helst av honom och att jag inte får bli arg och irriterad.
Nu tog det visserligen många år (av ständigt tjatande och grälande) innan vi insåg vad som var fel, så mycket av vårt förhållande nöttes nog sönder för länge sen. Just nu kämpar vi för att hitta tillbaka till varandra och för att kunna börja om med rätt förutsättningar.
Det är skitjobbigt, på ren svenska och ofta känner jag mig som världens uslaste människa när jag tappar tålamodet.
Vi bloggar om eländet och får massor av kloka kommentarer från våra läsare. Kanske kan de hjälpa dig en bit på vägen också.
http://kaosbloggen.wordpress.com/
Starta ny diskussion