Jag lider definitvt av samma åkomma. Tror det är så att det kan vara svårt att beskriva alla tankebanor man har i ord. Alltså, från början till slut, utan att det blir 4-5 A4 pappren med text..

Har haft det problemet förut, att inte bli tagen på allvar alltså. Handlade nog mest om hur jag var som person, tog inte mig själv på allvar och pratade väldigt mycket om ingenting. Jag var rätt så jobbig faktiskt, utstrålade nåt som gjorde att folk intge tog detg jag sa speciellt allvarligt.

Numera har jag en annan attityd, är inte speciellt störande och jobbig och ständigt flummigt oseriös, utan jag pratar framför allt inte så mycket strunt eller högljudd. Tar mig själv på allvar för mer seriösa samtal med andra.

Jag förändrade helt enkelt min attityd så att jag utsrålar mer allvarlighet och det gör att folk numera lyssnar på mig när jag pratar.

Handlade mer om min utstrålning är det jag sa.

I skrift har jag alltid blivit tagen mer seriöst dock..

Om det nu var det du menade med att bli tagen på allvar.

Både det skriftliga och muntliga. Jag kan säga saker som är totalt emot varandra för jag vet vad som är rätt fast jag inte kan förmå mig att ta till det jag vet. Jag har alltid haft svårt att förklara saker så andra förstår. Det är dessutom så att jag tyvärr svarar helt ärligt på allt vilket kanske gör att folk inte tror på mig. Sen tror jag på allt som andra säger och tar det bokstavligt och jag suger åt mig allt och gör allt så negativt och det gör ju att jag blir ännu mera nedåtgående. Jag har svårt att vara en säker person utan jag är den tysta som inte hörs eller syns. Vill absolut inte stå i centrum. Håller mig för mig själv och långt ifrån dom andra människorna. Jag pratar inte spontant utan jag väntar på att någon skall tilltala mig först. Tittar ner när någon pratar med mig och likadant när jag är ute och går. Jag har verkligen inte utstrålning eller attityd. :-(

Så du måste helt enkelt hitta självsäkerheten och faktiskt våga prata?

Social fobi?

Din väg till förändring kanske går via en terapeut..

Jo social fobi har jag, tyvärr men det är inte lika påtagligt som för 1,5 år sedan då jag knappt kom utanför dörren. Har en psykiatriker men henne träffar jag så sällan. Sen har jag en kontaktperson men hon är ju ingen psykolog eller terapeut.

Jag har min sociala oförmåga emot mig när det gäller att verkligen få människor med mig - muntligen då oftast. Jag brukar säga, att jag aldrig kan ringa 112 med framgång, om det verkligen skulle vara "hett" läge. Alarmcentralen skulle helt enkelt inte ta mitt larm på allvar.

Allt medan min sambo inte har några som helst problem med det där - hon kan verkligen få folk med sig i de flesta lägen. (F-n vet hur hon bär sig åt…?  )

#6: Fråga hur hon gör! :)

Låt henne lära dig och förklara hur hon gör.

#7 Bra tips!

Men jag tror faktiskt inte hon själv vet hur hon gör. Hon bara kan; har aldrig haft de problemen, förmodligen. Redan i vaggan fick hon nog den rätta responsen på sina sociala uttryck; det var liksom redan genetiskt inprogrammerat - såväl hos sändarsidan som mottagarsidan.

Men så var det inte för mig, uppenbarligen. Därför har jag alltid känt på mig, att en manager, ett ombud, skulle vara ett mycket bra komplement för mig - en socialt kompetent medmänniska, som kunde förklara vad jag vill ha sagt till andra socialt kompetenta…

(Fast nu har jag ju det trots allt i min sambo. Vi kompletterar nog varandra ganska bra egentligen - hon på den sociala biten och jag på den intellektuella/logiska… Tillsammans är vi kanske ett outstanding par…  )