Övermänniska.

Tyvärr, för det är ensamt på toppen.. ;)

Kul att du säger det, Zaphix, för jag tror faktiskt att det är sant. Så klar i verklighetsuppfattningen som jag har uppfattat dig, det finner man väldigt sällan.

Nä, seriöst.

Beror helt och hållet på vad det är för situation det handlar om, i många situatioer känner jag mig under andra. Nedvärderar mig själv och känner mig kass i jämförelse med andra. Men i andra situationer känner jag mig över andra, framför allt när jag inte kan göra annat än att sucka över andras dumheter.

Jamen precis. Vad är då möjligt att göra åt saken…?

Övermänniska ibland förstår jag mig inte på människor och deras okunskaper och det från väldigt unga år, så ja helt klart en övermänniska även om man ibland kan kännas sig en aning mindre över.

Förstår inte frågeställningen.

Över. Men försöker att inte visa det. Failar nog dock x)

Bredvid. Stirrande oförstående…

pEr

#6 Ungefär som så: har du storhetsvansinne eller mindervärdeskomplex visavis andra människor du möter, för att spetsa till frågeställningen lite.

#9 Då är jag en undermänniska.

#10 Stackars dej! Fast egentligen är det väl ett bättre utgångsläge - självbilden bör förmodligen kunna förbättras genom Träning, ökad medvetenhet, jag-stärkande terapi etc.

Värre är det då kanske för oss övermänniskor - det känns betydligt svårare att "kliva ner" från våra piedestaler. Det har vi ju ingen lust med…!

Över. Man är som man är och alla sorter behövs :)

Övermänniska i mitt uppåttillstånd..för att sen emellanåt sjunka ner till undermänniska när jag svänger iväg neråt på kurvan! Depptiden.

Men känslan i mitt liv har nog alltid varit övermänniska. Om jag fattat frågan rätt

Trott i mitt sinne, att jag klarar av allt! Finns inget jag inte skulle klara av. Hehe..

Nu klarar jag inte av ett skvatt istället 

Jag har dock varit både och. Pendlat snabbt mellan de två ytterligheterna men aldrig mått bra i nån av dem.

Det var när jag medvetet jobbade på att känna mig "bredvid" som det började kännas bättre.

Eftersom jag beundrar människor som kan anpassa sig efter situationer/sociala spel och jag själv var så otroligt dålig på just det så började jag "inse" att det som mycket annat beror på. Ibland är det jag som är "bäst" ibland någon annan. Oftast vet jag inte numera.

Men jag har fortfarande lätt att se ner på människor (och mig själv) men  när det händer leker jag med tanken stund tills jag blir less, vilket går ganska fort, och ägnar mig åt viktigare saker…förhoppningsvis…

pEr

#14 Ett mycket vist inlägg av dig, Porklash, tycker jag. Du har kommit långt där i din existentiella medvetenhet - vilket iofs skulle kunna anses göra dig till en sann övermänniska…