Mitt liv har vissa särdrag jämfört med andras liv, så jag är nog sär.

sär, plattsar inte in alls direkt skulle jag påstå. Kommer direkt att tänka på arbetsplattser, alla dessa raster med fika och långa luncher och hej o hå där man ska äta äta äta och vara social utan att ens få betalt. Ska jag jobba ska jag jobba inte snacka skit fika och äta det kan jag göra sedan om jag vill.

Jag står bredvid och ser på och känner att jag inte passar in i pusslet.

Samma här Johanna… känns dö-jobbigt när alla förväntar sig, ja nästan kräver att man ska vara som alla andra

Kanske borde vi bilda "De Säras Förening"? Och bära ett särpräglat märke som alla NT lär sig känna igen till slut och därför visar oss vederbörlig hänsyn…!

Vem passar egentligen in? Jag tror att man måste vilja vara som "alla andra" för att passa in, men vad tusan är det för mål i livet att vilja vara som alla andra? Man måste ju vara sig själv för att må bra.

Jag tror att om man är för välanpassad så har man förnekat sidor av sig själv. Och jag tycker att världen är full av människor som är annorlunda inom normalspannet; det är sällan man träffar på någon som är "helkonstig" :D

#6 Nej du har rätt; de "helkonstiga" tycks ha försvunnit mer och mer. Undrar vad det kan bero på…

Ja, förr fanns riktiga gökar :D

Jag berättade för stora dottern häromdagen om min barndoms tanter som kom till torget med "elefantben", det här var innan de vattendrivande medicinerna, och de kom från landet i gummistövlar och som väska hade de en hink att sätta grönsakerna i som de köpte på torget.

I första lägenheten vi bodde i när jag flyttat hemifrån hade vi en granne som bara bar gröna kläder och allt i hans hem var grönt; honom vågade man inte prata med.

Förut var det nog mer accepterat att folk var konstiga, detg fanns fler kufar förr än nu.

Ja, det är konstigt att kufarna var kanske mer accepterade förr än de är i våra moderna tider när allt officiellt sett är accepterat men sen har folk sina "svarta" åsikter helt privat ändå.

Jag tror att det har att göra med att man levde byliv eller småstadsliv förr och man kände "kufarna" från barnsben; de var alltså inte främmande på nåt sätt.

Social kompetens har ju blivit något osannolikt viktigt. Problemet är väl att det är ju beroende på vart, när och hur?

Jag var mer "freak" när jag var yngre och nog ganska medveten om det.  Jag gillar kufar och folk som inte "vet hur de ska bete" sig själv.

Upplever ofta NT som tillknäppta och ängsliga vilket är obegripligt för mig eftersom de har all förmåga att hantera situationer om det skulle gå lite snett. Inte som jag endera bara avfärda de andra eller än värre hånskratta pga det som jag uppfattar vara "brister".

Nu händer det sällan eftersom jag har blivit bättre på hantera normalstörda. Jag gillar jättemånga NT personer. Några av mina bästa vänner är det! He he… De verkar ju acceptera mig också…

pEr

Att kufarna (till synes) försvinner kan ju bero på vår internationaliserade värld, som har utslätat allt beteende, även dialekter, klädmode, konsumtionsvaror, mat…

Känner mig inte som ett sär precis men känner kanske fel hahahaha vem vet.

Nej däremot har jag en sällan skådad livsglädje och ett jävlar anamma ger aldrig upp. Trots alla motgångar så är jag så pos ändå. Hjälp jag är nog inte normal

Häng på nu Varulv så skämtar vi vidare…ni andre också;)

• Alla NT tycks lika som bär,
• medan jag känner mig sär
• NT har beröringspunkter både här och där,
• men jag, jag är sär!
• Hoppas att NT-beteende jag lär,
• så jag slipper vara sär…!

Pappan till sin son: Du har ADHD,jag har bara HD

Sonen: Du har visst ADHD

Pappan:Nej lilla vän

Sonen:Jo din HD är A Dirty Harley Davidson

En kär tanke vill jag skänka till alla kära särlingar härinne på Alla Hjärtans Dag!

Absolut sär :) Långt ifrån svensson!!

Välkommen i klubben, Izziegirl!

Tack så himla mycket!!