Håller med. Men det är inget nytt.

"Så nu vart detta livet spolierat. Ja egentligen både mitt och hans."

Känner in din frustration, och lider med dig. Tycker mycket synd om dig, och vill ge dig en jättekram. Hjälper kanske föga, men vill ändå ge dig nåt slags tecken på att du inte står ensam i världen i alla fall.

Men: ditt liv - och i synnerhet hans - är inte spolierade! En diagnos är en diagnos; inte så värst mycket värd egentligen, mera än att man har fått en rättså vederhäftig personlighetsanalys. Och en sådan kan vara bra att ha. Särskilt för en fjortonåring att bära med sig ut i livet. Kan kanske ge vissa fördelar och genvägar - vem vet!?

Tack kära ni. Jag saknar ord för hur det går till i samhället.För mig återstår att trycka på knappen*stäng av känslorna* det är nåt jag lärt mig sen barnsben :( och det är jag förbannat duktig på att göra

Hej.

Min dotter fick sin diagnos när hon var 11 år och jag har vetat att det är "något" sedan hon var några månader. Sökte hjälp första gången när hon var 9 månader…

Förstår att allt känns omtumlande nu när ni fått en diagnos och visst blir man förbannad att ingen tagit er på allvar förrän nu.

Men du får inte tänka att ditt och sonens liv är spolierade pga detta!  Din son är ju samma människa fortfarande och han behöver sin mamma nu mer än någonsin. Hans liv har ju bara precis börjat, han har hela livet framför sig. Låt inte dessa människor som inte "sett" honom förut få förstöra era liv, för det är dom absolut inte värda!!

Stäng inte av dina känslor! Din son behöver dina känslor!  = )

Jag vet att man blir så frustrerad av att inte bli förstådd, inte  lyssnad på osv, men man får inte låta dessa människor trycka ner en.

Din son är värd så mycket mer!!

Kram till er båda! 

#4

Tack för ditt svar.

Jag förstår bara inte att den här flickvännen han har sen 2 mån har kunnat vända honom helt ifrån sin familj,vänner,ja allt och alla.

Den tjejen har dåliga relationer med sina vänner,familj osv. Hennesföräldrars beteende har hon styrt över på oss till honom och nu tycker han att vi är som dem.Hoppas ni förstår hur jag menar för jag fattar det knappt själv.Jag vet det finns ett ord för detta men kommer inte på det.

Han tycker då numer att vi aldrig ställt upp för honom,inte fått kärlek varit en dålig förälder resp syskon.

Det är snurrigt det här. Någon som förstår?

alltså hennes tänkande,känsloliv har han också fått.Vet inte hur jag ska förklara för har aldrig varit med om liknande.

Även om man har ADHD/ADD så är man ju inte ointilligent

Någon som kan ge mig tips-råd?

jag har inte läst super nogrant så jag kanske har missförstått. jag hade också en period då mina föräldrar var jätte hemska, allt som gjorde va fel osv. jag har själv ADD och blev påverkad av en vän som hade problem hemma.

nu är jag 22 och mina föräldrar är väldigt bra föräldrar och har alltid varit. dom hjälpte mig igenom min jobbiga period och hjälper mig än. min pappa tog på sig mycke av skulden när jag blev sjuk (blev deprimerad och inlagd på sjukhuset) och då kom allt de jag sa till honom när jag va i min period och 'revolterade'. jag inser hur mycke allt sånt satte sig i honom och jag kan inte ta tillbaka de.

tyvärr är de så att när man är tonåring kommer man till en period då föräldrar är pest och pina. vet inte riktigt mer hur jag kan förklara de.

jag tror att de bara är att fortsätta vara som ni är, visa kärlek och gränser som innan. håll koll men låt han själv upptäka världen och även de onda i världen å som personer som inte är bra för en. jag fick lära mig de tyvärr väldigt sent och väldigt hårt.

hoppas något av de jag skrev kanske bringer lite klarhet för dig eller iaf lite tröst. jag hoppas de blir bättre för dig och din son snart.

Hej!

Att vara tonåring, nyss fått veta att man har ADD och att skolan kanske inte fungerar samt att han är i den ålder då man normalt vänder sig ifrån familj/föräldrar av naturliga skäl är tuffa bitar alltihop!

Det du kan göra nu är att finnas där, stötta, sätta ord på det du märker han uttrycker tex "jag ser att du nu vill vara med din tjej och att du är arg på mig. Det kan jag förstå. Jag som mamma blir ändå ledsen när du blir arg på mig hela tiden och vänder dig bort från mig! Jag vill gärna att du och jag pratar lite, jag vill hjälpa dig att orka för jag kan tänka mig att du nu tycker att allt är jättejobbigt!" Även om han nu inte direkt sätter sig ner o pratar med dig så känner han sig bekräftad och sedd av dig och det är viktigt! Om du möter honom på det här viset varje dag, så tror jag att han så småningom kommer att vilja prata med dig. Försök se honom när han gör ngt bra, uppmärksamma det. Det kan vara en så liten sak som att han sätter på kaffe eller the på kvällen…

När han gör något du inte gillar, markera men lägg inte ner all energi på det. Ju fler positiva möten du och din son får desto lättare blir det för er att mötas i det svåra! Ge inte upp! Jag kan förstå att du är ARG och mkt besviken på samhället! Det har du all rätt till! De har struntat i att lyssna på DIG, du som faktiskt är expert på ditt eget barn. Det är skamligt av dem. Du måste ändå fortsätta din kamp för dig och din son. Tror mig, jag är där nu oxå…med mig själv och mina två söner…

Kram C

Uppdaterar: Sonen,flickvännen och hennes bror har blitt polisanmälda för inbrott i mitt garage. Moped och annat stulet, det här är riktigt lågt och inget man kan skylla på ADHD för hjärnan fungerar ju trots allt ändå

Herre gud. Ta ett riktigt snack med honom och fråga vad han pysslar med. Fråga hur han vill att du ska reagera på en sån sak och hur han vill att du ska agera på bästa sett. Finns det någon pedagog du kan rådfråga? Har han samtals hjälp? Kan ni ha samtal tillsammans med någon proffitionell tredje part? Det verkar ju vara något som tynger honom och personligen tror jag att det är dags för hård handskarna, jag menar att ta in förstärkning och en gång för alla reda ut vad som pågår

#10

Det här känner jag igen, trots att varje situation naturligtvis är unik. Jag har blivit av med många värdesaker, av ett syskon. Det tar liksom som på ett annat sätt när någon närstående stjäl från en. Jag bryr mig ju verkligen inte om de där sakerna, men förtroendet förstörs och det är väldigt svårt att bygga upp igen kan jag känna. Men jag tror på¨att det går!

Socialen kan hjälpa dig på olika sätt, ring din kommun och hör hur! Man hör mycket om dåligt bemötande från socialen, men det finns gånger de är mycket bra att ta hjälp ifrån.

Ta hand om dig.

Uppdaterar läget: Inte sett min son sen innan jul.Inte hört av honom på 3 veckor. Varit i kontakt med soss och dem kan inget göra mer än skicka remiss till BUP där dem nu ska ge honom en tid hos en kurator.

Ja eller hur han kommer väl inte berätta att han finns på skolan(nej inte sin egen klass) han bevakar flickvännen.Han har slagit henne.Han bor med henne och hennes styvmor och jag vet inte var det är nånstans.

Skrev nyss till soss att jag vill dem tar till LVU.

Tydligen kan ingen göra nåt när man har ADHD men inte är kriminell eller tar droger.

Ska man behöva ta livet av sig för att visa dem att vi behöver hjälp?

Ja du det är beklagligt när det blir så här och tyvärr så vanligt.

Så kan man ändå läsa här inne på Forumet om folk tycker det är alldeles för lätt att få en ADHD diagnos och hjälp.

Dom vet inte vad dom pratar om överhuvudtaget.

För man måste kämpa i motvind och slåss med näbbar o klor för att få någon hjälp i dag.

Så ge dig inte utan fortsätt att kämpa och ett tips ring eller besök soc.

Säger du dessutom att funderar på att ta livet av dig så måste dom ta det på allvar och göra något.

Vi sökte ju hjälp inom vården  för vår son under 4 år utan att få ngn hjälp och BUP hade för långa väntetider fick vi till svar.

Till slut så ringde mitt ex till soc och hotade att ta livet av sig redan dagen efter fick vi en tid på soc.

Det mötet var det en social sekreterare vi föräldrar och en representant från BUP.

Socialen krävde då att BUP omedelbart skulle ta tag i detta och dels att skolan skulle ta sitt ansvar plus att Soc skrev in sonen inom LSS.

Så vi fick en helt fantastisk hjälp av soc och först efter det som dom inom vården började lyssna och erbjöd ngn hjälp.

Så ge dig inte och ring eller besök Soc i stället för att skriva.

Lasse

Tack för ditt svar Lasse. Det sociala har varit inblandad i flera mån. Dem kan inget göra säger dem.Maila idag att dem får LVU honom men inte ens ett svar har jag fått.

Ja det känns hopplöst om inte förr så när han har tagit sitt liv så tänker jag försvinna också.

Varje dag väntar jag att han kankse ska höra av sig eller komma.Varje kväll somnar jag besviken och min ångest har hållt i sig mer än vanligt.Gissa om varje dag är en kamp.Väntar på att få höra nåt jag inte vill.

Messar honom för att pusha och att han alltid är välkommen hem och hur mycket jag älskar honom.Han svarar inte ens.Ändå vet jag att det är hans ADHD som snurrat till det rejält så jag tar inte det personligt det är mer ska jag kunna(hinna) rädda honom innan det är försent.

Sen kommer tankar om att tänk om man själv dör knall och fall.Jag vill inte att han nånsin anklagar sig själv för vad som hände eller för vad han sagt.Så himla jobbigt alltihop