känslor, både för lätt OCH för svårt?
Vet inte riktigt vart det här passar in.
Jag tänker på känslor, tankar och sånt som kommer alldeles för fort och inte går att stoppa. Peppad, sur, glad, arg, ledsen, intresserad.. det kan gå alldeles jättesnabbt ibland och bli helt överdrivet typ.
Alltså att man blir ledsen för småsaker, eller intresserad och inte kan släppa det och sånt.. Det är väl klassiska ADHD grejer då iaf.
Men ibland känner jag att känslorna inte kommer hela vägen fram? Dom andra känslorna. Att mina vänner tycker om mig, att min familj gör det. Hur känner jag för dom? Hur borde jag känna?
Hur ska det kännas att tycka om sina kompisar? Sin familj? Ska det vara skillnad? Främst tänker jag alltså när man inte är med dom, för om jag umgås med nån och har kul eller dom gör nåt kul så tycker jag ju det är kul då.. Men sen då? Jag vet ju att jag är kompis med dom och har kul med dom.
När jag säger hur "SKA" det kännas osv så menar jag alltså att jag funderar om det inte är "normalt", eller nåt..
Vet inte om jag förklarar bra nog. Men när jag kramar mina föräldrar tex så känner jag ungefär lika mycket som när jag kramar.. Typ en främling. Eller, en trevlig främling som ser kramgo ut kanske? Alltså det är inte otrevligt (som jag kom på det kanske skulle bli om en främling gjorde det).
Det känns inte tryggt eller nåt sånt, däremot så förstår jag ju hur det funkar, alltså jag uppskattar en kram för att den visar på mer närhet än tex ett handskakande.
Jag hörde nyss en låt med petter, snook och veronica maggio.. kanske inget ni lyssnar på men "Inga Problem" heter den.
I refrängen sjunger hon "Är det så här det känns att va lycklig".
En annan del är "Alla önskningar slår in, ändå saknas någonting".
Det är väl ganska beskrivande för det jag tänker på, är orolig för.. Jag har ju ordnat så mycket, och är nöjd på många sätt, ibland. Ordnat så många saker jag velat ordna, annat är på gång. Det känns.. det känns bra faktiskt. Jag vill ha mer och hoppas på det, nån att vara med också.. Men jag är rädd det inte "räcker till". Eller fel ord, tror att jag skulle ha det bra så men ja jag vet inte…
Om man tänker att alla problem och fel är tyngder runt ens kropp som gjort att man sjunker ner i havet, efter man tagit bort en del så sjunker man inte längre men det är tungt att kämpa sig mot ytan. Ju mer man får bort desto enklare blir det. När man sen fått bort alla och tar sig upp på ytan, så kan man ju ändå inte flyga.
Är det världens flummigaste liknelse? :)
Men iaf.. Växte upp lite lurigt, så har väl en del problem därifrån men försöker jobba på det. Men jag undrar vad ni tänker om det här?
oj så sjukt lång den blev.. förlåt.
jag kan försöka sortera upp den senare, orkar inte läsa allt själv ens just nu :p
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jodå här är en som förstår vad du menar. Men du är alltså inte aspergare? Utan "bara" ADHD:are? Det du beskriver framstår annars som ett så typiskt asperger-fenomen.
Jag själv (är aspergare) kan inte känna de där beroende- eller samhörighetskänslorna heller, dem du talar om. För mig betyder en kram oftast bara en artighetsdeklaration. Men så bör det nog iofs vara, och är nog så för de flesta, inkluderat NT. (Jag, liksom alla andra, kan känna väldigt mycket i en kram om det är någon jag tycker om i bemärkelsen känner mig attraherad av.)
Däremot kan jag känna gemenskapskänslor, i så fall betingat av, att jag verkligen upplever en gemenskap av något slag. Sådant känns väldigt trevligt. Men inte heller där får jag några djupare känslor för personen/erna i fråga, utan det är själva gemenskapen som är det väsentliga.
Vänner har jag ett antal. Jag brukar beskriva sann vänskap som så, att en vän behöver man inte träffa eller tala med på tio år - men kan ändå ringa upp eller besöka nästan när som helst. Det är mycket praktiskt och bra.
Mina vänner känns tillitsfulla. Men några känslor för dem, nej det kan jag inte påstå att jag har. Fast jag vill mina vänner väldigt väl, bryr mig om dem på mitt sätt. Ställer gärna upp om det behövs, och så. Och kan förvänta mig vice versa. Fast det inte alls då är fråga om "affärsuppgörelse" ("tjänster och gentjänster"); nej sådana relationer anser jag inte ha ett dugg med sann vänskap att skaffa.
Tja, nåt sådant…? 
Ja det är typ så det känns egentligen, det sista, som att jag bryr mig ju om dom och vet att dom ställer upp för mig precis som jag ställer upp för dom men ja jag vet inte.
Jag har alltså inte aspberger diagnos men ja jag vet inte :S
Jag vet inte om det är nån skillnad på att vara vän med någon, känna gemenskap och liksom trivas med just dom personerna, men med andra personer också fast på ett annat sätt, jämfört med att bara gilla sina kompisar?
Jag känner nån sorts distans ändå även om jag vet att dom skulle göra vad som helst för mig och tvärtom. Jag förstår det inte riktigt.
Kruxet är väl att jag som sagt haft det lite struligt och det kanske "bara" är det :/ jag vet inte, jag minns inte.. hur jag var förut.
Känner du att det känns FEL att inte känna nåt? Att det känns konstigt? Eller gjorde du det men har lärt dig acceptera, eller är det på nåt annat sätt? För mig känns det bara som det är fel på mig.
Bra frågor där på slutet, Knaprig!
Nix - det kan jag säga helt rakt - det har aldrig känts konstigt på något som helst vis. I själva verket så har jag inte blivit medveten om denna min särart förrns på mycket sen tid. Och i och med att jag blir medveten - tja, vad ska jag säga? Nej, jag är ju som jag är, och kan inte annat än så förbliva. I min värld är det väl snarare NT då som är underliga och - ja faktiskt - lite inskränkta, enligt mitt sätt att se på saken då alltså.
I min värld funkar alla slags relationer på ett bra och ändamålsfyllt vis. Inget som behöver ändras på, enligt min mening. 
Liksom du beskriver, så lämnar jag oftast släkt och vänner (efter besök; släktträff etc.) med skamkänslor, självhat, idel negativa vibbar. Det, har jag insett (sedan länge), att det inte är riktigt sunt och bra för mig. Det brukar ta minst ett dygn, ibland flera, att liksom skaka av sig olustlänslorna och bli sig själv igen och kunna fungera nollställd pånytt!
Starta ny diskussion