Jag vet inte varifrån den uppfattningen kommer att vi AS-are skulle ha dålig fantasi! Är det nånting jag själv har, så är det just det! Och har alltid haft, i synnerhet som liten. Från sjuårsåldern till sådär tolv, var mitt stora specialintresse att skriva och rita berättelser och framför allt teckna serier, där jag byggde upp en hel värld med persongalleri och allt.

Dessutom är vi ju kreativa många av oss, vilket väl hänger ihop med fantasibegåvningen.

Ja precis, hitade en massa små sagor jag skrev på låg och mellanstadiet när jag städade på vinden för ett tag sedan så fantasin är det inget fel på.

SKulle vara kul o göra en  undersökning och se hur många aspergare som har bra fantasi och hur många som har dålig och sedan jämföra med genomsnitts människan.

Jag har fått en uppfattning om att många med diagnoser ofta har bra fantasi.

När det gäller det kreativa hållet åtminstone.

Så är det för mig iaf, jag har bra fantasi, kan komma med fantasifulla tankar m,m.. men om nåt inte går som jag har tänkt mig, så "låser" det sig i hjärnkontoret, och då har jag inte så bra fantasi längre till att hitta andra lösningar osv..

#3 Just det du beskriver att det låser sig, är något jag ofta råkar ut för. Har något gått i stöpet så har jag svårt att tänka om.Ibland känns det som att kreativiteten går på sparlåga.

HH

#3 Precis så känner jag med att det kan låsa sig om det inte blir som man tänkt. Man blir lixom helt stäld.

Det är ju så att fantasi kommer från erfarenheter och har man svårigheter att ta in vad andra gör, berättar och är med om så leder det till sämre fantasi. Lyckligtvis kan böcker, filmer och andra medier också ge erfarenheter som stimulerar fantasin.

#3, 4, 5

Precis så är det för mig också! Jag kan stånga pannan blodig ibland på att försöka få till nåt som inte vill bete sig sså om jag har tänkt mig att det ska göra…

#6 Nja… personligen så är jag inte så övertygad om det du säger. Jag tror nog mera på att fantasi och kreativitet liksom lever sitt alldeles egna liv…

(Vilket faktiskt också det som vi, fyra på raken, just har omvittnat, styrker - att just vi inte lär så bra av erfarenheten - men i fantasin sprudlar idérikedomen…)

#7 Utan en bas som kan trigga dig vidare i fantasin kan du inte fantisera. När mycket små barn leker fantasilekar så handlar det om imitation, dvs de nyttjar sina erfarenheter, t.ex. vad de sett vuxna eller andra barn göra. Därefter byggs det på. Men du kan inte fantisera om t.ex. en drake om du inte tagit del av något som i alla fall liknar en drake. Jag kan inte bjuda på någon direkt källa, men rent utvecklingspsykologiskt är det så. Också enligt pedagogen Vygotskij.

#8 Fru Stein, ni utmanar min rebellusta, men jag tar mina tyglar på mej!

Alltså: vad gäller saken? I menen, FruStein, det en människa intet kan begreppsliga något, den intet upplevat uti sinnevärlden? Ja. (Men rätta mig gärna utifall jag skulle ha missuppfattat!). I gen med andra ord uttryck för en extremt empirisk filosofi-uppfattning; en uteslutande empirisk tro, till och med.

Allt medan jag, just av empirisk erfarenhet, faktiskt, anser mig veta att vi människor medför någonslags medfödd kognition in i denna världen. Det skulle mycket väl kunna inkludera medvetenheten om drakar, tillexempel.

Det vore onekligen, by the way, mycket intressant att få ta del av fru Steins förklaring till, varför hästars föl kan resa sig upp och trava på, typ tio sekunder efter födelseögonblicket (om de nu, i analogi med vad I sägen, först skulle måsta inhämta empirisk vetenskap om denna världen, innan deras hjärnor skulle kunna förstå och begripa, huru de sku bete sig för te & ta några stapplande steg, alltså först efter att de blivit fyllda av framsteg och misslyckanden i trial-and-error-metodens svåra konst)…!

(Ursäkta min härmning av arkaiskt språkbruk i sammanhanget, men det framstod som så lockande att tillgripa detta roliga medel just här, av nån knäpp anledning… ).  (men jag är ju knäpp!)

#9 Du menar alltså att du är ett levande bevis på att fantasi är en slags latent egenskap?

Att föl testar att gå är precis lika naturligt som att ett nyfött barn, enligt studier, kan ta sig från sin mammas mage och upp till bröstet som en slags överlevnadsinstinkt. Eller att nyfödda barn har en fall-reflex.

#10 Så då skulle man kunna säga att blinda inte har någon fantasi?

Det låter ju…ja, helknasigt.

Det är helt enkelt ett syftningsfel i vår svenska mall, har jag fått höra från min psykolog som jobbar mycket med autistiska. Man har alltså översatt fel.

Bara för det så hittar jag inte.. och minns inte vad hon sa att de egentligen menade. Typiskt.

Tack för det stödet! Emaljoh4.

Och för att svara dig, FruStein, så - ja, jag menar så. Åtminstone för mig själv, så är jag ett levande bevis på att jag har en verklighetsuppfattning allldeles oberoende av stimuli, egentligen.

Psykologiska försök har visat, att den som utestängs helt från stimuli under en längre tid, börjar hallucinera. Ja, men det är ju bara ett belägg för det jag hävdar. Vad är hallucinationer annat än "verkliga" drömmar - och vad är drömmar annat än inre fantasier vilka är mer eller mindre oberoende av den yttre verkligheten?!

Visst - en dröm är oftast beroende av den yttre verkligheten. Men bara i bemärkelsen att utifrån upplevd "verklighet" förvränga, modifiera det som redan finns inombords.

För att återknyta till det som Emaljoh4 anförde, så finns vetenskapliga rön som visar på, att blinda (blindfödda, så kallat barndomsblinda) kan föreställa sig den visuella verkligheten i - just - bild! Och jag själv har fått en blind väns beskrivning av ett hus hon besökte för första gången - och det i nyfiket rumsliga begrepp - levande beskrivet, så som vilken seende som helst skulle ha beskrivit det.

Visst har vi oftast fler sinnen än ett enstaka, vilka alla bidrar till vår verklighetsuppfattning. Men någonstans landar hela perceptionspaketet i en föreställning om den yttre verkligheten - och denna föreställning, menar jag, är egentligen inte yttre utan inre. Den gestalt som verkligheten tar i vårt inre är inte ett resultat av yttre stimuli utan finns där, från början präglad.

Ja, sådan är min tro iaf.

Fast man kan tillägga att det tar några år för inlevelseförmågan (theory of mind) att utvecklas oavsett barnet i fråga. Är det så att erfarenheter formar fantasi, vilket låter rimligt, så har vi fortfarande att också aspergare leker som barn. Jag tänker att det kanske vore lämpligt beskriva eventuella begränsningar i fantasin mer i form av riktningar än i magnituder.

Oj kul att läsa alla inlägg, jag är oxå av den uppfattningen att vi måste ju födas med någon form av fantasi. Sedan har endel mer eller mindre fallenhet för detta.

För hur ska man annars kunna förklara den första draken, första spöket och alla andra saker som sägs vara påkommna av fantasin. Om då inte drakara och diverse andra så kallade fantasifoster engång har funnits eller finns.

Detta är en sak jag funderat på i omgångar i flera år. NÅgonstans ifrån msåte ju allt en gång ha kommit. För jag tror inte att någon en gång var ute och gick och tänkte att nämen det där nedfallna trädet ser ut som något som jag ska kalla drake? Eller kanske har det varit så? Vem vet,, men tror defenitivt att vi alla är födda med någon form av fantasi.

Titta bara på hur öppna barn är med det mesta. Medans ju äldre man blir får man lära sig att det och det går minsan inte, det är omöjligt och det finns inte. Vi blir då formade av vår tid och människor runtomkring oss och tappar mer och mer barets öppna sinne. Sedan i fantasi fårgan växer vissa upp och förlorar denna förmåga medan vissa behåller den och andra utvecklar den.

#14 Vad trevligt med en äkta aspergare här som samtalspartner! Välkommen!

Vist talat! Riktningar och magnituder…  - Kunde man även säga: begränsningar i fantasin mer i kvalitets-termer än i kvantitets-dito…?

#15

"För hur ska man annars kunna förklara den första draken…"

Ja, så har jag också tänkt!

Haha varulv vilken skön bild :)

Tack! Tja, jag fixade till den medan jag läste inläggen här i tråden…

#15

Under en vandring i mellanstadiet fick höra om våra förfäders förklaring till stora stenblock som tydligen fanns lite här och där utan synbar anledning: det var nämligen jättar som hade kastat dit dem. Men egentligen var det stenblock som hade flyttats runt på istiden, fastsuttna i is som sedan smälts bort.

Det är väl så att

(1) förklaringar till fenomen inledningsvis är rena gissningsverk,

(2) vi människor har en tendens att tolka omvärlden antropomorfiskt (ge mänskliga egenskaper).

I så fall är det inte konstigt om vi landar i andeväsen och dylikt för att beskriva och förstå omvärlden. Dessa begrepp kan sedan omlappas och kultiveras över generationer. På så vis behöver första spöket eller draken inte ens ha varit igenkännliga som sådana.

#16

Det viktiga är nog att och hur man beskriver begräsningarna, så för att exempelvis slippa tolkningar som "allmänt nedsatt kvalitet". För mig funkar det bra med att likna fantasiförmågan vid rumsliga former. Om vi tar vaser som exempel så kan de ha olika former men ändå samma volym. Framför allt fyller de samma funktion.

Ja, trevligt att råkas. Inte så dumt att känna sig välkommen. Inte för att jag tror mig vara mer aspergare än någon annan. Det är trots allt skribenterna här på forumet som drog in mig.

#18 Har du gjort bilden!?!??!

#11 En människa har väl ändå fler sinnen än syn?

#13 Jag gissar att det var vuxna människor, dvs människor som redan bär med sig ett mycket stort antal intryck och erfarenheter, som studien utfördes på? Om det hade varit barn som togs från födseln hade studien visat just det du påstår.

Alla som utsätts för tortyrliknande metoder, t.ex. att stängas i ett rum, börjar att hallucinera. Det är en slags överlevnadsinstinkt.

#23 Jag antar att det är det klassiska experiment du åsyftar, vilket jag refererar till i #13? Tja, varken eller. Experimenten utfördes med studenter (dvs. individer, vilka behövde lite fickpengar som förstärkning till den skrala kassan).

Intressant finner jag din utsaga om att alla tortyroffer tillgriper hallucination som överlevnadsstrategi. Kan säkert ligga nånting i ditt påstående.

Men för att återföra saken till det, vad den anbelangar: Tror just du, att en individ är en summa av sina erfarenheter? Eller tror du att en individ har ett oföränderligt själv, vilket visserligen drar lärdomar (eller inte!) av sina upplevelser genom sina perceptioner?

Vi aspergare tycks ju speciellt tröga när det gäller att dra lärdomar av våra upplevelser/perceptioner…!

#24 Jag menar att olika människor kan ha olika förutsättningar att lära sig saker, t.ex. att spela fiol, vilket visar sig när nybörjare spelar tillsammans - vissa lär sig snabbt och för vissa tar det tid. Det handlar om medfödda anlag, särskilt utvecklade drag som man "ärver" av t.ex. sina föräldrar. Men du måste själv få erfarenheten av att spela fiol i alla fall en enda gång för att över huvud taget kunna spela.

Dina erfarenheter kommer i form av alla sinnen, det är inget konstigt med det. Men att tankar skulle vandra iväg av sig själva och föreställa sig saker som inte har någon som helst relation till något du tidigare upplevt - nej, hjärnan fungerar inte så.

-Kan du spela fiol?
-Jag vet inte. Jag har aldrig provat!

HH

#25 Kanske inte din hjärna, eftersom du påstår det. Men jag skulle tro att min hjärna fungerar så. Det handlar väl i så fall om att vi kan ha olika sätt att associera.

Jag vet med mig, att jag har ganska lätt för att associera i olika riktningar, åt olika håll. Detta motsäger ju dock min rigida sida den, jag erkände förut här ovan, och vilken förmodligen hör till aspergersyndromet. Men det kan ju handla om olika kognitiva situationer, jag vet inte så noga.

Den gode filosofen Immanuel Kant grubblade mycket på, hur en så kallad syntetisk varseblivning à priori vore möjlig. Han fann inte något svar, tror jag. Och min tro är, att vi egentligen inte finner något nytt under solen, som det heter. Vilket faktiskt styrker min teori, att vi har vår verklighetsuppfattning i stort sett inprogrammerad från början.

Vi föds med ett föreställningsfält, enligt min teori. Erfarenheterna ömsom bekräftar ömsom förnekar ditt föreställningsfält. Genom dina drömprocesser modifierar du och omkombinerar föreställningen, men du kan inte någonsin få en helt ny föreställning, kvalitativt betraktat (eller med Kants ord en syntetisk varseblivning à priori).

#26 Ha ha! Där visade du allt prov på äkta aspergersk humor!

#27 Enligt aktuell utvecklingspsykologi fungerar allas hjärnor så (jag har för några år sedan pluggat just utvecklingspsykologi). Att vår verklighetsuppfattning skulle vara inprogrammerad från början kan jämföras med att vår kultur sätter ramar för vad som är möjligt; vad som uppfattas som verkligt och realistiskt. Våra fantasier begränsas av vad som är norm. I en by i Kongo, med animistisk kultur, är det förmodligen inte så spännande att fantisera om att växter har tankar och viljor eftersom det redan existerar i deras kultur.

Jag tolkar den sista paragrafen som att vi i princip resonerar likadant.

#28 Se där! ännu ett belägg för min tes om att det är språket som är orsaken till allt ont i världen! (Nja, missförstå mig nu lite grann väldigt gärna…!) Språket är det, som ger upphov till allsköns missförstånd häri världen. Således menar jag att här i världen, så är det språket som kommunikationsmedel, som är så ofullkomligt, att det ger upphov till allsköns missförstånd mellan människor, och därmed sätter split emellan människor och framför allt folk.

Så menar jag iaf.

#21 nu tycker jag elsa ska få cred för sin bild… http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Resan_till_landet_Längesen

#29 Kanske inte allt ont i världen, men många dispyter i skriftlig form i alla fall. ;)

#30 Tack! (och jag glömde ju säga det till Emaljoh4 - att nej, det var inte jag som ritade och målade, det var tant Elsa, som pius314 så riktigt påpekar (fast granskar man bilden noga så kan man faktiskt upptäcka hennes signatur längst ner till höger).

#32