Jag kan ju börja med att säga att jag inte längre vet vem jag är.
Vem är det folk ser när de ser mig? Den där gråa, vanliga tjejen, eller den stolta, glada tjejen som alltid håller huvudet högt? Ser de kanske den flummiga, barnsliga tjejen som alltid ler, eller ser de den tystlåtna, trasiga människan med glasartad, tom blick?

När jag ser mig i spegeln känns det inte som att det är jag som tittar tillbaka. Är min mun sådär långt från min näsa? Är mina ögon sådär grå? Är mitt hår sådär trassligt?
Vad är det i mig som har styrkan att gå upp varje morgon och möta en värld där jag inte hör hemma?

Det känns ibland som att jag drömmer. Jag ser mig själv le och kämpa mig igenom situationer där jag bara vill lägga mig ner på golvet och skrika åt någon att döda mig, jag ser hur jag skriver det här just nu, men jag känner mig konstant frånvarande.

Jag hör inte hemma här, jag gör inte det. Jag tänker inte som alla andra. Jag föredrar att smälta in i bakgrunden, observera. Jag gillar inte att prata, och jag vet att jag oftast säger saker som uppfattas elaka eller konstiga om jag gör det, men jag älskar att se på när andra gör det. 
Deras levande ögon, ivriga röster, inlevelse. Jag tvivlar på att jag kan se sådär… levande ut. Oftast får de några små kommentarer, som för att visa dem att jag lyssnar, men ibland bara sitter jag helt tyst och lever mig in i deras ord och känslor.

Fått höra att jag är en bra lyssnare, eftersom jag verkligen vänder hela min uppmärksamhet till dem och förstår deras känslor till fullo. Är det så? Är jag en lyssnare? 

Ibland blir folk sårade när jag inte säger så mycket. De tror att jag inte är intresserad. Det är ju tvärt om, men det vet de ju inte. Det är inte det att jag inte gillar småprat, men jag kan bara inte komma på något bra att säga själv. Jag är inte en speciellt rolig, smart eller intressant person. 

Jag skulle kunna ge så mycket för att få vara normal, skulle offra allt jag har och lite till. Jag har försökt stänga ute mitt syndrom, levt i en liten bubbla där jag är som alla andra. Den höll inte tillslut.

Nu står jag här och jag hör mig själv gå sönder. 
Vem är jag?

Jag har träffat en enda människa som förstår mig, även om hon ännu inte vet varför jag är som jag är. Hon bryr sig inte om att jag plötsligt tystnar ibland, eller pratar extremt sarkastiskt. Hon är den enda jag träffat som får mig att prata på som om ingenting är speciellt med mig, får mig att skratta och skämta på riktigt.
Det är enda gången jag känner mig levande.

Hon älskar mig för den jag är, även om jag är såhär. Hon ser mig som sin vän även när jag strular till saker (vet inte hur man uttrycker sig på svenska - "mess up" på engelska iallafall). För henne har jag alltid varit bara Lina - ingen annan. 

Missförstå mig inte, vi är ett gäng på omkring 10 (hon inräknad) i skolan och jag älskar alla otroligt mycket, men hon är speciell för mig. Just eftersom jag bara är jag med henne. 

Jag älskar henne, på flera sätt än bara som en vän eller syster. Hon kallar mig för sin själsfrände, och bara det säger ju något. Vi har samma humor, samma passion för saker vi brinner för, samma intensitet i blicken när vi pratar med varandra. Vi är natt och dag, jag och hon, lika olika, men samtidigt så himla lika. Det går inte att förklara.

Hon är inte perfekt - hon har sina egna mörkare sidor, som sin likgiltighet/kyla mot vissa situationer där "andra" är helt uppgivna av sorg. Men för mig är hon det.

Jag hade aldrig gissat att det skulle finnas en sådan människa för mig, men hon är här. En person som är naturligt älskad av folk hon träffar på grund av sin karisma, humor och utrstrålning. En person med många vänner, men som vill vara vän med mig ändå.

Det är klart att jag skulle vilja… Ha hennes för mig själv liksom, om ni förstår hur jag menar utan att låta barnslig. Klart att jag vill kalla henne min.
Har man träffat sin självfrände vill man bara helt enkelt inte låta henne glida ur ens grepp - man vill hålla fast henne och behålla henne så gott man kan.

Skulle hon träffa en person, vem som helst really, som gör henne lycklig skulle jag såklart bli glad för hennes skull, även om jag själv skulle gå sönder.
Klart jag skulle.

Så vad ska jag göra då? Finns det en möjlighet att någon skulle kunna älska en sådan som mig på samma sätt? Eller är det helt enkelt inte meningen att vi, alla vi som känner som jag, ska få ha den där speciella människan i våra liv?

Är det värt att offra allt jag har, hela världen jag byggt upp från grunden, för att kasta mig ut på fritt fall och berätta för henne hur jag känner?

Förlåt att jag låter så förvirrad - jag är förvirrad och behövde skriva av mig. Det kändes som att mitt huvud skulle sprängas.
Tack för att du läste.