Lite så är det för mig också. Jag känner mig faktiskt egentligen mer empatisk (eller sympatisk) är NT ibland - i vissa avseenden nämligen sådana som du beskriver. Jag berörs av andras känslor, kan man väl säga. Och jag upplever ofta stor sympati med människor som visar sina känslor i olika sammanhang.

Däremot kan jag nog upplevas känslokall av NT i andra situationer nämligen sådana där det förment bör vara underförstått hur en viss situation påverkar en NT (men inte påverkar mig, aspergare, nämnvärt). Förklaringen härtill är, att jag i så fall inte har förstått situationen. Eller inte förstått den innebörd, som NT lägger i situationen, kanske man ska säga mera korrekt.

Och där kan det nog föreligga en reell skillnad mellan NT:s sätt att tolka och mitt sätt, som aspergare. Detta har vi ju också dryftat i andra trådar här närslutet.

Jag blir erhört obekväm invändigt eller vad man ska säga när folk är ledsna gråter och sådant. Känner mig lixom handlingsförlamad och vet inte riktigt vad jag ska göra känne rmig alltså grymmt obekväm.

Men på något vis så tycker jag att de får visa känslor som de vill för det mår man bara bra av, försöker alltid finnas till och trösta på det vis jag nu kan och hoppas att man brukar vara till nytta, har fått för mig det ibland. Men det går inte att komma ifrån att jag känner mig obekväm och mest vill fly fältet. Men någon måst eju vara medmänsklig och ta hand om folk som inte mår bra eller är ledsna så är det bara tycker jag. så får man lägga sitt eget tillkortakommande åt sidan ett tag.

Sedan är det ju en annan femma att visa kännslor själv, det är jag urusel på, får ofta höra att jag inte bryr mig och är känslokall, så försöker man lite halv lamt att säga ja men jag bryr mig ju och jo jag känner jag med. Vilket folk sällan verkar tro på. Vet ju bara inte hur jag ska få ur mig saker. Brukar sluta med att jag bryter ihopp ibland med sambon och bara grinar och känne rmig jätte fåning när jag försöker säga jag är inte känslokall och jag bryr mig bara att det blir så galet jämt.

VEt jag kände mig så dum när min far en dag ringde och sa tt farmor var på sjukhus för hon hade varit virrig. Hon var 69 då förra året hon är ju inte så gammal. Jag kände inget, även om jag älskar min farmor. Då blev jag rädd för mig själv, det var mer kännlsan av att ja hon börjar ju öndå bli gammal så någon gång är det ju dags för alla att dö. Det visade sig senare att det inte var något fel på henne troligen bara en skumm förkylning. Men blev lite rädd för mig sjäkv där då.

Blev nog lite ot nu men är tydligen på skriv humör i kväll :)

Så ja obekväm med kännslor men brukar gilla läget.

Ja just väntar på o få AS på papper

Jag blir extremt obekväm om någon gråter, de flesta andra känsloyttringar kan jag hantera, men just gråt får mig att bli obekväm. Vet inte hur jag ska hantera någon som gråter, inte ens mig själv när jag själv gråter.

Däremot kommer folk ofta till mig med sina problem för att få stöd och kanske hitta lösningar då jag kan se saker ur en annan vinkel.

Har idag fått diagnoserna ADHD & autism

Kom på en skumm grej jag gråter sällan för att jag är ledsen, då går jag mest och gömmer mig.

Gråter gör jag när jag är arg riktigt arg så jag inte vet vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen, eller när jag skrattar en massa.

Min far gör samma sak vad jag vet aldrig sett honom gråta bara när han skrattar då sprutar tårarna. Lite mysko, någon annan som gör samma sak?

#2 Jag minns så väl en kväll, jag var väl typ 14 år, då telefonen ringde. Min far var det som svarade. Farmor hade avlidit. Min far blev då ledsen, vilket han visade. Jag uppvisade då ett beteende, som jag inte ville ha ens då, och som jag har klandrat mig själv för många gånger senare. Jag sa helt kallt:

"Ja, vi ska ju alla den vägen vandra."

Och sen var det inte mer med det, från min sida sett.

Däremot så har jag under åtskilliga år senare sörjt min farmor, för hon var min sanna vän, och hon var en av de få människor, som sant brydde sig om mig. Jag tänker ofta på min farmor fortfarande, och ser henne som en helt och hållet god människa, som såg hur andra behövde stöd och omhuldas. Hon hade, tror jag, en sällsynt väl utvecklad empatisk/sympatisk förmåga.

Hade farmor levat idag, så hade jag spontant velat visa henne min kärlek och uppskattning på alla upptänkliga vis.

#5 japp det där är en bra beskrivning av mig med. Enda gånger jag vet att jag gråtit för att jag varit ledsen är när någon av mina nära och kära har dött.

Ja där ser man #7 då är vi två, ingen nära har ännu dött här, men däremot en katt som försvann aööt för tidigt då sprutade tårarna av sorg men det är då enda gång jag kan komma på.

Ja varulv då har vi något gemensamt där, fasar för den dagen min farmor ska dö, jag vill inte känna migs så kall och ja elak, men i min värld är det lite så att döden är något man får räkna med och så länge den sker av ålder och man inte lider nämnvärt ja vad ska man då sörja, eller ja något finns det ju alltid. Vill helre glädjas över allt man fått ha tillsamans och alla bra minnen. Är jag konstig då?

#8 Nix.

Oftast så känns det som att jag har ett ton med empati och när någon behöver tröstas så tvekar jag inte - såvida jag inte ser att personen föredrar tröst från någon annan som finns i närheten, någon som denne kanske känner bättre.
Jag har inga problem med om någon är ledsen egentligen, det är ju ett naturligt känslotillstånd och jag tycker det är vackert att visa känslor och sårbarhet - sorgligt är vackert. 

En sak har jag dock svårare för och det är om någon av mina föräldrar skulle vara ledsen. De har aldrig visat sig ledsna just inför mig, och de få gånger jag sett dem gråta så har det antingen varit på deras föräldrars begravning, eller när de (mina föräldrar) bråkat, vilket de ofta gjorde när jag var mindre. Så om någon av dem skulle gråta nu och jag var den enda som fanns till hands så skulle jag känna mig fruktansvärt obekväm.

I mitt jobb på förskolan så får jag trösta barn varje dag. Men det är förstås lite mer komplicerat när det gäller vuxna som behöver tröstas

Har för övrigt inga problem med att visa känslor heller. Vill jag gråta så gör jag det, oavsett vem som ser.

#10 Ja just det, att trösta småbarn har jag inga problem alls med, det är värre med vuxna. För min del iallafall.

#10 Jag ser i dig en mogen människa, MissInAction.

Känner igen mig fullkomligt i både #5 och #7, zatanica! Håller också med om att det är lättare att trösta barn än vuxna. Men det beror också på situationen, och vem det gäller…

Jag kan verkligen inte trösta på ett bra sätt, brukar altid försöka muntra upp med hjälp av fel ord..

Men så såg jag en föreläsning om tröstande på TV'n där föreläsaren gick igenom hur man kunde göra.

"Vad är det som har hänt?"

"Vill du prata om det?"

"Vill du ha en kam?"

Tror det var dom tre meningarna man skulle säga. Låta personen prata om det och sedan låta det gråta ut eller bara kramas länge i armarna.

Nu känner jag mig mer självsäker inför den dagen jag ska trötsa någon. ;)

Jag har svårt när folk gråter även mina barn. Vet inte hur jag skall bete mig, vet inte vad jag skall göra. Kan till och med bli arg på den som gråter, hemskt jag vet.