Det känns i alla fall så.

Min bästa vän kontaktade just mig, vi har inte haft kontakt på ett tag. Jag har medvetet valt att inte kontakta henne för jag har inte orkat, mår inte bra just nu och bara resan hem till henne och tanken på att behöva föra någon sorts umgänge har varit alldeles för jobbig. Idag frågade hon via sms om det var något fel mellan oss och jag sa att nej, det är det inte, och skrev samma anledning som här. Skrev att jag mår skit, att jag inte vet vem jag är, att jag känner mig vilsen och att det känns som att det aldrig kommer att bli bättre. Hon sa att då kände vi ungefär samma sak, hon mår likadant. Som vanligt började hon ställa en massa frågor om hur det var me mig, hur det kändes och sådär. Hon bryr sig alltid om mig och lyssnar alltid på mig och mina utläggningar.

Sedan signalerar hon att hon behöver prata, fast hon gör det på ett lite fult sätt och säger ungefär "Jag har ingen som lyssnar, inte ens du. Jag lyssnar alltid men får aldrig något tillbaka från någon". Hon sa att hon inte kan förklara hur det känns. Jag föreslog att hon kanske kunde skriva ner sina tankar, att det brukar hjälpa mig att förklara. Så sa jag att jag gärna läser fastän hon vet hur det är, att jag har svårt att känna medkänsla. Hon blev förmodligen arg eller sur eller ledsen för hon skrev bara "Nevermind." och sedan var hon tyst. Jag insåg att jag måste ha skrivit något dumt.

Det här var första gången jag erkände högt för någon att jag vet att jag har seriösa problem att känna empati. Det är någonting jag har erkänt för mig själv bara nu i dagarna. Jag har alltid tänkt att "jomen, jag bryr mig ju om de jag älskar!" och ja, det gör jag. Verkligen! Jag önskar dem allt gott, jag vill inget hellre än att de ska vara lyckliga och ha det bra… men är det inte så, mår de inte bra, så kan inte jag hantera det. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag känner ingenting, bara ett obehag över att jag vet att jag gör fel som inte kan ta itu me deras känslomässiga problem.

Jag hjälper hmskt gärna till med praktiska problem. Mår någon dåligt för att de aldrig orkar ta tag i att städa så hjälper jag gärna till. Mår de dåligt för att de inte trivs på jobbet så försöker jag tipsa om sätt att fixa ett nytt jobb. Hatar de sitt boende så letar jag gärna upp ett nytt.

Men när det kommer till känslor som "Jag mår skit, jag vill dö" så kan jag inte hjälpa, inte ens min bästa vän eller min mamma. Min sambo är i princip den enda jag kan känna genuin empati för.

Jag känner mig som ett monster och det känns som att jag har förstört allt nu. Jag hatar den här insikten. Innan så kunde jag i alla fall lura mig själv. Nu lurar jag inte mig själv längre och har kanske alienerat mig totalt med min bästa vän, den enda som kanske skulle orka lyssna på det här IRL.

Fan fan fan fan.