Att aldrig få vara sig själv.
Känner att man i dagens samhälle aldrig kan få vara sig själv och säga: Hej jag är Joanna, jag har ADHD! För då dömer dom dig innan du hinner säga bokstavsbarn. Dom undviker dig för dom tror du har stora problem, dom tror du är galen. Stör mig så mycket på det. Tycker det ska finnas en lag på att man ska ha någon lektion i skolan eller liknande där någon berättar vad olika diagnoser är så man slipper den här skiten. Blir bara helt galen på det, att man inte får vara sig själv pga. att folk är ovetande. Folk ser ADHD barn som personer som har damp som blir galna för minsta lilla, som slåss och skriker hela tiden. Men dom har fel.
Alla har fel.
Visst har dom fel! 
En mycket bra idé det där med lektioner om oss bokstäver… 

#1 Tyckte också det var en bra idé hehe… Men liksom tycker att det vore bra att folk fick veta mer! Skulle ju vara sjukt bra. Tex. på NO! 

Jag kan inte riktigt hålla med dig jag är väldigt öppen om mitt handikapp.
Men har ju ett arbete som också ses som annorlunda och jag står ju en del på scen och håller föredrag osv.
plus att jag håller kurser för folk runt om i landet jag berättar både på föreläsningar och på kurserna jag håller om att jag har ADHD och berättar även om dom positiva bitarna och fördelarna med detta i det jag sysslar med.
Hitills är det inte en enda som reagerat negativt när jag berättat om min ADHD.
Det folk ibland undrar lite om är om jag medicinerar med Amfetamin och lite anti mot detta.
Men förklarar att jag medicinerar med Concerta att det är ett central stimulerande ämne men inte Amfetamin och stor skillnad i mellan detta går inte att jämföra och jag vet för jag har testat båda.
Så får folk bara veta fakta så ingen som ser ner på en.
Men visst finns det undantag för några år sedan var jag i en butik för att köpa in en del kurs material.
Jag hade med mig min son som var avstängd från skolan och expiditen frågade sonen om varför han inte var i skolan.
Sonen berättade då att han hade ADHD och fått ett anfall så han var avstängd från undervisningen.
Denna expidit förklarade då fö min son att detta bara var rent trams att ADHD var bara ngt man hittat på.
Så han skulle åka direkt till skolan och lyda och lyssna på läraren för det fanns inget ADHD.
Personligen så det värsta och enda jag råkat ut för är faktiskt inom vården och psykvården där jag gjorde första utredningen på ADHD.
Där läkaren skällde ut mig om vad det var för jävla dumheter att jag skulle ha ADHD o om jag trodde hon skulle skriva ut narkotika klassade medecin trodde jag fel.
För det var ju det enda jag var ute efter och dom som trodde jag hade ADHD och remiterat mig måste ha hål i huvudet.
I övrigt har jag faktiskt inte råkat ut för ngt negativt från folk om min ADHD.
Lasse
#3 Skillnaden mellan dig och mig är att jag går på högstadiet… Svåraste tiden av alla. Man kan aldrig bli helt accepterad som den man är tyvärr…

Jo det kan ju vara en radikal skillnad tyvärr och håller med att kunskapen är för dålig både hos personal och elever många gånger.
Vilket inte bara gäller ADHD utan även för andra funktions hinder.
När lärare som vet att dom har 3 elever i klassen som har Dyselexi men fortsätter att ge informationen skriftligt på whiteboarden.
Trots upprepade protester från både elever och rektor.
Så stor okunskap om dom olika funktions hindren i många skolor i dag.
Sonen sa att kunskapen och förståelsen var betydligt bättre i gymnasiet.
Lasse
Måste man berätta om att man har ADHD då? Räcker det inte med attman är sig själv, man behöver väl inte säga att man har en bokstavsdiagnos.
Jag berättar sällan att jag har ADHD, just för att jag inte ser någon anledning till det. Visst kan jag vara öppen om det i endel sammanhang, men jag har inget behov av att folk ska veta att jag har en diagnos.
Folk kan acceptera en för den man är även utan att berätta att man har ADHD, du är ju trots allt inte din diagnos.
Jag är dock till viss del öppen om min problematik på min blogg som många av dom jag känner läser, men det känns som en annan sak än att berätta det för folk bara för att säga det.
#6 Det är mer det att jag vill kunna berätta för folk varför jag beter mig annorlunda i vissa lägen…
Och att ungdomar ska vara rädda för att berätta för dom är rädda för att bli mobbade eller dömda.